En tidning från ABF

Gamla böcker

Dramatiskt!

– Ulrika Knutson utser tidernas
tio bästa pjäser

Redan de gamla druiderna spelade en sorts teater. Sedan dess har succéerna avlöst varandra, på scener världen över. Här är de tio bästa pjäserna någonsin.

Kanske har vi alltid spelat teater. Det är bara ett kort steg mellan teater och religiös rit. När präster och prästinnor samtalar med högre makt har de roller i det gudomliga dramat. Nattvarden är också ett drama där församlingen spelar roller vid altarrundeln.
Det moderna dramat föddes i Grekland på 500-talet f Kr. Grekerna tävlade i dramatik, som i idrott, och Sofokles vann nästan jämt. Euripides var den ständige tvåan. Deras pjäser känns alltid aktuella, inte minst de mångbottnade kvinnorollerna. Sofokles Antigone och Euripides skilsmässodrama Medea är sådana exempel.

På medeltiden förekom mycket teater. Gycklare underhöll på marknaden, och kyrkan hade passionsspel. Redan på 900talet skrev Hroswita av Gandersheim mustiga pjäser, både tragedier och komedier. Hon har kallats ”en Shakespeare sex hundra år före Shakespeare”.

Men kvinnorna är annars få på världs-dramatikens topplista genom tiderna. Teatern var länge en rent manlig värld. Män spelade alla roller, också Julia och Lady Macbeth.
Sedan 1900-talets början har teatern haft hårdnande konkurrens av film, tv och datorvärlden. Men alla dessa kulturformer vet var det hela en gång började – på teaterscenen.


Hela listan

Sofokles: Kung Oidipus, 427 f Kr
Staden drabbas av pest, och siarna säger att kungen på tronen är fadermördare. Oidipus vet inte om att han som barn spåddes att döda sin far och gifta sig med sin mor. Men ovetande har han slagit ihjäl en gubbe, det var fadern, och gift sig med drottning Iokaste, hans mamma. Iokaste hänger sig, och Oidipus sticker ut sina ögon och vandrar bort från Thebe, stödd på dottern Antigone – som är huvudperson i Sofokles nästa succédrama.

William Shakespeare: Hamlet, 1603
Hamlet är kanske inte Shakespeares allra bästa pjäs, men den mest kända. Prins Hamlet, med dödskallen i handen, symboliserar själva teatern. ”Att vara eller inte vara – det är frågan” är alla pjäsers mest berömda replik. Dramat om den vankelmodige Hamlet, prins av Danmark, bjuder i snabb följd på fyra mord, ett dråp och ett självmord. Den gamle kungen spökar omkring som vålnad, mördad han med.

Molière: Misantropen, 1666
Liksom Shakespeare var Molière själv skådespelare. Vi gapskrattar ännu åt Den inbillade sjuke, Den girige och Äktenskapsskolan. Men alla Molières komedier har svarta skuggor och psykologiskt djup. Kanske är Misantropen hans allra bästa pjäs. Alceste är en jobbig typ, dryg mot fästmön Célimène och hela mänskligheten. Han vill alltid säga sanningar, hur mycket skada han än gör. Alla har vi mött Alceste i det verkliga livet någon gång.

Henrik Ibsen: VildandenI, 1884
Hjalmar Ekdahl är en fantasifull och glad fotograf och sällskapsbroder. Han är gnistan i sin familj, men snart förstår man att han också är slarvig och självupptagen. Hedvig är hans älskade dotter, som har en vildand på vinden. Hedvig och modern vill skydda Hjalmar mot den grå vardagen. En berömd replik har doktor Relling: ”Tar du livslögnen från en genomsnittsmänniska tar du omedelbart lyckan ifrån honom.” Mästaren Ibsen skruvar åt handlingen. Det slutar illa både för Hjalmar, Hedvig och vildanden.

Anton Tjechov: Måsen, 1895
Om Ibsen var expert på intrig, är Tjechov stämningarnas mästare. Hans roller småpratar fram en tät atmosfär, på gränsen mellan tragedi och komedi. Även om det slutar med självmord eller vådaskott, som i Måsen, så finns det många roliga repliker på vägen. Tjechovs människor levde strax före ryska revolutionen, men de smälter kusligt lätt in i dagens miljöer. Både Lars Norén och Woody Allen har lärt mycket av Tjechov.

Bertolt Brecht: Tolvskillingsoperan, 1928.
Brecht stal som en korp, och lät ofta andra göra grovjobbet. Elisabeth Hauptmann hjälpte honom att damma av John Gays 1700-talspjäs Tiggaroperan. Här möter vi gangstern Mackie Kniven, tiggarkungen Peachums dotter Polly, och den korrupte polischefen Tiger Brown. Tolvskillingsoperan är en rätt grov satir över kapitalismen och människans natur – ”först kommer käket, sedan moralen”. Men den är mycket rolig med skickliga skådespelare. I alla sångerna ger poeten Brecht sitt bästa, till Kurt Weills odödliga musik.

Arthur Miller: En handelsresandes död, 1949.
Historien om den skrävlande säljaren Willy Loman och hans familj klär av den amerikanska drömmen inpå benet, myten om att alla kan lyckas. Under McCarthy-eran beskylldes Miller för att vara oamerikansk, samtidigt som pjäsen förbjöds i Sovjet, som kapitalistpropaganda. Dramat är nog allmänmänskligt – Willy Loman är inte ensam om att tvingas abdikera som hjälte, inför barn, hustru och kolleger. Inför döden är vi till förväxling lika, säljare och kund, och snart lika bortglömda.

Samuel Beckett: I väntan på godot, 1952
Två luffare, Estragon och Vladimir, står och gruffar i en vägkorsning. Det är hela handlingen. De väntar på Godot. Han kommer inte, men skickar bud. Vem det är sägs inte, men har tolkats tusen gånger. Är det Gud själv? ”Godot” låter inte så tjusigt på något språk, mest som en harkling eller en rapning. Själva ovissheten, och detta att två luffare framhärdar med att stå ut med varandra – kanske är det livets mening. Storheten ligger i rytm och musikalitet. Detta är praktroller för duktiga skådespelare.

Ariane Mnouchkine: Moliére, 1978 Theatre du Soleil i Paris är Ariane Mnouchkines skapelse, som har inspirerat Europas teaterliv mycket sedan 1970-talet. Mnouchkines estetik har påverkat alla – Royal Shakespeare Company i England, den geniala Pina Bauschs dansteater i Tyskland och vår egen mästare, Suzanne Osten. Hennes mest kända enskilda drama är Molière, en femtimmarspjäs om Molière själv, hans tid och hans förnyelse av teaterkonsten. Pjäsen blev också film, och vann guldpalmen i Cannes.