En tidning från ABF

Förr

Palme

– en politisk mutant

Världens bästa barnomsorg och välfärdens förnyelse. Olof Palmes politiska insatser påverkar oss än i dag – 30 år efter det att han sköts till döds. Fönstrets STIG-BJÖRN LJUNGGREN förklarar här på vilka sätt.

OLOF PALME (1927–86)
När: Statsminister 1969–76 och 1982–86.
Varför: Den 28 februari har det gått 30 år sedan han sköts till döds på Sveavägen i centrala Stockholm. Men han påverkar svensk politik än i dag.


 

Med inte alltför jämna mellanrum kliver den politiske mutanten fram. Mutanter är extraordinära figurer med egenskaper som skiljer sig från oss övriga till en sådan grad att de framstår som en muterad version av oss vanliga dödliga. Tänk fotboll och Pelé (eller Zlatan). Tänk popmusik och Beatles (eller Abba).

Inom svensk politik finner vi namn som riksbyggaren Gustav Vasa eller Axel Oxenstierna, kallad Sveriges genom tiderna bäste byråkrat. Kanske Per Albin Hansson, folkhemsbyggaren och vår störste landsfader. Och – Olof Palme.

Palme var redan i sin livstid en myt och legendar, en status som knappast har minskat med åren. Älskad, och avskydd, tack vare och på grund av sin förmåga att sätta (skarpa) ord på det han ville ha sagt.

Till mutantens storhet hör att de kan ge upphov till ett oändligt antal betraktelser. En Abraham Lincoln provocerar alltjämt tjocka biografier, för att inte tala om Winston Churchill eller Julius Caesar. Detsamma gäller Olof Palme – kring honom finns ett antal myter som vi fortsätter att diskutera. Vi fortsätter att förstå oss själva genom att diskutera honom.

Den vanligaste myten är att Olof Palme var en diktaturkramare av herostratiska mått, som såg mellan fingrarna när socialistiska diktatorer härjade vilt, men kritiserade USA när de försökte bekämpa elaka kommunister. Att han orealistiskt babblade om fred när det i stället gällde att stå upp mot ondskans imperier. Men faktum är att Olof Palme började som kommunistätare. Och bekämpade det han kallade för ”fredshetsare”, de som ville lägga ned försvaret mot kommunist-Ryssland.

Hans bedrift var att han klarade av att kritisera USA – samtidigt som de aldrig tvivlade på att Sverige ändå stod på samma sida som dem. Eller som USA självt uttryckte saken – att Sverige var neutrala ”men på vår sida”.

Samtidigt etablerade Palme genom sin aktiva utrikespolitik vår självuppfattning som en moralisk stormakt som tar mer ansvar än andra för våra medmänniskor i världen. Något som fortfarande finns kvar hos svenska ledare, oavsett partipolitisk färg.

En annan myt är att hans stora socialiseringsprojekt var löntagarfonderna – och att det misslyckades. Men det finns ingenting som tyder på att löntagarfonderna var något Olof Palme själv omhuldade. Tvärtom lär han ha varit mycket skeptisk av såväl sakliga som taktiska skäl. Men gick med på att driva detta för att LO ville så. Och en socialdemokratisk partiledare måste hålla ihop arbetarrörelsen, S och LO.

Och om det var något socialiseringsprojekt som Palme däremot själv drev så var det tanken på att alla barn skulle gå i förskolan. En reform som tillsammans med särbeskattningen har frigjort kvinnor från hemmen och gjort barnomsorg till en storindustri.

Inte ens de vanliga Palmekritikerna, som gnäller om löntagarfondssocialism och diktaturkramande utrikespolitik, vill eller vågar ifrågasätta att familjen har ”socialiserats” – de allra flesta svenskar tycker nämligen fortfarande att detta i grunden är bra.

En annan myt säger att med mordet på Olof Palme så sattes punkt för socialdemokratins radikala välfärdsbygge. I stället tog nyliberaler över partiet och marschen mot socialism avbröts. Men faktum är att det var med Olof Palmes starka stöd som omvandlingen av socialdemokratin inleddes efter valförlusten 1979. Till Palmes storhet hörde hans förmåga att förstå när tidsandan förändrades. Med hans stöd började partiet genomföra ett nytänk som så småningom ledde fram till 1990-talets modernisering av folkhemmets välfärdssystem. Och en socialdemokrati som fortfarande – förvisso med en del repor i lacken – finns kvar som en central aktör i svensk politik.

Allt detta är typiskt för den politiska mutanten. De sätter i gångrörelser som vibrerar ävenlångt efter att de själva ärborta.

Ursprungligen publicerad i nummer 1, 2016