En tidning från ABF

Förr

När Sverige blev med järnmalm

– av en slump

År 1809 förlorar Sverige Finland. Men tack vare skickliga svenska fredsförhandlare producerar vi i dag nästan all järnmalm i Europa.

Freden 1809

När: Gränsen drogs på rätt sida malmfälten 1809.
Varför: Stressade ryssar slumpade bort en av världens största järnmalmsfyndigheter.


Kontrafaktisk historieskrivning är ett populärt sätt att dramatisera förflutna händelser. Om inte om inträffat, hur hade världen då sett ut?

Exempelvis, om isen hade brustit när Karl X Gustav tågade över Stora och Lilla Bält 1658, hade Skåneland fortfarande varit danskt? Om Vladimir Lenin drunknat när han gick ner sig på isen i Finska viken 1917, hade Sovjet aldrig skapats? Om Hitler kommit in på konstnärsskolan, inget andra världskrig? Om Olof Palme hade tagit taxi hem från bion 1986?

Fredsförhandlingarna i Fredrikshamn 1809 – när Ryssland och Sverige skulle bestämma gränsen mellan länderna skulle dras – är ett annat bra exempel.

Sverige hade nesligt förlorat kriget och det stod klart att den östra delen av riket fallit i ryssarnas händer. Men frågan om gränsdragningen var inte glasklar.

Till att börja med försökte Sverige behålla Åland, men ryssarna vägrade lämna ifrån sig denna säkring av havet eftersom de ville trygga huvudstaden Sankt Petersburg. Svenskarna riktade då sin uppmärksamhet mot gränsen i norr. Var i denna vildmark slutade ”Sverige” och var började Finland/Ryssland? Det fanns olika uppfattningar inom länderna i lika hög grad som mellan dem.

Till slut satte svenskarna ned foten och hävdade att gränsen borde dras vid Kemi älv (som i dag ligger i Finland). Ryssarna däremot menade att Kalix älv var rimligare.

Det som fällde avgörandet var att ryssarna kände sig stressade. Tsar Alexander ville ha en snabb fred med Sverige för att ägna sig åt viktigare saker. Han hade dessutom fått ett rätt hyggligt krigsbyte och kunde känna sig ganska nöjd.

När den svenske chefsförhandlaren blev svårt sjuk fruktade ryssarna att han skulle avlida, och förhandlingarna dra ut ännu mer på tiden. Dessutom verkar ryssarna inte ha brytt sig så mycket om att det fanns några otillgängliga järnmalmsfyndigheter kring Luossavaara och Kiirunavaara. Det viktiga var att man militärstrategiskt säkrat Finska viken. En järnhaltig fäbod kunde svenskarna gott få behålla.

En av de svenska förhandlarna hade goda kunskaper om den lokala situationen och kunde därför argumentera rätt övertygande för sin sak.

Sedan han satt sig i respekt lär han dessutom ha skarvat lite med fakta så att det passade svenskarna.

Resultatet blev en kompromiss. Mellan svenskarnas alternativ Kemi älv och ryssarnas Kalix älv går Torne och Muonio älv. Och det var den ryske tsaren själv som med rödpenna drog ett streck i kartboken. Den gränsen gäller alltjämt.

Därmed gjorde slumpen att Sverige fick full kontroll över förstklassig järnmalm, på vilken vi skulle komma att bygga en stor del av vår industriella framtid och välfärd.

Frågan är då om det hade kunnat gå annorlunda.

Tänk om Sverige hade lyckats med att förhandla till sig Åland, och i utbyte gett karg, norrbottnisk tajga till ryssarna?

Då hade vi varken haft LKAB eller Kiruna att glädjas åt – eller taxfree-resor till Mariehamn att trösta oss med.

Ett annat alternativ hade varit att svenskarna lyckats uppnå sina ursprungliga krav på gräns och därmed hade en del av dagens norra Finland hamnat i Sverige. Då hade vi kanske haft ännu mer skog och vargar samt kanske en hamn mot norra ishavet.

Men nu blev det som det blev. Vi fick järnmalmen för oss själva och står i dag för nittio procent av EUområdets produktion avdenna fina råvara.


 

Stig-Björn Ljunggren, doktor i statsvetenskap som skriver om händelserna som formade Sverige i varje nummer av Fönstret.