En tidning från ABF

Förr

På Lenins vis

I februari har det gått 100 år sedan den ryska revolutionen skakade om världen. Till en början med ett demokratiskt anslag. Men snart tog LENIN över showen och skapade med endast några få medarbetares hjälp Sovjetunionen – världens första land byggt på KARL MARX kommunistiska teorier.

RYSKA REVOLUTIONEN
När: 1917, februari och oktober.
Varför: För att det i februari har gått 100 år sedan den första av de två ryska revolutionerna dettaår – den s k ”februarirevolutionen”. Som senare samma år följdes av Lenins ”oktoberrevolution” som förvandlade Ryssland till Sovjetunionen.


 

Det är många som vill, som det heter nuförtiden, ”göra skillnad”. De flesta nöjer sig dock med modesta insatser som att starta ett upprop på Facebook eller ställa upp i en kommunal nämnd. Men det finns några figurer som lyckats bli – på gott och ont – ett eget kapitel i mänsklighetens historiebok. Till denna rara skara av aktörer hör utan tvivel Vladimir Iljitj Lenin (1870–1924).

Det som hände var följande: I börjanav 1917 påbörjas en revolution i Ryssland. Landet har svåra motgångar i första världskriget. På hemmafronten råder kaos. Folk som protesterar mot matbrist blir ihjälskjutna av militär. Tsaren, den ryske kejsaren med diktatorisk makt, tappar till slut kontrollen och tvingas avgå. En provisorisk regering tar över. Ett frö till rysk demokrati ser ut att ha såtts. Men det är innan Vladimir Lenin tar över showen.

När detta inträffar befinner sig Lenin i schweizisk exil. När han får höra att den revolution han så länge förespråkat till slut har inträffat blir han oerhört entusiastisk. Han reser hem med tåg via Sverige – där han köper en revolutionskostym på Pubvaruhuset i Stockholm – för att ta makten.

Här kan Lenin lära alla som vill göra skillnad en läxa. Det gäller att agera medan andra är slagna till passivitet av häpnad när det oväntade inträffar. En annan läxa för varje revolutionär är att agera hängivet och hänsynslöst.

Lenin vägrade exempelvis lyssna på klassisk musik som gjorde honom nedstämd och minskade den revolutionära viljan. Varje vaken minut var politik. Det finns en anekdot om hur han bestiger ett högt berg tillsammans med en ung revolutionär. Efter stora vedermödor når de toppen och får en fantastisk utsikt. Lenin blickar tankfullt ut över landskapet. Vandringskamraten förväntar sigatt Mästaren nu ska säga något stort och poetiskt om panoramat. Men han exploderar i stället i en harang över sina politiska fiender: ”Oppositionen har då verkligen en förmåga att ställa till det!”

Den som vill göra skillnad måste också vara duktig på att övertala människor. När Lenin ville utnyttja situationen efter tsarens fall till att ta makten trodde några av de egna att han blivit galen. Lenins förslag bröt nämligen med det socialistiska ”schemat”. Enligt detta skulle samhällsutvecklingen först genomgå en borgerlig kapitalistisk fas. Först därefter kunde socialismen ”mogna fram”. Men Lenin var rastlös – och omtalat både envis och retoriskt skicklig – och lyckades övertyga partiet om att det bästa var att skrida till verket omedelbart.

Lenin kunde därför till slut genomföra en palatskupp där en rätt liten gruppav hans anhängare tar över de ryska regeringskvarteren i Vinterpalatset i S:t Petersburg. Därefter etablerar han snabbt den kommunistiska diktatur som sedermera kommer göra Sovjetunionen till vad det så småningom blir – ett slavläger.

För att lyckas med slikt krävs att samla folk med det rätta virke runt sig, som med iver skrider till verket. Lenin hade byggt en kamporganisation, med stålhårda revolutionärer, inte en massrörelse för vem som helst med hjärtat till vänster.

Den som vill göra skillnad måste dock inte bara vara hängiven utan också flexibel. Den politiska kampviljan ska gälla målen, inte medlen. Lenin ändrade sina politiska krav och lösningar beroende på läget. Exempelvis upptäckte Lenin att den kommunistiska ekonomiska modellen inte fungerade så bra. Folk saknade mat på borden. Då bytte han kurs och inledde det som kallades den ”Nya ekonomiska politiken”, som vi i dag skulle betrakta som nyliberala marknadsreformer.

Lenin var Sovjetunionens förste ledare.Dess siste – Michail Gorbatjov, inledde sitt styre (1985) med att öppet slå fast att: ”Vi kan inte leva så här längre.” Sex år senare lades landet och hela världskommunismen ner. Med bara små museala filialer kvar i Nordkorea och möjligtvis Kuba.

Det som finns kvar av Lenin är numera ett balsamerat lik som turister kan beskåda. Och dra vilka slutsatser de vill av. Så kan detockså gå för den som villgöra skillnad.

Ursprungligen publicerad i nummer 4 2016