En tidning från ABF

Förr

Uniform – Nej tack!

På 1930-talet hotades demokratin allvarligt från både vänster och höger. Ett sätt för de demokratiska krafterna att bekämpa extremismen blev att införa förbud för politiska uniformer. En bieffekt blev att den scoutliknande rörelsen Unga Örnar lämnade SSU

Sverige inför förbud för politiska uniformer
När: 1933.
Varför: För att bekämpa våldsbejakande grupper till vänster och höger.


 

År 1931 bildas Unga Örnar som SSUs barnorganisation. Men efter bara två år bryter sig den nya organisationen loss. Skälet var det svenska förbudet mot politiska uniformer som genomfördes 1933. Förbudet var riktat främst mot nazisterna men också mot kommunistiska organisationer som hade en viss dragning åt uniformerandet, och åt våldsamt uppträdande.
    Unga Örnar var varken våldsamt, nazistiskt eller kommunistiskt utan fredligt och stabilt (social-)demokratiskt. Men för att kunna fortsätta vara en arbetarrörelsens scoutorganisation tvingades således Unga Örnar bilda eget. Verksamheten hade en gång skapats som ett alternativ till kyrkornas scouting och skillnaderna var inte större än att trettiotalets ”örnar” köpte sina blå skjortor i KFUMs butik. Uniformen var en del av identiteten. Men lagen – som var enkel och tydlig – gav inget utrymme för tvekan:
    ”Bärande av uniform eller liknande klädedräkt, som tjänar att utmärka bärarens politiska meningsriktning, vare förbjudet. Förbud som nu sagts avser jämväl uniformsdel, armbindel eller annat därmed jämförligt i ögonen fallande kännetecken.”

 Det svenska uniformsförbudet kom att bli en förebild för andra länder, framför allt Storbritannien som genomförde ett liknande förbud bland annat med motivet att det skandinaviska exemplet hade visat sig vara en framgångsrik metod att bekämpa extremism.
     Men helt oproblematiskt visade sig förbudet inte vara. Skulle lagen kunna riktas mot exempelvis enhetlig t-tröjan, eller politiska kampanjknappar? Mot 30 ombudsmän från Centerpartiet som går omkring i samma slags reklamjacka i Almedalen?
    Diskussionen om detta gjorde att lagen avskaffades på 1990-talet efter att i praktiken blivit omöjlig att tillämpa. Den ansågs strida mot våra demokratiska fri- och rättigheter.
    Det går förstås att hävda att det är en viktig skillnad mellan ”uniforma politiska kläder” (reklamjackor) och ”politisk uniformering”, med befälsgrader enligt militär struktur, avsedda att göra flocken operativt duglig i händelse av attack.
    Det senare är klart opassande även i dag i varje demokrati. Men inte ens dagens nazister tycks känna sig helt bekväma med att strutta omkring som ”Hollywoodnazister” enligt den militära klädkod som Adolf Hitler själv angav.
    Kvar i medvetandet finns uppfattningen att det är skämmigt med att bära uniform när man agerar politiskt. Visst, aktivister uppträder då och då i rånarluva, och kan upplevas som farliga, men motiverar sin maskering med praktiska skäl, för att försvåra identifiering och slippa påföljd för stenkastande och annan huliganverksamhet.

Oavsett sammanhang – enhetliga kläder handlar om att markera tillhörighet, ett utslag av vår längtan att ingå i en grupp eller gemenskap. Och detta är betydligt mer intressant än att vara för eller mot uniformer. Intressantare – och svårare. För det handlar om en böjelse som vi alla delar, att klumpa ihop oss med dem vi uppfattar som likasinnade. Detta är en social mekanism som gör sig gällande inom politik, men ännu mer mellan olika befolkningsgrupper, idrottslag, skolor eller vad det nu handlar om. Vi klumpar ihop oss. Känner gemenskapen. Och avståndet till våra fiender eller konkurrenter.
    Vissa stärker gemenskapen med uniform. Betydligt fler använder språket som kitt.
    Den klassiska bibliska berättelsen om ”shibbolet”, där uttalet av detta ord (som betyder ”ax”) var ett sätt att skilja mellan vän och fiende. (Det motsvarar vårt ”sju sjösjuka sjömän sköttes av sju sköna sjuksköterskor”, svårt att säga för den som är av utländsk börd.
    De politiska uniformerna är väck. Men vad gör vi åt de språkbruk som skiljer på ”vi” och ”dem”?


 

Stig-Björn Ljunggren, doktor i statsvetenskap som skriver om händelserna som formade Sverige i varje nummer av Fönstret.

Ursprungligen publicerad i nummer 1 2014