En tidning från ABF

Förr

När ond blir god

Psykiatern Nils Bejerot myntade begreppet som beskriver hur bankpersonal kan börja tro att rånare är snälla och att poliser är dumma.

Stockholmssyndromet
När: Den 23–28 augusti 1973.
Varför: Ett världsberömt begrepp myntas vid ett bankrån på Norrmalmstorg i Stockholm.


Den 23 augusti 1973. Valrörelsen är i full gång. På Helsingborgs lasarett ligger gamle kung Gustav VI Adolf för döden. Vid tiotiden på förmiddagen kliver en k-pistbeväpnad man in på Svenska Kreditbanken på Norrmalmstorg i Stockholm. Han skjuter en salva i taket och tar fyra anställda som gisslan.

Statminister Olof Palme blev indragen i förhandlingarna med rånaren Jan Erik Olsson, som krävde några miljoner i småsedlar och en sportbil som lösen. Samt att Sveriges då mest kände brottsling, Clark Olofsson, skulle friges från anstalten i Norrköping. Han hämtades av polis och släpptes in på banken och blev därmed en medspelare i det drama som skulle följa.

Det som sedan händer blir nämligen klassiskt. När Olof Palme ringer upp för att förhandla med rånaren, svarar en av kvinnorna som hålls som gisslan:

”Jag är besviken på dig. Kan ni inte låta mig, Elisabeth, Clark och rånaren få ner pengarna och två pistoler som dom begär? Så får vi åka i väg. För det vill jag och jag litar på dom.”

Det är detta fenomen, att gisslan tar ställning för sin plågoande, som har kommit att kallas för ”Stockholmssyndromet”. Det beskriver hur offret i en situation med extremt ojämn maktfördelning får ett förvridet perspektiv på vem som är fiende och vem som är vän. Och tyr sig till den som egentligen är den verkliga förtryckaren.

Det myntades av psykiatern Nils Bejerot, som assisterade polisen under rånet, och han kallade det ”Norrmalmstorgssyndromet”. Men när termen spreds till såväl vetenskaplig litteratur som populärkultur översattes den till ”Stockholmssyndromet”.Ett annat exempel på detta är när Janne Olsson hotar att skjuta den manlige gisslan i benet. Han vill visa för motparten att han menade allvar med sina krav. Då säger kvinnan som tidigare hade pratat med Olof Palme ”Men Sven, det är ju bara benet”.

Att förövaren inte skadar eller dödar gisslan kan blir till ett tecken om att förövaren trots allt är god. De närmar sig varandra känslomässigt.

Det finns andra spektakulära exempel på Stockholmssyndromet.

Året efter kidnappades miljardärsdottern Patricia Hearst av terrorgruppen Symbiotiska befrielsearmén i USA. En tid senare deltar hon med kulspruta vid ett bankrån. Från överklassflicka till övertygad revolutionär inom loppet av några månader.

Det är förstås lätt att se andra mer vardagliga paralleller på Stockholmssyndromet. Som att misshandlade kvinnor som gång på gång återvänder till sin illgärningsman. Eller barn som försvarar sina föräldrar även när de har betett sig som svin.

Vi har en tendens att alliera oss med våra förtryckare. Vi prioriterar att överleva. Att foga sig är att finnas kvar. Norrmalmstorgsdramat gav en koncentrerad illustration av hur förtryck kan upprätthållas, även fast det utifrån, eller efter en befrielse, verkar absurt.

Vi har alla en tendens att alliera oss med dem som har makten över oss. Vi lever hellre på knä änvi står upp och riskeraratt dö.


Stig-Björn Ljunggren,
doktor i statsvetenskap som skriver om händelserna som formade Sverige i varje nummer av Fönstret.

Ursprungligen publicerad i nummer 3 2013