En tidning från ABF

Chefredaktören

Först Palme,
sedan Schein

Olof Palme har alltid varit den störste för mig, om vi pratar politisk förebild och inspiratör. För hans välkända patos och för hans intellektuella skärpa.

Efter honom har jag sedan länge placerat – Harry Schein (1924–2006). Som inte var politiker, men som under flera decennier rörde sig kring socialdemokratins högsta topp och hade ett stort politiskt inflytande under de svenska rekordåren, utan att själv vara folkvald.

Jag mötte honom aldrig själv. Men det räckte med att läsa hans (första) memoarbok SCHEIN från 1980 för att förstå att han var en av de skarpaste knivarna svensk socialdemokrati haft i närheten av sin verktygslåda.

Från första sidan fastnade jag för hans välformulerade och helt okonstlade berättelse om sitt osannolikt Hollywood-glamorösa och spännande liv som tog honom till den svenska samhällseliten – från ankomsten till Sverige som ensamkommande flyktingbarn 1944, hitskickad för att undgå en säker död i det nazistiska Österrike.

Schein blev snabbt rik som ett troll, kände alla som gällde inom politik och kulturliv, gifte sig med en filmstjärna. En kombination som naturligtvis kunde ha skapat en odrägligt ointressant figur. Men så blev det inte. Schein drevs av en stark tro på politiken och av en påtaglig kärlek till det jämlika svenska folkhemmet, som ju tog emot honom efter flykten från nazismen. Och – han hade humor. Och rymde – konstigt nog med tanke på hans självsäkra yttre – även en dos ödmjukhet. I hans andra memoarbok SLUTEN från 1995 går han igenom sitt livs många tillkortakommanden, privat och i yrkeslivet – lika suveränt skriven som den första, trots att den handlar om att stänga ned ett långt framgångsrikt liv.

I dag, den 10 mars har Maud Nycanders nya dokumentärfilm CITIZEN SCHEIN biopremiär. Den har redan fått fina recensioner som ett lika spännande porträtt av Harry Schein, som av det på så många sätt framgångsrika Sverige som han var med om att bygga.