En tidning från ABF

Förr

Den svenska Pampen

- hatad och saknad

I Sverige ska en ledare vara som vanligt folk. Men också gärna peka med hela handen och leda oss framåt. Stig-Björn Ljunggren förklarar vårt kluvna förhållande till pampen.

Vem: Hjalmar Mehr.
När: 1910–79.
Varför: För att han personifierar den starka svenska kommunalpolitikern.


Vår svenska syn på vad som är gott ledarskap pendlar mellan ”jante”- och ”hövdinge”-idealet.
Vi vill ha ledare som är lika vanligt folk, bor i radhus, tar tunnelbanan till jobbet och uppbär sparsam lön. Ledaren ska vara lyssnande och ödmjuk. Våra ledare får gärna vara intelligenta och framstående, bara de inte blir för storvulna.
Men stundtals längtar vi efter en riktig hövding som står upp för sin sak, skapar förändring, gärna lyssnar men sedan kör på, släpar med oss runt hörnet, pekar med hela handen och tar ansvar för att det som måste göras också görs.
Framgångsrika svenska politiker blandar dessa bägge ideal och klarar att pendla mellan ytterligheterna.
Denne ”jantehövding” benämner vi ofta med etiketten ”pamp”. Synonymordboken förkunnar att ”pamp” också kan bytas ut mot ”mäktig person, potentat, magnat, överhetsperson, dignitär, VIP-are, härskare, storgubbe, koryfé, småpåve, betonghäck, höjdare, högdjur, baddare och boss”.
Vad en ”pamp” är framstår således gans-ka tydligt. Och vi förknippar honom – för det är oftast en han – med en socialdemokratisk patriark som är med och bokstavligen bygger folkhemmet. Han har funnits i alla städer med självaktning och på alla stora industriarbetsplatser. Pampen har ett Janusansikte, den ena sidan är maktfullkomlig, den andra omtänksam. Pampen är en hård med rättvis, bygger motorvägar och kulturhus med samma glada humör.
Nyligen har journalisten Björn Elmbrant skrivit en bok om en pamparnas pamp, Hjalmar Mehr (S), som dominerade politiken i Stockholm kraftigt under 1950- och 60-talet.
Under hans ledning sanerades Stockholm och fattigdomen revs bort. Hjalmar Mehr etablerade tunnelbanan och Stadsteatern. Som alla pampar var han en arbetsmyra, som knappt undgick en enda tegelsten som lades i staden.
För pampen är det, skriver Björn Elmbrant, viktigare att göra saker än hur det går till. Och det är väl det som till sist får folk att tröttna. Pampen är ofta självklar för sin egen generation. Men den unga generationen tar framstegen för givna och undrar varför man ska hunsas av en gubbjävel till patriark som inte förstår den nya tiden.
Mycket riktigt faller också Hjalmar Mehr 1971, under ”almstriden” när de unga demonstranterna föredrar bevarade träd framför framåtskridandets betong.
Det finns en längtan tillbaka till den tid då dessa pampar styrde och ställde, då samhällsutvecklingen hade en tydlig riktning och posten levererades två gånger per dag. Vi vill gärna ha tillbaka en auktoritet som förklarar för oss hur allt hänger samman.
Pampen var 1900-talets omladdning av forna tiders stormän och hövdingar, dessa Engelbrektar och krigarkungar som vår historia är överfull av. Och vi kan vara säkra på att framtidens ledare också kommer att låna in en del från dessa dignitärer och storfräsare.
Låt oss gissa att pampen i framtiden har lärt sig att makten måste ha ett leende som går genom tv-rutan. Det behövde inte hövdingar som Hjalmar Mehr tänka på.