Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Alexandra

Obehöriga händer

på min kropp 

Jag tillhör dem som tigit. Som omsorgsfullt bäddat ner minnen av obehöriga händer på min kropp. Skulle jag vågat yppa något visste jag att skulden och skammen skulle tynga mina egna axlar. Inte förövarnas. Kvinnor vet att det vilar ett kollektivt antagande om att offret måste ha gjort sig förtjänt och provocerat fram övergreppen. Det misogyna misstänkliggörandet har formulerats i rättssalar, på polisstationer och ledarsidor världen över. I mångt och mycket som ett resultat av de enahanda roller vi tilldelats historiskt: Horan eller madonnan.

#Metoo-kampanjen som snabbt blev viral startade egentligen redan för elva år sedan. Det var en svart kvinna i New York, Tarana Burke, som lyfte på locket och talade ut om sexuella övergrepp. Tarana myntade hashtaggen #metoo som skådespelaren Alyssa Milano kom att återuppliva när en av Hollywoods mäktigaste män anklagades för otaliga sexuella övergrepp av enrad kvinnor. Och plötsligt var det som om någon öppnat Pandoras ask. Sedan dess har miljontals kvinnor världen över delat sina erfarenheter som äntligen blivit nyhetsstoff. Från rumpnyp och dick-pics till grova gruppvåldtäkter.

Givetvis gick många i fallgropen som kallas förtal genom att nämna män vid namn. Ingen är skyldig förrän motsatsen är bevisad, heter det ju i ett rättssamhälle. Historien är fylld av kvinnor och män och hela grupper som dömts och fördömts utan prövning i rättssak. Samtidigt kan vi konstatera att om inga namn nämnts hade ingenting hänt. De som har ägnat sig åt systematiska sexuella trakasserier och som ofta utnyttjat sina maktpositioner lite överallt i samhället – ja, till och med på ABF – hade kunna fortsätta förgifta sin omgivning. I artikelserier kan vi nu läsa om förövare som alltför länge skyddats och hållits om ryggen. Av både män och kvinnor. Som flitigt blundat, blickat bort eller bortförklarat övertramp. Av vinst- och profitintressen, av ren feghet, av kulturella och strukturella skäl. Deras överseende och undfallenhet har gjort oss alla en otjänst. Tills nu. När två simpla ord och en hashtag har blottat blottare, våldtäktsmän och sexister av alla slag och petar dem från sina patriarkala piedestaler.

I mitt andra hemland Grekland sitter sexisterna säkert. Där är tystnaden talande i sig. Landets största tidning skrev bara om att utrikesminister Margot Wallström skrivit #metoo och spekulerar kring vilken EU-topp som kan ha gjort närmanden. En annan tidning lägger, föga överraskande, ansvaret på kvinnorna. Det är ju mödrarna som uppfostrat dessa manschauvinister. Allt för att avlasta gärningsmännen från det egna ansvaret. Vi har lyckligtvis kommit längre i Sverige. Men nu är det dags att ta nästa steg. Att gå från ord till handling. Att värdesätta vittnesmålen och bryta den onda cirkeln med konkreta knep, tips och råd! Nu skriver vi en Me too-bok där vi samlar kända och okända kvinnor i olika åldrar, från olika klasser och kulturer, som bidrar både med vittnesmål och framåtblickar. Hur agerar vi för att förpassa övergrepp och trakasserier där de hör hemma – till historiens sexistiska sophög?