En tidning från ABF

Förr

1980 - Aldrig har Sverige

varit mer jämlikt än då

1980 var löneskillnaderna i Sverige mindre än vad de någonsin hade varit tidigare. Och mindre än de sedan dess har kommit att bli. Fönstrets Stig-Björn Ljunggren reder ut varför.

Gini- koefficienten
När: 1980.
Varför: Då, visar detta ekonomiska begrepp, var Sverige som mest jämlikt.


 

Mellan 1950 och 1980 minskade skillnaden i genomsnittslön mellan samhällets elit och de breda löntagargrupperna. 1950 tjänade den yttersta eliten, inom näringsliv och administration, elva gånger mer än arbetaren, 1980 fem gånger mer. Men från 1980 till i dag har skillnaden återigen ökat. Snittlönen för den eliten var 2009 åtta gånger högre än industriarbetarens. Allt enligt LOs lönestatistik.
Graden av jämlikhet i ett samhälle har också sedan 1912 kunnat mätas vetenskapligt med det som kallas ”Ginikoefficienten”, lanserad av den italienske statistikern och sociologen Corrado Gini.

I korthet fungerar Ginis modell så här:
Om en person äger allt i hela samhället är siffran 1. Resultatet 0 inträffar om allt är helt jämlikt fördelat. Det normala är att moderna länder ligger någonstans kring 0,40. Ett land som Brasilien mäter in på 0,6 medan exempelvis USA har 0,45. Siffran för Sverige var 1980 omkring 0,2, vilket är det mest jämlika resultatet som uppmätts. Sedan dess har vi ökat till 0,3.
Det är lätt att kritisera Ginikoefficienten. Ungefär som BNP. Och IQ.
För det första är jämlikhet som sådant inte lika lätt att mäta som till exempel BNP. Jämlikhet är mer än lön, och pengar, anser nog de flesta. 1980 hade vi varken hbt-rättigheter eller fritt informationsflöde på internet.
För det andra inser vi att varken en Ginikoefficient på 0 eller 1 är något att sträva efter. Båda dessa resultat innebär ju att vi får det lika bra eller dåligt, oavsett vilka insatser vi som individer gör för att förbättra för oss själva eller för vår omgivning. Författaren till denna text, som klev upp klockan 06.03 i dag för att skriva, skulle således på kvällen ha samma soppskål på bordet som sjusovaren.
Den tredje insikten är att vi måste skilja på ”skillnader” och ”klyftor”. Det som är skillnader mäts i stålar. Klyftor avgörs av sådant som förmågan att behärska språket, anställningsbarheten på arbetsmarknaden eller godkänt betyg från grundskolan. Kort sagt – vilka chanser en person har att förbättra sin tillvaro.
Slutligen: Det kan också tänkas att vi föredrar ett ojämlikt samhälle – om det totalt sett är rikare. Om vi är fem personer som ska dela på en burk bönor är det jämlikt. Men om fyra av oss får en grillad kyckling från Åhléns medan den femte får smörja kråset på Grand Hotel, då är det ojämlikt. Men vad väljer vi?
Allt detta sagt för att ge lite perspektiv på raset i jämlikhet från 1980. För visst är det ett ras. Jämfört med andra länder är Sverige fortfarande mycket jämlikt. Men förändringen mot ojämlikhet är tydlig. Dessutom sker förändringen i en hastighet som är rekordartad.

1980 var höjd- och slutpunkten för en lång politisk kamp för jämlikhet. Det var också slutpunkten för ett ”gammalt” industrisamhälle, där fler människor gjorde samma saker än i dag. Sedan kom en ny industriell revolution – digital, global och individualistisk. Maktbalansen rubbades. Och det är när historien ömsar skinn som Gini sticker i väg. Då kommer nya grupper av vinnare och förlorare, korten fördelas på nytt. Slumpen ger nya segrare, nya förlorare. Aktier och bostäder har gett klipp som i grunden inte handlar om arbetsinsatser.
Det är alltså svårare att uppnå 1980 års Gini-siffror i dag. Men ytterst handlar det om politisk kamp och politisk vilja. Gini går attpåverka.


Stig-Björn Ljunggren, doktor i statsvetenskap som skriver om händelserna som formade Sverige i varje nummer av Fönstret.