Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Författarmöte

Anna Laestadius
Larsson

För sju år sedan sa hon upp sig för att skriva en trilogi baserad på en bortglömd svensk hertiginnas dagbok. Efter sin uppmärksammade roman om konstnären Hilma af Klint skriver ANNA LAESTADIUS LARSSON nu om ännu en kvinna som bröt normer på 1700-talet.

Anna Laestadius Larsson
Ålder: 51 år.
Familj: Man, vuxen dotter och bonusson.
Böcker: Trilogin Barnbruden, Pottungen och Räfvhonan samt Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint. Arbetsnamnet på nya boken som kommer i höst är Kurtisanen.
Fritid: Spelar korpfotboll och löptränar.
Hoppas på: ”En Hilmahajp när hon ställs ut på Guggenheim i New York i höst. De första sidorna av min bok är redan översatta.”

En aula full av gymnasieelever sitter knäpptysta när Anna Laestadius Larsson berättar hur hon var nio år gammal när en souvenirdocka föreställande Marie Antoinette gjorde henne till 1700-talsnörd.

– Hon hade rosa klänning och vitt, högt hår och när jag frågade vem hon var sa mina föräldrar att hon hade varit drottning i Frankrike, men hade avrättats – av folket.

Fönstret är med när Anna Laestadius Larsson tar tåget till Katrineholm för att föreläsa på Duveholmsgymnasiet.

– Det är lite därför jag blev författare, för att komma ut i skolorna och berätta om några av alla kvinnor som var superkända när de levde men som inte finns med i historieböckerna. Där är suffragetterna fortfarande en notis i marginalen.

Eleverna får höra om den snart tio år gamla statliga utredning som konstaterade att det i de vanligaste svenska historieböckerna finns 930 namngivna män och 62 namngivna kvinnor.

– Jag blev rosenrasande när jag läste den. Det är inte bara orättvist. Det är historieförfalskning. Under varje sekel har det funnits kvinnor som alla kände till då, men när historien skrevs så försvann de.

Ett exempel på en undangömd kvinna är Hilma af Klint, som i hemlighet målade abstrakt flera år före pionjärerna Vasilij Kandinskij och Piet Mondrian. I sin fjärde roman skriver Anna Laestadius Larsson om hennes kamp att förbli självförsörjande när några av de nya möjligheter för kvinnor att arbeta som införs på 1880-talet ifrågasätts på 1890-talet.

– När kvinnorna började bli framgångsrika, bland annat som konstnärer, känner sig männen hotade. Både Carl Larsson och August Strindberg skrev förfärliga saker om kvinnor.

När Anna Laestadius Larsson började drömma om att skriva skönlitteratur tyckte hon först inte att hon hade något att skriva om. Tills den där dagen när hon tog med sig sin egen då nioåriga dotter till Drottningholms slott i hopp om att överföra sin passion för 1700-talet.

– Guiden stannade vid ett porträtt av hertiginnan Hedvig Elisabet Charlotta och berättade att hon bara var 15 år när hon tvingades gifta sig med Gustav IIIs bror, hertig Karl. Och att hon hade skrivit dagbok.

Dottern blev aldrig särskilt intresse-rad av 1700-talet. Men Anna Laestadius Larsson köpte Charlottas nio dagböcker för 12 000 kronor på antikvariat och lusläste5 000 sidor om dåtidens politiska intriger.

– När jag slog upp dagboken och såg att den var dedicerad till Sophie von Fersen, vars bror var min gamla idol Marie Antoinettes älskare, gick det en ilning längs ryggraden. Och mellan raderna fattar man att Charlotta tyckte att hon hade kunnat styra landet bättre än männen som gjorde det.

När eleverna får ställa frågor vill en tjej veta hur lång tid hon gör research för en bok.

– Å researchen är det roligaste! Ibland läser jag en hel doktorsavhandling och så blir det bara två rader i boken. Men det är detaljerna som gör att det blir trovärdigt. Jag strösslar mina böcker med kvinnor som borde finnas med i era historieböcker.

Nästa bok är baserad på de brev som Charlotta Eckerman (1759–1790) skrev under sin bildningsresa till Italien.

– Hon låtsades vara en bildad dam fast hon egentligen var kurtisan, en lyxprostituerad. Hon lyckas ändå göra något av sitt liv, hon arbetar som både skådespelare och spion.