En tidning från ABF

Förr

Alla folkomröstningars moder

År 1980 bestämde sig svenska politiker för att frånhända sig ansvaret i kärnkraftsfrågan och låta väljarna bestämma. Flera år av besvärlig debatt skulle slutligen läggas i folkets händer.

Vad: Linje 2
När: I folkomröstningen om kärnkraft 1980
Varför: Skolboksexempel på lyckat politiskt hantverk. 


Inledningsvis tänkte sig de flesta två valsedlar, en ”Ja” och en ”Nej” till kärnkraft. Men i stället fick väljarnaockså ett slags ”nja”-sedel.
Ungefär så här torde det ha gått till:
Ledande socialdemokrater som OlofPalme och Ingvar Carlsson fann sig stå på samma sida som Moderaterna och insåg att det skulle bli svårt att få LO-folket mobiliserat i en gemensam kampanj med Gösta Bohman. De försökte därför ställa upp en kravlista som skulle skrämma i väg högern. Framför allt en punkt om att energisystemen skulle kontrolleras av det offentliga.
Men Gösta Bohman köpte allt, även det om offentligt ägande, med motivet att ”såär det ju redan”. Olof Palme lär ha sagt när han kom tillbaka från förhandlingen med Gösta Bohman att ”hade jag lagt in löntagarfonderna i kravlistan hade han köpt det också”.
Men så inträffade något oväntat. Gösta Bohman partikamrater tyckte att han hade gått för långt. Därmed skapade Moderaterna sitt eget folkomröstningsalternativ.
Resultatet blev således tre linjer. Linje 1 var näringslivets och Moderaternas alternativ. Linje 3 stöddes av Centerpartiet, Vänsterpartiet och miljörörelsen. Medan linje 2 var Socialdemokraternas, LO:s och Folkpartiets alternativ.
Skillnaden mellan linje 1 och linje 2 var ett par meningar som för säkerhets skull skrevs på valsedelns baksida. På framsidan var de identiska.
Kärnkraftsomröstningen är dock inte unik i detta uppenbara dribblande. I den första folkomröstningen, om alkoholförbud 1927, skaffade sig politikerna en utväg genom att på baksidan av valkuverten kryssa om det var en man eller kvinna som hade röstat. Eftersom kvinnor i högre grad var förbudsröstare, skulle ett ja till alkoholförbud upphävas med hänvisning till att de hade röstat om sådant som inte var kvinnors angelägenheter.
I den stora ATP-omröstningen var det också tre linjer. Det mest avvikande alternativet, som dåvarande Bondeförbundet drev, lades i mitten som linje 2, medan de tva likartade alternativen kallades linje 1 och 3.
Och så har vi har vi folkomröstningarnaom EU. Dessa delades upp i två etapper. Först ett ja eller nej till själva medlemskapet, några år senare frågan om EMU. Hade EMU ingått i den första omgången hade svenska folket troligtvis röstat nej.
Hur gick det då med kärnkraftsomröstningen? Resultatet blev som förväntat. Väljarna delade sig i tre lagom stora högar. 18,9 procent gick till linje 1, 39,1 procent till linje 2 och 38,7 procent för linje 3.
Antingen ville väljarna ha en ganska snabb avveckling, eller så ville de ha en långsam avveckling.
Därmed fick vi också den politiska utveckling som vi har haft fram till våra dagar. Nämligen fullt handlingsutrymme för politikerna att såväl avveckla som utveckla kärnkraften.