En tidning från ABF

Förr

Almedalen

- Ett demokratiskt spektakel

Visst – Almedalen kan kallas för ett spektakel. Men – det är trots allt ett spektakel som är bra för vår demokrati. Det menar Fönstrets Almedalsveteran Stig-Björn Ljunggren

Politikerveckan i Almedalen

När: Från 1968 till i dag (i år 29/6–6/7).
Varför: För att ett tal av Olof Palme på ett lastbilsflak 1968 har utvecklats till en hel veckas årlig politisk branschfest.

Svenskar gör inte revolution utan nöjer sig med att försöka prata om saken över en kopp kaffe. Vårt ”lagom” föreskriver att det är bättre att samtala med meningsmotståndare än att mörda dem.
     Den stora markören för detta fredliga förhållningssätt är ”politikerveckan” i Almedalen varje sommar. Där samlas stora delar av den maktbärande eliten för trivsamma överläggningar, under det att publiken, som består av P1-lyssnare och politiska nördar, minglar i den medeltida stadens fläderblomsdoftande ruiner.
     Almedalen kan inte diskuteras utan att tre saker nämns: 1) Att Olof Palme höll det första politiska talet i Almedalen 1968 från ett lastbilsflak. 2) Att folk där dricker rosévin. 3) Och att vi med ”folk” här främst avser konsulter, politiker och journalister.
     Frågan är då vad Olof Palme hade sagt om Almedalen av i dag. Hade han tagit avstånd från detta det mediala spektakelsamhällets stora partaj, fjärran från löneslavarnas verklighet? Hade han ställt sig på parkeringen utanför Ullared i stället? Knappast. Skälet till att Palme framförde sitt första Almedalstal var inte att han därmed skulle nå fram till de proletära massorna, utan att Visby även på den tiden på sommaren var samlingsplats för delar av den svenska eliten, något som han försökte utnyttja för att försöka nå fram med sitt partis budskap.
     Olof Palme var strategisk.
     Almedalsveckan följer det receptet och är en branschsammankomst för folk som jobbar med strategi – politisk, kommersiell, samhällelig. Och att en bransch har sammankomster är inte konstigare än att hunduppfödarna årligen träffas på Älvsjömässan.

Almedalen är således inte bara en markering för att vi i Sverige löser samhällsfrågor genom att samtala, inte kriga, utan också en återspegling av att det moderna samhället organiserar politiska samtal efter medielogiken, inte partilogiken – det vill säga att det som avgör valet är det som står på löpsedeln, inte valaffischen.
     I Almedalen gör sig den politiska eliten dessutom tillgänglig för diverse amatörer och barfotaaktivister. Vilken gräsrot som helst kan under den här veckan träffa fler makthavare än någon annanstans i vårt planetsystem. Den som tror att traditionella demokratiska strukturer är bättre än det rosépimplande Almedalen kan ju försöka få en träff med utbildningsministern på departementet i Stockholm någon snöblandad dag i svin-november ...
      Kort sagt: De stora drakarna – partier och organisationer – finansierar en plattform för demokratiskt samtal i Visby. Och ger därmed gräsrotsaktivisterna en gyllene chans att kommunicera med samhällets makthavare.
      Almedalen är alltså både ett exempel på det som kallats för ”spektakelsamhället” och – att demokratin faktiskt står utmed att förnyas.

Ursprungligen publicerad i nummer 2 2014