En tidning från ABF

Chefredaktören

Vem är så dum att hen struntar i facket?

62 procent av Sveriges arbetare är med i facket. 74 procent av tjänstemännen. Det är höga siffror, jämfört med många andra länder. Men det betyder samtidigt – att mer än var tredje arbetare, och var fjärde tjänsteman,  inte är med i ett fackförbund.

Och – mycket förstår man med tiden här i livet. Men inte allt. En sån sak för min egen del är: Hur kan man jobba, och samtidigt låta bli att vara med i facket?

Hur kan man missa fackets helt avgörande betydelse för att vi som jobbar inte ska behandlas som… skit?

Arbetslivet är ju per definition en maktkamp. Mellan den som anställer, och den som anställs. Man behöver inte vara Karl Marx för att ana att det förhåller sig så. Och – i den kampen är styrkeförhållandet givet. Det är den som anställer som har stålarna. Och därför – alltid – övertaget. Det krävs det inte en enda poäng i vare sig företagsekonomi eller gruppsykologi för att förstå.

Varför? Jo, för att historien talar sitt tydliga språk. Visst har det alltid funnits schysta arbetsgivare. Rena änglar till och med. Både på ångmaskinernas tid och i dag. Brukspatroner vid järnbruken som redan på 1600-talet byggde anständiga bostäder åt sina anställda. Arbetsgivare i dag som är för, inte mot, pappaledighet.

Men – lika självklart är det, och har alltid varit, att väldigt få arbetsgivare betalar ut en krona mer till sina anställda än de är tvungna till. Och vad som händer när facket är obalanserat svagt i relation till arbetsgivaren ser vi tydligt och varje dag – i världens fattigaste länder. Där ser vi att arbetsgivare beter sig precis lika brutalt i våra dagar, som de gjorde i Sverige på 1800-talet när industrialismen slog igenom: Betalar svältlöner. Utsätter sina anställda för livsfarliga ämnen i fabrikerna. Utnyttjar anställda sexuellt. Och ja, – låser fast barn i vävmaskiner, från gryning till kväll.

Men – det går ju dessbättre att förändra det här styrkeförhållandet. Genom att – just det – gå med i facket. Här i Sverige förändrades ju spelplanen för lite mer än hundra år sen. Då fick Sveriges arbetare för första gången en ärlig chans att inte behöva gå med på vad som helst. Av en enkel anledning – att de gått samman och blivit svårare att hunsa. De blev starkare när de talade med gemensam röst, istället för var och en för sig.

Men likväl – även i Sverige i dag kommer det alltid att finnas någon arbetsgivare som inte drar sig för att betala en desperat människa 10 kr/timmen i lön. Tvinga henne att arbeta 12 timmar om dagen sju dagar i veckan om hen vill behålla sitt jobb. Och dessa desperata människor finns här, just nu. I dag kommer det många nya människor till Sverige med självklara drömmar om att få ett jobb.

Det är alltså precis lika viktigt som på Hjalmar Brantings tid att svensk arbetsmarknad skyddar alla dem som behöver försörja sig.

Och en sak är säker: Ju fler som är med i facket – desto svårare för  arbetsgivare att behandla oss som arbetar, och de som vill arbeta, hur som helst.

Som sagt: Jag kan alltså inte begripa det. Hur kan man jobba, och välja att inte vara med i ett fackförbund?

Det är, tycker jag, ungefär lika intelligent som att ha den ofantliga turen att leva i en demokrati – men låta bli att rösta.