En tidning från ABF

Författarmöte

Majgull Axelsson

– Skriver om folkhemmets styvbarn

MAJGULL AXELSSON har hyllats för sin förmåga att skildra de allra mest utsatta. Nya boken Ditt liv och mitt handlar om Lars, som övergavs av sina föräldrar och hamnade på Vipeholm – en anstalt för ”sinnesslöa” i Lund.

Majgull Axelsson
Född: 1947.
Bor: Villa på Lidingö utanför Stockholm.
Familj: Man, två vuxna söner och ett barnbarn.
Böcker i urval: Dokumentärromanen Rosarioär död (1989), romandebuten Långt borta från Nifelheim (1994), Aprilhäxan (1997) och Jag heter inte Miriam (2014).
Läser just nu: Leoparden och berättelser av Giuseppe Tomasi di Lampedusa, en klassiker som just kommit i ny svensk översättning (Albert Bonniers förlag).

 

Det är inte första gången Majgull Axelsson skriver om hur illa människor med fysiska och psykiska funktionshinder behandlades i Sverige på 1950- och 60-talen. Aprilhäxan, som hon fick Augustpriset för 1997, handlar om hur experter i vita rockar råder en mamma att lämna bort sitt cp-skadade barn och de fruktansvärda konsekvenser det fick.

– Jag vill riva sönder den där självbelåtna föreställningen om att vi hade lyckats genomföra folkhemmet, utan ”styvbarn” eller ”kelgrisar” – fast de fanns gott om båda delarna, säger hon.

Detta är en myt hon sticker hål på i flera av sina romaner.

– Boken om Lars är ännu ett försök från min sida att argumentera med min pappa. Han var en fromt troende socialdemokrat, mycket aktiv i ABF. Han är borta sedan länge, men jag diskuterar ständigt med honom, säger hon.

Om Lars är en av folkhemmets styvbarn är Majgull Axelsson själv en av dess kelgrisar. Född 1947, i precis rätt tid för att få ta del av den första välfärden. Men att bli författare fanns inte med på listan över vad man kunde bli när man blev stor om man hette Majgull Andersson och växte upp i en arbetarklassfamilj i Nässjö, där pappa var lokförare och mamma servitris.

– Man skulle bli något, men inte tro att man var någon, sammanfattar Majgull Axelsson.

När hon sa upp sig från fasta anställningen på Televerket för att bli reporter gick pappa i taket. Och först efter tjugo år som journalist vågade hon äntligen börja skriva sin första bok.

– Som journalist hade jag höga sanningskrav på mig själv, men jag kände ändå att jag ljög. Jag fick inte med alla nyanser. Som författare kommer jag närmare sanningen, trots att jag hittar på.

Själv har hon alltid haft lättare att lära av litteraturen än av fakta, och hon bär med sig ett råd hon fick av filmregissören Vilgot Sjöman när de råkade träffas på Filippinerna i slutet av 1980-talet.

– Jag var där för att göra research till min första bok Rosario är död, om barnprostitution. Han sa: ”Gör som jag gjorde i Nyfiken gul – blanda fakta och fiktion!”

Engagemanget för funktionshindrade väcktes när hon som reporter i Norrköping skulle skriva om de barn som efter den nya omsorgslagen 1968 äntligen fick rätt att gå i skolan. Särskilt starkt intryck gjorde en ung man med Downs syndrom som var så blyg att han inte vågade öppna munnen.

– En lördagskväll ett halvår senare ser jag honom sitta på spårvagnen, uppklädd och på väg ut för att ha kul med kompisar. Han sa hej, jag sa hej och blev så oerhört glad! Det var som att bevittna en stor politisk seger.

Som författare lyckas hon ofta just med detta – att levandegöra historiska händelser. I förra boken Jag heter inte Miriam, om en romsk kvinna som får en fristadi Sverige för att hon låtsas vara judinna, skriver hon om de så kallade tattarkravallerna i Jönköping 1948.

– Jag var 16 år när jag för första gången hörde talas om det. Jag fick en chock – jag trodde inte det var sant, att svensk polis stod bredvid när en skock busar gick till angrepp mot romska barnfamiljer och trängde sig in i deras hem.

Snart ska hon som alltid efter en ny bok ge sig ut i landet för att träffa sina läsare, ofta på bibliotek.

– Många vill berätta – detta hände mig! Eller min mamma, eller någon jag känner. Så får jag en massa historier som jag knökar till och ändrar om och förvandlar när jag skriver.

Majgull Axelsson fyller 70 i år och har precis blivit farmor – men ännu inte bestämt om hon ska låta pensionera sig eller fortsätta arbeta.

– Det finns en person som vill att jag skriva hennes historia, som jag försöker knuffa undan. Det är en äldre släkting. På 1930-talet hade hon ingen bostad, hon hyrde en säng. Varje dag satt hon hos sin son och sonhustru som var statare och rev mattrasor. Vi får väl se vem som vinner – hon eller jag.

Ursprungligen publicerad i nummer 2 2017