En tidning från ABF

Förr

Mest jämställd

– och missnöjd!

Sverige är världens mest jämställda land. Hur blev det så? Fönstrets Stig-Björn Ljunggren söker förklaringen med hjälp av tre historiska spår.

Sverige är, brukar vi säga, världens mest jämställda land. Och vi får stöd i den iakttagelsen när organisationer som FN mäter jämställdheten i världens länder. Men, tillägger vi, mycket återstår att göra.
För att förstå hur vi hamnade där vi är i dag söker jag efter förklaringar i tre olika historiska riktningar.
Den första är förstås att jämställdheten kan förklaras av hur den praktiska politiken har utformats. Om det finns en politisk vilja gör det också skillnad. Först förstås – det allmänna reformarbetet från 1800-talet och framåt som har gjort medborgare av undersåtar: en ökad grad av könsneutralitet i lagstiftningen, en skola för alla, allmänna välfärdsreformer riktade till hela befolkningen.
Ironiskt nog var Sverige sent ute med kvinnlig rösträtt – pinsamt sent – men kom sedan att hastigt jobba i kapp och förbi andra länder på andra områden. En lång rad reformer på 1960- och 70-talen katapulterade den svenska jämställdheten – ofta inkapslad i samlingsbegreppet ”ökad jämlikhet” – till den allra översta delen av den globala topplistan.

Sverige var det enda land i världen där barnbidraget betalades ut till modern, inte husbonden. Omvälvande reformer som särbeskattning, föräldraförsäkring, utbyggda förskolor och professionaliserad utbildning i vård och omsorg, la en grund för att rubba den patriarkala ordningen på allvar. Allt fick skjuts av att Sverige hade full sysselsättning. Industrins behov av arbetskraft gjorde det lönsamt att bygga ut offentlig sektor, vilket i sin tur skapade ökad produktivitet och en positiv tillväxtspiral. Staten och kapitalet samverkade och tryckte utvecklingen framåt, på så gott som alla områden.
Men frågan är varför en motsvarande utveckling inte har ägt rum i de länder som ligger i botten av jämställdhetsligan? Varför inte i Saudiarabien eller Rumänien?
Här tvingas vi greppa efter en annan förklaringsmodell. Nämligen att fundera över hur Sveriges geografi, kultur och tradition hänger ihop.
Några grunddrag finns i vår geografiska belägenhet – ett stort land med liten befolkning, kallt klimat och ogynnsamma förutsättningar. Vi måste samarbeta för att överleva. Det går inte att överleva genom att plocka de lägst hängande frukterna. Den som inte har ved att elda med fryser ihjäl.
Det ger alla en viktig funktion. Alla måste med. Till detta kommer sådant som att stora utskrivningar till krig har gjort att kvinnorna fick en ansvarsfull roll på hemmafronten. Långa avstånd gjorde det nödvändigt att låta festfolk sova tillsammans – under ansvar. Vilket gav Sveriges kvinnor en självständighet som skilde oss från mer befolkningstäta länder. Det historiskt sett tidiga genomslaget i Sverige för idén att människan är en individ gjorde också att folk här – både kvinnor och män – så sakteliga kunde börja bryta sig ur det kollektivas förtryck, vare sig det kom från den egna familjen eller samhällets institutioner.
Men kanske vi vid sidan om den politiska och geopolitiska förklaringen kan våga oss på en tredje förklaring till den långtgående svenska jämställdheten. Låt oss kalla den för ”det naturligas förbannelse”.
Det vi uppfattar som ”naturligt” – eller normalt, vanligt eller självklart – kan antingen vara en broms för utvecklingen – eller fungera som en pådrivare.

Har jämvikten väl rubbats kan argumentet om vad som är normalt vara lika revolutionärt som det tidigare var konservativt. Förr var det homofilen som var onormal, i dag är det homofoben. Några få bokstäver ändras, och jordens lutning förskjuts.
I denna förklaring ingår också föreställningen att idéer är som virus. De smittar. Om vi får för oss att människor ska bli jämlika kan det till att börja med gälla överklass och underklass, mellan socialgrupp 1 och 3 som det hette på 1970-talet, för att strax sprida sig till kvinnor och män. Och sedan vandra vidare till nya områden.
Allt detta kokar ner till att vi aldrig kommer att bli nöjda. Vi ligger i toppen av listan och firar det med att konstatera – helt naturligt – att mycket åter-står att göra.


 

Stig-Björn Ljunggren,
doktor i statsvetenskap som skriver om händelserna som formade Sverige i varje nummer av Fönstret.

Ursprungligen publicerad i nummer 3 2014