En tidning från ABF

Förr

Folkhemskapitalisterna

När moderaterna samlas till partistämma i höst är det ett parti i kris som möts. Knäckfrågan: hur ska de hantera SD? I partiets barndom var det i stället Socialdemokraterna de inte visste hur de skulle hantera. Då tog det nästan 50 år innan det gamla högerpartiet hittade en strategi för att hänga med i den nya tidens tempo.

Moderaterna
När: 1946.
Varför: det var då de slutade att bara vara emot allting som hade med socialdemokraterna att göra och i stället försökte lansera en egen variant av välfärdsstaten, med lämplig dos kapitalistiska inslag.


År 1946 röstade riksdagen om folkpensionen. Ett förslag var att pensionen skulle vara behovsprövad. Den som hade egna pengar skulle inte få lika mycket som övriga. Ett annat förslag hävdade att alla skulle få lika mycket, utan behovsprövning.

Således stod en selektiv välfärdspolitik mot en generell välfärdspolitik.

Och det var Socialdemokraterna som hävdade den selektiva behovsprövade modellen. Medan Moderaterna drev den generella principen till seger i riksdagen. Således fick Sverige 1948 en folkpension där alla medborgare behandlades lika.

Vad var bakgrunden till denna märkliga händelse?

Moderata samlingspartiet bildades 1904 som en motståndsrörelse till samhällsförändringarna, men anpassade sig snart, något motvilligt, till den nya demokratiska tiden. Därefter följde ett långdraget motstånd till den socialdemokratiska välfärdsstatens utbyggnad, som Moderaterna uppfattade som i bästa fall ekonomiskt vansinne, i sämsta fall som ett första steg mot fullskalig socialism.

Men steg för steg kom Moderaterna att anpassa sig till de sociala reformer som svarade mot samhällsproblem som fattigdom och svikande födelsetal, som även Moderaterna oroades över. Dessutom anpassade Socialdemokraterna gradvis sin argumentation efter de borgerliga värderingarna. Man slutade att tala om socialpolitiken som klasskamp och socialism och lyfte i stället fram betydelsen av social trygghet som ett sätt att stärka folket och nationen.

Välfärdspolitiken blev också väldigt populär bland svenska folket. Socialdemokraterna parkerade runt 45-procentsstrecket under flera decennier. Därmed kom också Moderaterna att i praktiken mer eller mindre vara tvungna att stödja välfärdsreformerna, fast med reservation för att de inte fick kosta för mycket, genomföras alltför snabbt eller minska människors egen sparsamhet och flit.

Till slut kom alltså Moderaterna fram till att deras motstånd mot välfärdsstaten inte längre lönade sig. Det var bättre att själva utforma ett övergripande program för hur Sverige skulle reformeras, meni stället i en borgerlig riktning. Ett slags ”folkhemsvariant” av kapitalismen mejslades sakta fram.

Moderaterna antog därför 1946 sitt första handlingsprogram, Frihet och framsteg, som markerade partiets uppslutning till välfärdsstaten. En ny ung generation högerpolitiker ansåg att socialpolitik,rätt utformad, kunde forma Sverige till en ”ägardemokrati”. Att politiken skulle skapa fria och starka medborgare, som skulle ”tjäna, äga och trivas”, allra helsti ett eget hus! Moderaternas mål blev att fånga den nya medelklassen med hjälp av drömmen om den egna täppan. 

Samma princip följer partiet än i dagi synen på vår tids pensionssystem – Moderaterna hade inget emot pension åt alla, men lyckades samtidigt med premiepensionen förvandla hela svenska folket till aktieägare.

Sedan 1946 är alltså svensk politik i princip samlad kring tanken att vi alla ska behandlas lika under färden mot nya fantastiska visioner. Eller som det uttryckts i en socialdemokratisk valslogan: ”Alla ska med!”.

Frågan är förstås om det alltjämt är riktmärke för Moderaterna när de nu grubblar över sin relation till SD. För vilka är i en globaliserad,värld ”alla”?

Ursprungligen publicerad i nummer 3 2017