En tidning från ABF

Förr

Han drog brallorna

av överheten

När Per Oscarsson tog av sig kläderna i Hylands hörna för 50 år sedan drog han också brallorna av hela det gamla Överhets-Sverige. Det skriver Fönstrets STIG-BJÖRN LJUNGGREN som var 9 år när han satt bänkad framför den svenska tv-historiens än i dag mest omtalade kupp.

PER OSCARSSON STRIPPAR I HYLANDS HÖRNA
När: Annandag jul 1966.
Varför: För att det är en händelse som symboliserar den mentala övergången från det gamla kristna till det nya sekulära Sverige.


 

Hylands hörna annandag jul 1966. Den 29-årige skådespelaren Per Oscarsson rider in i studion utklädd till Don Quijote och börjar till Lennart Hylands fasa sakta klä av sig kläderna. Han berättar för barnen att pappa har en ”kiss” som han kan stoppa in i mammas ”kiss”. Plagg för plagg åker av medan han långsamt föreläser om sexualitet men även om rasism (”negrer luktar inte sämre än någon annan människa”). Lennart Hyland – Sveriges genom tiderna största tv-stjärna – försöker hålla proffsleendet uppe men vrider sig synligt i plågor.

Oscarsson har till sist bara kalsongerna kvar, håller publiken på galler några nervdallrande sekunder och drar sedan av sig även dem, men – det visar sig då att han har ett par badbyxor därunder. Hyland andas ut och plågan är över.

Men, trots Lennart Hylands oerhörda lättnad kan det ändå sägas att just den här händelsen innebar det definitiva nederlaget för det moralistiska lydnadssamhälle i vilket Lennart Hyland fungerade som ett slags chefsföreståndare för underhållningsavdelningen. Per Oscarssons striptease blev symbolen för den självständighet som gav oss du-reform, fri sex och ett så gott som totalt avkristnande av Sverige.

För Sverige är i dag ett av världensmest sekulariserade länder. Vi har återgått till hedendomen. Om vi har en religiös dragning i dag är den individuell ochföga kyrksam. Antalet döpta minskar. Konfirmationer likaså. Bröllop och begravningar sker i kristen kyrka, men de religiösa inslagen har tonats ner. De politiska partierna var förr tydliga i att Sveriges folk ska vara ett kristet folk. I dag gör de pliktskyldigt honnör för kristendomen, ”den har spelat en historiskt viktig roll”, ungefär.

Denna avkristningsprocess påbörjades långt tidigare – framför allt pressades kyrkan tillbaka av arbetarrörelsen som ersatte en gammal hedersrelaterad disciplin med en materiell folkhemsbaserad framstegstro.

Men det var på 1960-talet som den sekulära vågen svepte undan ett efter ett av det gamla Sveriges viktigaste mentala kyrktorn. Morgonbön och psalmsjungande försvann från skolan 1969. Skolämnet ”kristendomskunskap” byttes ut mot det mer neutrala ”religionskunskap”, trots mycket starka protester som bland annat ledde till bildandet av ett politiskt parti, Kristdemokraterna.

Skilsmässor förenklades och ökade språngartat. Sambolagen på 80-talet lossade de kristnas grepp helt över äktenskapet som deras främsta produkt. 2009 tillåts till sist samkönade äktenskap i vårt land. De kristnas långvariga motstånd till abort har brutits ned. Skolavslutningarna har avkristnats, liksom luciatåget. Präster och biskopar är debattdeltagare på samma villkor som alla andra. År 2000 skiljs så svenska staten och kyrkan åt, efter att under 500 år varit ett.

Men det är i vardagen avkristningen tydligast kan märkas. Människor har övergivit den av kristendomen påbjudna livsstilen. Söndagshelgden är bruten, och storhel-ger fylls av nöjeslystnad och konsumism. P-pillret har förnyat sexlivet. Svenska folket har upphört att vara pryda.

Den folkstorm som följde Per Oscarssons strippande är i dag svår att förstå. Vår värdegrund är så annorlunda att vi inte begriper upprördheten. Lika lite som vi förstår varför kvinnor inte har rösträtt i vissa länder. Vi har inte längre en religiöst motiverad moral. Kristendomen har blivit en av många bakgrundsfärger som vi använder för att efter eget samvete forma vår livsvärld.

Och – inte minst – det har visat sig att hedningar också kan vara hyggliga människor, i synnerhet somdet visat sig att många avvår tids galningar är religiöst påverkade.

Ursprungligen publicerad i nummer 3 2016