En tidning från ABF

Film och TV

Leve kvartersbion!

Tio meter från min port ligger en av Sveriges äldsta biografer, Fyrisbiografen i Uppsala. Den öppnade 1911, när filmen var svartvit, skakig och stum. Från 1931, då ljudfilmen precis hade lanserats, kom bion att drivas av familjen Annell i tre generationer.
    Inriktningen var tydlig: bion skulle visa främst europeisk film av hög konstnärlig kvalitet. Det har förblivit Fyrisbiografens signum. I dag är bion det enda alternativet i Sveriges fjärde största stad till SFs likriktade utbud.

Häromåret tog en förening över Fyrisbion, och genom hårt ideellt arbete plus ett antal hundratusen kronor i bidrag – något slags svensk filmpolitik synes finnas kvar – är de två salongerna nu digitaliserade och levererar knivskarp bild och klanderfritt ljud. Studenter volontärar i biljettkassan, kaffe finns i en termos, en hylla erbjuder snygga köpe-dvder.
    Över allt vakar Göran, tredje generationens Annell, som hjälper föreningen, fixar trasiga kontakter och sprider sin kärlek till filmen som konstform. I hans närhet känns filmhistorien extra nära – men nostalgiskt tillbakalutande är inget alternativ. Tvärtom, att driva biograf i dag är upprullade ärmar och osäkra finanser.

Trots goda recensioner har många filmer gått upp en vecka och sedan försvunnit nästa, då publiken har uteblivit. Men tillräckligt ofta går det bra, och jag tror att det kan se likadant ut för många av Sveriges mindre biografer som drivs av eldsjälar. Man gör det utifrån en stolt historia och en passion för film, inte av snöd vinnings skull.
    Min egen teori för publiksuccé på Fyrisbiografen – att döma av om kassakön slingrar sig ut på gatan eller håller sig i biografens foajé – är att filmen ska innehålla två element:
1) Den ska komma från Italien.
2) Den ska handla om släktkonstellationer, gärna ”dysfunktionella”, vilket strängt taget omfattar alla familjer.
    I skrivande stund kvalar samtliga filmer på repertoaren in i klassen ”europeisk film av hög konstnärlig kvalitet”: franska Cannes-vinnaren Blå är den varmaste färgen, svenska regnskogsdokumentären De dansande andarnas skog, Claire Denis nattsvarta familjehemlighetsdrama Svinen samt Anna Odells Återträffen.
    Filmerna distribueras av Triart, Folkets bio och Nonstop, de tre bolag i Sverige som ser till att vi kan se annat än romcom, våldsbejakande action och matinéäventyr i 3D. Snart finns filmerna på dvd. Eller så plockar man fram surfplattan – Triart erbjuder riktigt bra strömmad kvalitetsfilm, att månadsabonnera på eller betala film för film.

Men hör ni. Nu tar jag mig en kaffe, slinker in i biografsalongen och lutar mig tillbaka.


 


Nytt på DVD

En efter en ska de dö
”De älskar varandra så mycket. Världen och framtiden tillhör dem. Och det är då sjukdomen kommer till staden. De är så unga. En efter en skall de dö.”
    Det tog 30 år av skräck, skam och tystnad. Men med Torka aldrig tårar utan handskar fick de aids- och hivdrabbade i Sverige äntligen sin historia berättad. Den som till äventyrs missade Jonas Gardells hyllade tv-serie i tre avsnitt från 2012 kan nu komma i kapp hyllningskören med hjälp av att inhandla serien på dvd. JH


Gammalt på DVD

Pigornas hämnd
Berättelsen om de svarta hembiträdena i Jackson i Mississippi har kallats den andra sidan av Borta med vinden – det är inte Scarlett O’Haras barnbarnsbarn, utan ättlingarna till hennes slavar som håller i pennan. Filmen Niceville (2011) om de modiga pigor som på 1960-talet riskerade allt för att skriva en avslöjande bok om hur de behandlas av sina vita arbetsgivare är en Hollywoodrulle i de förtrycktas tjänst. Ett pekfinger mitt i fördomar du inte visste att du hade. MU

Ursprungligen publicerad i nummer 1 2014