En tidning från ABF

Chefredaktören

August Palm kastade aldrig sten på polisen

Den 6 november 1881 håller den 32-årige skräddaren August Palm ett tal i stora salen på Hotell Stockholm i Malmö. Temat är: ”Hvad vilja Social-Demokraterna.” Palms vision är storslagen. Svår att verkligen tro på: Att förändra det dåvarande överhets-Sverige från grunden. Göra det till ett samhälle som ger även de fattigaste en rimlig chans.

Skulle han lyckas? Vad hade du själv svarat om du hade varit en av de 130 åhörarna på det där mötet i Malmö för 135 år sedan? Det här var en tid när 8 av 10 vuxna svenskar saknade rösträtt. Fackföreningar var förbjudna. De första försöken att ge ut socialdemokratiska tidningar slutade med att redaktörerna fängslades – Palm själv fick tre månaders fängelse 1886 för ”smädelse” efter att ha yttrat att ”Sverige har en usel regering som ingenting begripa av arbetarnas sak”.

Men han lyckades. Den politiska rörelse August Palm grundade gick från att vara förbjuden till att styra vårt land. Den grundade även organisationer som ABF, som fortfarande hundra år senare är Sveriges största studieförbund och engagerar hundratusentals svenskar en beckmörk vardagkväll i november.

Den här berättelsen finns väl beskriven av Alexandra Coelho Ahndoril i boken Mäster Palm (som f ö vann ABFs litteraturpris 2010). Samtidigt som jag ser den i min bokhylla hör jag på nyheterna att polis och brandmän får stenar kastade på sig när de rycker ut för att hjälpa människor i någon av de förorter som samlar dagens mest utsatta.

August Palm kastade aldrig sten på polisen. Inte heller på brandmän och inte på ambulanser. Han misströstade inte, han organiserade. Han såg sig inte som ett offer, han såg möjligheter. Han ville också rasera, absolut, men framför allt – bygga något nytt.

Slutsats: Sveriges förorter behöver både poliser och fritidsgårdar. Både batonger och ABF. Det finns de som tycks tro att det räcker med det ena av dessa. De kommer aldrig att få min röst. Och jag kan inte tänka mig att de hade fått August Palms.