Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Gamla böcker

Från dystopi till utopi

– de tio bästa böckerna om framtiden 

Du sköna eller du förfärliga nya värld? Litterära framtidsskildringar blir ofta extrema. Ulrika Knutson utser de tio bästa böckerna om framtiden.

Redan antikens författare laborerade med andra världar. De första framtidsskildrade orterna är bestämt Paradiset och Underjorden, utgångspunkten för lyckoriken = utopier, och motsatsen = dystopier.

I slutet av artonhundratalet skapades den moderna framtidsskildringen av två upphovsmän, HG Wells i England och Jules Verne i Frankrike. I Tidsmaskinen (1895) låter HG Wells en uppfinnare fara till framtiden, för att märka att mänskligheten muterat till två skilda arter. I själva verket riktar Wells en spark mot samtidens hårda klassamhälle, där under- och överklassen lever som skilda arter, sida vid sida.

Jules Verne lekte alltid med uppfinningar som låg retfullt utom räckhåll för samtidens läsare; och han föregrep mycket i spektakulär detaljer; undervattensbåten, månraketen och datorn.

Det är tydligen svårt att måla framtiden i rosenrött, dystopierna dominerar kraftigt. Inte sedan Thomas Moore skrev Utopia på femtonhundratalet har författarna klarat av det. Och i mångas ögon är det genomplanerade Utopia inte heller något lyckorike, utan en mardröm som sätter den fria viljan ur spel. Se där – ett kärt tema i många framtidsvisioner.


 

Hela listan

Elsa Beskow: Doktor Klokamundus Uppfinning, 1919.
I det progressiva landet Kringelikrokien har man uppfunnit en uppfostringsmaskin. Barn sätts i celler, där mat serveras i en lucka, och högtalare böjer verb och skriker formler. Doktorns vanartige son Petrus blir den första eleven. Han fixar en nyckel, och befriar de andra. Hela sommaren lever de rövarliv på en öde ö. I augusti hittar Klokamundus inga välartade gossar, utan stenåldersvildar. Maskinen måtte ha gått baklänges! Kungen förbjuder omedelbart alla uppfostringsmaskiner i Kringelikrokien.

Jevgenij Zamjatin: Vi, 1921.
Redan 1921 såg Jevgenij Zamjatin vart det barkade i Sovjet. Hans roman Vi är en satir och dystopi, om Framtidslandet om tusen år. Medborgarna har nummer i stället för namn, kvinnor och män är likadant klädda, flirt är förbjudet. Hela samhället är inglasat och genomskinligt, inget ska kunna döljas för den store ordföranden Välgöraren. Zamjatin gick i exil 1930, och det dröjde ända till åttiotalet innan hans bok kom ut på ryska.

Aldous Huxley: Du sköna, nya värld, 1932.
Romanen utspelar sig i en avlägsen framtid, där tiden inte räknas från Kristus, utan från Henry Ford, det löpande bandets Gud. Barn skapas på industriell väg, och delas upp i Alfa och Beta-typen som är överklass. Gamma, Delta och Epsilon är arbetare i fabrikerna. De lyder order men behöver inte tänka. För att hålla alla på mattan får människorna en daglig dos av drogen Soma. Huxleys satir är i hög grad tidsbunden. Den är släkt både med Karin Boyes Kallocain och Fritz Langs film Metropolis.

Karin Boye: Kallocain, 1940.
Kemisten Leo Kall skriver dagbok, någonstans i framtiden. Han har uppfunnit ett sanningsserum, den ultimata drogen i detta samhälle där ingen får ha hemligheter. Angivare finns överallt, i form av elektroniska polisöron. Varje hem har ett hembiträde vars viktigaste uppgift är att rapportera om avvikelser i hushållet. Karin Boye hade sett Hitlers Tyskland på nära håll, och även studerat Stalins Sovjet. Kallocain är en kritisk samtidsskildring, som förbjöds i Tyskland.

George Orwell: 1984, 1948.
Alla analyser av Orwells klassiker brukar stirra sig blinda på Sovjet. Men mellan raderna varnar han också för obehagliga tendenser i sitt eget Storbritannien. Visst, på ytan är Storebror mer lik Stalin än Clement Atlee. Men bilden av tjänsteman Smith som avskilts från folket (proleterna), som går maktens ärenden och gärna talar det förhatliga ”nyspråket” som utesluter kritik av byråkratin. ”Krig är Fred” blir en dubbelplusbra paroll även i Natoland. Ja, det är inte bara ryssarna som ska känna sig träffade i 1984!

Ray Bradbury: Fahrenheit 451, 1953.
Fahrenheit 451 är ett gradtal. Det motsvarar 233 grader Celsius, den punkt då böcker brinner. Men här är det brandkårens sak att tutta på, inte att släcka elden. Romanen kom ut under kalla kriget och spelade på de amerikanska läsarnas kommunistskräck. Men boken utspelar sig i ett framtida överflödssamhälle, ganska likt USA. Vanliga människor lever ett bekvämt liv i trevliga förorter. Allt är tillåtet, utom att läsa och tänka. Var går den intellektuella smärtgränsen i ett samhälle?

Harry Martinson: Aniara, 1956.
Rymdskeppet Aniara är på väg till Mars, men kommer ur kurs, och styr hjälplöst mot Lyrans stjärnbild. Ombord finns hela mänskligheten som drömmer om Karelen, och vår förlorade planet, Doris land, som ligger öde efter atomsprängningar och andra miljökatastrofer. Ombord på Aniara finns den underbara mimaroben som kan skåda genom tiden, en korsning av en smart mobil och kristallkula. Martinson låg tätt i hälarna på samtidens naturvetenskap, och hans pessimistiska poesi har tyvärr hållit rätt kurs.

Margaret Atwood: Tjänarinnans berättelse, 1985.
Offret är en fertil ung kvinna i ett framtida samhälle där nästan alla kvinnor är sterila. Diktatorn bestämmer i Den Store Gudens namn att alla fruktsamma kvinnor ska tvingas föda andras barn. Allt i samhället kretsar kring graviditeterna. Abort och homosexualitet är belagt med dödsstraff. Syndarnas kroppar hängs upp på stadsmuren. Margaret Atwoods dystopi blandar religiös diktatur, biologisk katastrof och patriarkal triumf i en iskall thriller.

Suzanne Collins: Hungerspelen, 2008.
Landet Panem – bröd – är det som är kvar av USA efter framtidens gräsliga krig och naturkatastrofer. Här är mat en bristvara, och regimen spelar ut invånarna med föda som argument. Varje år arrangeras de hiskliga Hungerspelen där 24 barn får slåss på liv och död i ett modernt gladiatorspel. Allt direktsänds i tv. Suzanne Collins historia har filmats med stort genomslag. Storyn är inte originell men efektiv i sin mörka bild av ett samhälle som inte längre kan hantera sina sprickor och spänningar.

Vladimir Sorokin: I det heliga Rysslands tjänst, 2008.
Satiren och språkglädjen har Vladimir Sorokin ärvt av Gogol och Dostojevskij. Romanen utspelar sig i ett framtida Ryssland med drag av både Vladimir Putin och Ivan den förskräcklige. Landet lever av olja och gas, och försöker hålla sig väl med Kina. Hemliga polisen stärker sig med Vetevodka, Fosterlandscigarretter och Nalle-konfekt från folkkiosken, innan de drar ut på hämndattacker, med mord och våldtäkt. Vladimir Putins besynnerliga ungdomsrörelse får sina fiskar varma.