En tidning från ABF

Gamla böcker

Härligt hemligt!

– Här är tidernas tio bästa spionromaner

Det skrevs om spioner redan i Bibeln. Under det kalla kriget kom de riktiga mästerverken. Ulrika Knutson utser här det bästa som skrivits i spiongenren. Någonsin.

Ulrika KnutsonSpion lär vara världens äldsta yrke. Något ligger det i det. Där människor har en hemlighet finns alltid någon som vill avslöja den. Både de grekiska och fornnordiska gudarna spionerade på varandra.

När Aten låg i fejd med Troja, låtsades grekerna ge sig av. De lämnade kvar en stor trähäst och spionen Sinon, som påstod att hästen var ett offer åt Athena. Men i trähästens mage satt ett gäng grekiska krigare, som bröt sig ut på natten och släppte in den grekiska hären i staden. Hästen och spioneri blev Trojas undergång.

Redan Bibeln framhåller skickliga kvinnliga spioner. I Josuas bok möter vi Rahab i Jeriko som ger husrum åt två israelitiska agenter. Domaren Simson blev kär i Delila, vilket blev hans fall. På filistéernas uppdrag klippte Delila av Simsons sju flätor. Hon fick hundra siklar silver och han förlorade sin kraft.
 

Den egentliga spionromanen uppstod på 1800-talet, och hämtade näring från modern krigföring. Snabbare kommunikationer, telegrafen, telefonen, tåg och flyg, är viktiga för spionerna. Genren är och förblir anglosaxisk. Hemmalaget spelar nästan alltid för England och USA. Spionernas silverålder är tiden mellan världskrigen, då tyskarna var stygga. Guldåldern nås naturligtvis under det paranoida kalla kriget, och då är det ryssarna som tar över skurkrollen. Efter murens fall har luften gått ur spionerna, men det är bara i litteraturen. I verkligheten är det business as usual.


 

Hela listan

James Fennimore Cooper: Spionen (1821)
Cooper, mannen bakom Den siste mohikanen och andra klassiska indianböcker, slog igenom med en spionroman. Spionen från det neutrala området blev den allra första amerikanska bästsäljaren. Undra på det. En rafflande historia från amerikanska frihetskriget, med dubbel- och trippelspioner och själve George Washington i förklädnad. Den översattes till svenska redan 1825, och sedan aldrig mer.

Baronessan Orc zy: Röda nejlikan (1905)
Engelsmannen sir Percival Blakeny uppträder som parfymerad mes, men under den pudrade peruken jobbar en modig spion. Under täcknamnet Röda nejlikan räddar han franska adelsmän undan schavotten i revolutionens Frankrike. Ett vinnande koncept. Leslie Howard har på film gjort Röda nejlikan både på 1700-talet och under andra världskriget. Som Pimpernel Smith spelar han en förvirrad arkeologiprofessor som i hemlighet räddar nazisternas fångar.

John Buchan: De trettionio stegen (1915)
Buchan hade egen erfarenhet som diplomat i imperiets tjänst. I sjuksängen skrev han denna historia om tyska spioner i England och Skottland, på tröskeln till första världskriget. Hitchcock uppdaterade historien på film 1935. Han struntade komplett i intrigen, men filmen är spännande i alla fall.

Arthur Koestler: Natt klockan tolv på dagen (1940)
Koestler var medlem av det ungerska kommunistpartiet på 1930-talet, men hoppade av till väst. Moskvaprocesserna 1937–38, med falska angivelser och framtvingade lika falska bekännelser, är ämnet för hans roman, som väckte stor uppmärksamhet när den kom. Spioneri är inte huvudsaken, men väl sveket, angiveriet. Koestlers inflytande på bl a John le Carré kan inte överskattas.

Helen MacInnes: Sista paret ut (1941)
Ett ungt par på smekmånad kontaktas av en engelsk professor (ständigt dessa professorer …) med hemlig information från Hitlertyskland. Sista paret ut (Above suspicion) blev Helen MacInnes genombrott. Den har filmats många gånger.

Ian Fleming: Casino Royale (1953)
Det är svårt att tro det, men Ian Fleming hade själv jobbat inom den brittiska säkerhetstjänsten. Men hans James Bond, Agent 007, är en romantisk hjälte med svag verklighetsförankring. Stilbildare har han blivit lika fullt. Det sägs att Fleming blev så imponerad av Sean Connery på bio att han gjorde James Bond till skotte efter det. Själv hade Fleming helst sett sin kusin Christopher Lee i rollen. Men Lee fick nöja sig med Dracula.

John le Carré: Spionen som kom in från kylan (1963)
Även le Carré hade gjort några hundår som agent för England. Succén Spionen som kom in från kylan utsågs nyligen av Time Magazine till den bästa spionromanen någonsin. Alec Leamas är en antihjälte som lider av att använda smutsiga metoder i försvaret av demokratin. Vi är långt från James Bonds världsbild. Leamas credo lyder: ”Tror du att spioner alltid är präster, helgon eller martyrer? Nej, de är galningar, förrädare, fjollor, sadister och fyllon, som leker indianer och cowboys för att förgylla sina torftiga liv.”

Graham Greene: Den mänskliga faktorn (1978)
Graham Greene, som nog hade fått Nobelpriset om inte Artur Lundqvist hållit emot, var också spion under andra världskriget. Ju äldre han blev, desto radikalare skrev han – en ständig kritiker av världspolisen USA, och hantlangaren England. I Den mänskliga faktorn bygger han på erfarenheter av Sydafrikas apartheid, även om den utspelar sig i London. Den koftgrå lille mr Castle är den perfekte, plikttrogne tjänstemannen, uppfostrad till att dölja sitt rätta jag, den passionerade älskaren. En spion får inte bli kär, då blir han sårbar.

Tom Clancy: Jakten på röd oktober (1984)
Marko Aleksandrovitj Ramius är kommendör i norra sovjetiska flottan. Slarv och utbredd korruption har gjort honom desillusionerad på Sovjet. När han fått befälet över ubåten Röd Oktober hoppar han av, och får hela den sovjetiska militären i hälarna. Tumult i Norra ishavet drar till sig uppmärksamhet från USA, och snart är CIA:s KGB:s spioner indragna i samma jakt. Politiskt raffel i skuggan av Ronald Reagan-epoken, med skarpa iakttagelser mitt i fantasin.

Jan Guillou: Fiendens fiende (1989)
I den fjärde romanen om agent Hamilton lät författaren spionen Stig Berglings mörda sin hustru på Finlandsfärjan, vilket svenska folket fortfarande tror att han gjorde. Efter flera år i Moskva kom Bergling tillbaka. I 2006 års utgåva skriver Jan Guillou: ”En morgon ringde han (Bergling) från Hall och väckte mig. Han ansåg att han hade rätt till ett dedicerat exemplar av boken. Jag kunde bara instämma och skrev sanningsenligt att detta är den mest märkliga dedikation jag någonsin har skrivit. Man får nog säga att jag därmed kom rätt billigt undan.”