En tidning från ABF

Gamla böcker

ALDRIG MER!

– de tio bästa böckerna om andra världskriget 

Det har gått 70 år sedan Nazityskland kapitulerade och andra världskriget tog slut. ULRIKA KNUTSON har valt ut det absolut bästa som skrivits om historiens värsta blodbad.

I år är det sjuttio år sedan andra världskriget tog slut. Fredsdagen 1945 är fångad i tusentals bilder och vittnesmål: alla jublade och var glada, konfettin snöade över gatorna. Men på många håll fortsatte kriget länge än. Som den holländske historikern Ian Buruma skriver i sin intressanta bok om 1945, År noll, är freden också en berättelse om våldtäkter, deportationer, massavrättningar, hunger och extas. Inte ens Förintelsen slutade 1945. I Polen förekom pogromer ännu 1946. Även i andra länder mördades judar.

Men det är begripligt att minnet ville göra krigsslutet till den goda freden. Andra världskriget var ju ett ”enkelt” krig, de onda mot de goda. Freden var mycket mer komplicerad. Inte minst för kvinnorna.

Franska kvinnor som hade fraterniserat med fienden fick huvudet rakat och rullades i tjära och fjädrar. Ibland av arga män, som själva hade samarbetat med tyskarna.

Freden var svår, i alla krigförande länder. Det krävdes lång tid innan minnet vågade tackla allt som hade hänt. Och då behövdes skönlitteraturen, som aldrig förr. 


 

HELA LISTAN:

Irène Némirovsky: STORM ÖVER FRANKRIKE, 1942, (2006). Att boken kom ut var ett mirakel. Irène Némirovsky försvann i juli 1942. Långt senare vet man att hon som judinna mördades i Auschwitz. Hennes två små flickor skyddas av franska vänner, och släpar alltid på en tung kappsäck med moderns manuskript. Det gavs ut 2004. Boken börjar med att tyskarna närmar sig Paris, och stadsborna flyr med sina ägodelar: matsilver, kattkorgar och kandelabrar. De polerade borgarna bryts snabbt ner, och utvecklar till sin egen förvåning ett vargliknande beteende. Kusligt bra.

Norman Mailer: DE NAKNA OCH DE DÖDA, 1948.Norman Mailers bok om en amerikansk jägarpluton i Stilla havet imponerade på en ung Olof Palme. Denne recenserade i Svenska Dagbladet 1949: ”Som ett dokument över medelsoldatens tankar och känslor är den lysande.” Palme uppskattade att romanen inte glorifierade någonting: ”Man grälar, lurar varandra när man kommer åt, går på plundringsfärder bland halvrutt- na japanska lik, skjuter fångar och super sig full på djungelbrännvin.” Boken blev Norman Mailers genombrott, och en amerikansk modern klassiker.

Väinö Linna: OKÄND SOLDAT, 1954.Okänd soldat slog ner som en granat i Finland 1954. Alla läste den, också de som aldrig annars öppnade en bok. Den förre textilarbetaren Väinö Linnas skildring av fortsättningskriget mot ryssarna, 1941–44, är en kollektivroman om ett finsk kulsprute- kompani. Linna väjde inte för någonting. Han fick med krigets grymheter och bassarnas grova språk. Men också deras mod.

Joseph Heller: MOMENT 22, 1961.Hellers antikrigsroman har kanske tappat greppet, men den präglade flera generationer på sextiotalet. Boken blev sin egen myt genom sin svarta humor. Kapten Youssarian försöker förklara moment 22: Bara den som är galen vill inte få frisedel. Den som söker frisedel är alltså inte galen, och kan inte få frisedel! Det är moment 22.

Kurt Vonnegut: SLAKTHUS 5, 1969.Amerikanen Kurt Vonnegut var själv krigsfånge i Tyskland när Dresden bombades i slutet av kriget. Den vackra renässansstaden förvandlades till ett eldhav. Vonneguts läger var förlagt i en källare, i ett gammalt slakthus. Det räddade hans liv. Romanen slog också en kil i samtidsdebatten. Det var 1969 och Vietnamkrig. På sina håll uppfattades Vonneguts bok som alltför pacifistisk, och man ställde till bokbål. When will they ever learn?

Heinrich Böll: VAR VAR DU, ADAM?, 1972. Hos Böll är människorna sällan renodlade skurkar eller skinande hjältar, de är gråmelerade, som vi alla brukar vara. Böll blev själv tvångsrekryterad till Hitlers armé och skildrar livet i fält som en fångenskap i meningslöshetens monotoni. Huvudpersonen i Var var du Adam? är arkitekten Feinhals. Han spränger onödiga broar och han försöker döva ångesten med aprikosbrännvin, små droppar portionerade som medicin. Boken kom ut samma år som Böll fick Nobelpriset, 1972.

Svetlana Aleksijevitj: KRIGET HAR INGET KVINNLIGT ANSIKTE, 1984, (2004).En miljon kvinnor slogs för Sovjet i andra världskriget, men glömdes bort. De kvinnliga soldaterna skröt inte över sina medaljer. Tvärtom, de skämdes. Röda stjärnans orden på bysten försämrade chansen att bli gift. Aleksijevitj samlar in fakta som reporter, men behandlar dem som en poet. Ett av hundratals öden: Kvinnan som får mens mitt under ett anfall, blir skjuten i båda benen, och kryper till partisanerna. Hon får benen amputerade flera gånger, opererad med en såg, ”en vanlig fogsvans”. Som narkosmedel: en flaska hembränt.

Vasilij Grossman: LIV OCH ÖDE, 1986. Grossman var sovjetisk krigskorrespondent under det stora fosterländska kriget. Hans artiklar blev legendariska. Men när han på sextiotalet ville använde sina unika kunskaper i en stor Tolstojinspirerad roman om kriget, fånglägren och judarnas dödsmarscher, då blev det bestämt njet. Censuren slog till. KGB stormade Grossmans hem, och beslagtog manus, kopior, anteckningar och till och med färgbandet till skrivmaskinen. Grossman dog och romanen publicerades postumt i utlandet 1986.

Marguerite Duras: SMÄRTAN, 1986.Romanen bygger på Duras anteckningar från kriget, på fyrtio år orkade hon inte publicera dem. Hon och hennes man Robert tillhörde motståndsrörelsen. Maken blev arresterad och skickad till Buchenwald. I flera år levde Duras med en annan man, pressad av samvetskval och Gestapos närvaro. När mannen efter många år kommer hem ler han ett generat leende, ”sedan blir han en främling igen”. Duras sammanfattar då krigets smärta så här: ”Jag skrek. Det kommer jag ihåg. Kriget kom fram i mina skrik. Sex år utan ett enda skrik.”

Patrick Modiano: DORA BRUDER, 1996.I alla sina böcker bearbetar Patrick Modiano det bortträngda minnet från ockupationens Frankrike. Det är känt att efter kriget klev alla fransmän fram som motståndsmän. Så var det inte. Många samarbetade med tyskarna, inte minst angav de franska judar. Här läser han en Paristidning från 1941, där för- äldrarna efterlyser sin försvunna dotter, den femtonåriga Dora Bruder. Vart tog Dora vägen, varför kom hon inte hem?