Halt!

– demonstrera, inte marschera!

På 1930-talet hotades demokratin från både vänster och höger. Ett sätt för de demokratiska krafterna att bekämpa extremismen blev att införa förbud för politiska uniformer. 1992 togs det förbudet bort. Trots att det på ett effektivt sett hade berövat extremisterna ett av deras viktigaste pr-vapen – deras militära yttre.

Sverige inför förbud för politiska uniformer

När: 1933.
Varför: För att bekämpa våldsbejakande grupper till vänster och höger.

Fram till 1992 var det förbjudet att bära politiska uniformer i Sverige. Det var inte tillåtet att bära kläder, inklusive armbindlar eller liknande, som tillkännagav bärarens politiska meningsinriktning. Förbudet infördes i början av 1930-talet och riktades främst mot nazister och kommunister.

Men med tiden började lagen att bli lite gammalmodig. Med moderna kampanjmetoder blev det allt vanligare att även demokratiska partier klädde sina företrädare i lika reklamjackor, t-tröjor eller kepsar. När lagen därför avskaffades var det med hänvisning till grundlagens starka betoning av yttrandefriheten. Men ungefär samtidigt skärptes lagarna om hets mot folkgrupp. Alltså: Det blev tillåtet att bära partipolitiska reklamjackor – men förbjudet att stoltsera med nazistkors eller göra Hitlerhälsning.

Den senaste tidens tumult med demonstrerande nazister har åter aktualiserat frågan om var gränsen egentligen går. Lite förenklat kan man säga att rättsläget är följande: Det är tillåtet att läsa Mein kampf och att sjunga tyska nazistsånger från 1930-talet. Men du får inte göra det utanför en synagoga eller på torget under lördagskommersen. Hemma i din stuga går det bra.

Och när ”Hollywood-nazister” (uppklädda som Hitlergänget på trettiotalet) marscherar omkring är det precis på gränsen. Det krävs dock att de har vissa nazi-symboler, skriker hatiska slagord och med sitt uppträdande hotar andra för att polisen ska kunna ingripa.

Därför är det många som vill skärpa lagstiftningen. Det nya argumentet är att det visat sig att de som marscherar när de demonstrerar också systematiskt använder våld. Det handlar därför inte om politiska meningsyttringar, utan om terrorism, eller åtminstone förberedelser för terrorism.

Det finns tre argument mot att strama åt. Det första är att vi i Sverige som tradition har stor frihet att yttra sig, men – i efterhand kan du dömas. Tryckfriheten är exempelvis obegränsad, vi har ingen förhandsgranskning, men ansvarig utgivare kan få sota för övertramp i efterhand.

Det andra argumentet är gränsdragningsproblemet. Om nazisterna förbjuds, vad ska vi då göra med kommunister eller islamister?

För det tredje: Yttrandefriheten är viktig därför att den tvingar alla att ta hänsyn till andras argument. Därför är det bra om någon dåre hävdar att Förintelsen inte existerat, eftersom debatten tvingar människor hålla kunskaperna om denna historiska händelse levande. Annars är risken att försvaret för det som är rätt och riktigt somnar av.

Det finns också flera argument för strängare lagar. Allt oftare talas det om ”stridbar demokrati”, att värnet om demokratin måste innebära att dess fiender med lagliga medel stängs av från det öppna samhällets umgänge.

Det är inte konstigare än att förbrytare blir inlåsta på kåken. Om du aktivt bekämpar demokratin kommer demokratin att aktivt bekämpa dig.

Våra fri- och rättigheter utgår ju från att alla har rätt att göra vad de vill – så länge de inte förhindrar att andra gör samma sak. Resonemanget innehåller tre delar: 1) Alla har frihet att yttra sig, 2) Ingen har rätt att tysta andra, 3) Undantaget den som försöker förhindra punkt 1.

En skarpare lagstiftning mot extremisterna är således sannolikt att vänta. Frihetens förespråkare kommer att klämma åt frihetens fiender. Med stor sannolikhet med ett moderniserat uniformsförbud. I dag, precis som på 1930-talet berövar det antidemokraterna ett av deras starkaste kort: att uppträda inte som ett demonstrationståg utansom en hotfull armé.