Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Gamla böcker

Djurens värld

Antikens fabler, vargskrin från vildmarken och kaniner som flyr från 70-talets miljöförstöring. många av litteraturens mest omtyckta klassiker handlar om djur – Ulrika Knutson listar här de tio bästa.

Surt sa räven om rönnbären lyder ett klassiskt nordiskt ordspråk. Ursprungligen fnös nog räven åt druvor – som han inte kunde nå. Druvor är ju vanligare vid Medelhavet, där Aisopos låter räven hoppa, och det är Aisopos som har fått äran av att ha hittat på djurfablerna. Men de är mycket äldre än så. Vi gillar att spegla oss i djurens beteende, och tillskriver djur mänskliga egenskaper. Det har vi antagligen gjort så länge som vi har berättat historier. I alla skapelseberättelser spelar djuren en viktig roll, gärna som mytologiska ormar. I Bibeln är ormen djävulen själv, men i de fornnordiska sagorna var människan beroende av Midgårdsormen.


Hela listan

Aisopos: Fabler, ca 570 f Kr.
Aisopos var slav i antikens Grekland, men blev så beundrad för sin kvickhet att han blev friköpt. Hans version av sköldpaddan som överlistar haren i löpning har fått efterföljare i hela världen. Ofta berättar fabeln en moralisk lärdom i underhållande form. Medeltidens munkar tog över budkavlen från Aisopos och författade fantasirika ”bestiarier” om djurs egenskaper. De som sedan bäst har förvaltat arvet är H C Andersen och Walt Disney.


H C Andersen:
Den fula ankungen, 1843.
Den fula ankungen är på ytan en enkel berättelse, om att man inte ska döma någon efter utseendet eller första intrycket. På ett psykologiskt plan är den ett slags självporträtt. Andersen kände sig inte hemma i sin barndomsmiljö. Hans längtan efter skönhet, dans och konst gjorde honom till en främling i Odenses fattigkvarter. Och nästan alla barn, för att inte tala om tonåringar, kan känna igen sig i den fula ankungen, som egentligen är en svan.


Anna Sewell
: Vackra svarten, 1877.
Den stiliga hingsten Svarten berättar själv sin gripande historia om olika ägare, vänliga husbönder men också grymma djurplågare. Författaren Anna Sewell var rörelsehindrad och beroende av häst och vagn. Hennes bok blev en enorm succé och fick stor betydelse för djurskyddet världen över.


Rudyard Kipling
: Djungelboken, 1894.
Sagan om ”människovalpen” Mowgli som adopteras av vargar blev en succé. Scoutrörelsens grundare lord Baden-Powell döpte småpojkscouternas organisation till Vargungarna efter Kipling. Legender om barn som räddas av vilda djur berättas i olika delar av världen, och Kipling broderade på sagor han hört som barn i Indien. Men djungelns lärarkollegium har han uppfunnit själv: vargen Akela, pantern Bagheera och levnadskonstnären björnen Baloo. Liksom skurkarna, tigern Shere Khan och ormen Kaa.


Jack London:
Skriet från vildmarken, 1903.
Gårdshunden Buck kidnappas från sitt hem i Kalifornien och blir slädhund i Alaska under guldruschen. Ett riktigt hundliv väntar. Buck tuffar till sig och blir en dominant alfahanne. Till sist lämnar han civilisationen och slår följe med sina förfäder vargarna. Jack London hade gjort research hos guldgrävarna i Alaska, men inspirerats ännu mer av sin reselektyr: Darwins Om arternas uppkomst. Romanen om Buck blev – och är – en av USAs mest lästa böcker.


Selma Lagerlöf:
Nils Holgerssons underbara resa, 1906–1907.
Sagan om gossen på gåsryggen skrevs som lärobok i geografi. Boken skulle bli rolig krävde beställarna, Svensklärarnas riksförbund. Selma svettades över uppgiften. Sverige består mest av skog och myr. Det var jättetråkigt med all barrskog! Men ofta är det spännande, rentav läskig läsning. Nils Holgersson är en värsting som plågar gårdens hustomte. Som straff blir han själv förvandlad till pyssling. Djuren han möter är inga gulliga sagodjur, utan rovdjur med tänder och klor.


Kenneth Grahame
: Det susar i Säven, 1908.
Råttan, Mullvaden och Paddan var huvudpersoner i de sagor som Kenneth Grahame, en tidigare bankkamrer, berättat för sin son vid sängdags. Och Det susar i säven är minst lika mycket en saga för vuxna som för barn, en nostalgisk satir över ett svunnet England. Råttan och hans vänner är gentlemän i tweed och pipa. Särskilt älskad är Paddan, godsägaren på Paddeborg, notorisk fartdåre och smitare från kraschade bilvrak. Han bättrar sig till slut under vännernas goda inflytande.


Richard Adams:
Den långa flykten, 1972.
”Jag tänker ge ut en tjock roman om ett gäng kaniner på flykt, varav en är synsk. Är jag galen?” undrade Adams förläggare i ett brev. Men läsarna älskade kaninen Femman och hans profetiska gåvor. I en dröm ser han rök och katastrof, och rymmer med en grupp kaniner som upplever grymma äventyr med rävar, katter och jägare. Boken blev en stor succé. Kanske för att Adams blandade 70-talsteman som miljöförstöring, new age-magi och psykologi. Liksom Tolkien bygger Adams en egen värld och vi köper den, med kaniner och allt.


Kerstin Ekman
: Hunden, 1986.
Det finns många djurskildringar där författaren utrustat sin fyrbenta berättare med ”människors känslor”. Ekman gör tvärtom, som författare kryper hon under huden och bakom nosen på djuret, anstränger sig för att vi ska uppleva världen som valpen gör, under ett år i den jämtländska ödemarken. Ett litterärt äventyr som står sig.


Helen MacDonald:
H som i Hök, 2015.
”Att leva tillsammans med en duvhök är som att tillbe ett isberg eller en stenlavin nerkyld av en januarivind.” Det låter kallt! Eftersom Helen MacDonald var nedfrusen av sorg när hon startade sitt fågeltämjarprojekt så var det kanske ett klimat som passade henne. Denna fascinerande bok handlar om sorgprocessen, fåglar, kärlek och våld – och den urgamla, tålamodsprövande falkenerarkonsten. Redan babylonierna tämjde rovfåglar för 6000 år sedan.

Fler av Ulrika Knutsons klassikerlistor i tidningen Fönstret: