Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Gamla böcker

Icke skyldig!

– de tio bästa böckerna 

som stått inför rätta

Litteraturen har alltid varit livsfarlig – för makten. Ulrika Knutson utser här de bästa av alla de romaner som har tvingats försvaras inför domstol.

Tankens frihet tar vi för given i en demokrati. Vi citerar gärna Voltaire, som tillskrivs citatet: ”Jag delar inte dina åsikter, men jag är beredd att dö för din rätt att yttra dem!”

Men yttrandefrihet är en modern företeelse, och fortfarande villkorad i stora delar av världen. Litteraturens långa historia är lika mycket en fråga om censur och bokbål, som om tankens flykt och frihet.

Det är symboliskt att Sokrates, en av den västerländska filosofins grundare, dömdes till döden och tvingades tömma giftbägaren, för att ha ”förfört ungdomen och förnekat gudarna”. Historiens tyranner har ofta skickat sina bästa författare i exil – Herodotos, och poeterna Ovidius och Dante, för att ta tre genier vars texter retade makten.

Katolska kyrkan upprättade på 1500-talet sitt fruktade Index, och genom seklerna har tusentals författare stämplats som uppstudsiga eller hädare. Index-listan fanns ända till 1948, och några av de sista som prickades var Albert Camus och Jean Paul Sartre.

Både Hitler och Stalin fruktade fria författare, som Franz Kafka och George Orwell. Stalin läste gärna själv en god bok, men sedan förbjöd han den. I Tyskland flammade bokbålen från 1933, bland annat kastade man verk av tyska språkets mest älskade diktare i lågorna. Det var Heinrich Heine. Redan på 1800-talet varnade han: ”Där man bränner böcker bränner man snart människor.”


 

Hela listan

Sokrates: Försvarstalet, 399 f Kr 
Egentligen är Försvarstalet en skrift av lärjungen Platon. Det är genom honom som vi alls känner Sokrates. Men det var ju Sokrates som dömdes till döden detta år, för att ha ”förlett ungdomen och förnekat gudarna”. Genom sitt försvar av logik och gamla dygder hade han kritiserat den politiska ledningen i Aten. Sokrates fick välja mellan att ta tillbaka allt han sagt, och att tömma giftbägaren. Han valde att svepa sin hemska cocktail på odört.

Galileo Galilei: Dialog om de två världssystemen, 1632 
Galilei kom fram till att polacken Kopernicus hade haft rätt hundra år tidigare: Det är solen som är centrum i universum, inte jorden! Detta retade katolska kyrkan så till den grad att Galilei ställdes inför inkvisitionens domstol och tvingades avsvärja sig ”den felaktiga läran”. Men han har fått upprättelse. Påven hävde domen mot Galilei – år 2000.

Charles Baudelaire: Ondskans blommor, 1857 
År 1857 utkom i Paris två böcker som för alltid skulle påverka världslitteraturen. Den ena var Baudelaires diktsamling Ondskans blommor, den andra var Gustave Flauberts roman Madame Bovary. Båda åtalades för sårande av sedligheten. Flaubert blev frikänd, men Baudelaire kom inte undan. Hans suggestiva symbolism med prostituerade kvinnor, absintångor och ruttnande lik i rännstenen chockerade domstolen. Han fick villkorlig dom, och tvingades stryka sex dikter i samlingen.

August Strindberg: Giftas, 1884 
När Strindberg hade avslutat novellerna i Giftas I, skrev han till sin förläggare: ”Tror Ni det blir åtal på Piccardongen?” Jojomen. Enligt ryktet var kung Oscar på krigsstigen för den vanvördiga skildringen av nattvarden i Dygdens lön. Det blev åtal för hädelse, Strindberg frikändes. Många menade att domstolen länge hade väntat på ett tillfälle att ta den bråkige Strindberg i örat.

Gustaf Fröding: Stänk och flikar, 1896. 
Frödings radikala dikt En morgondröm skildrar ett regelrätt samlag, där kvinnan ligger med ”vittskilda knän och skälvande sköte”. Det blev för mycket för samtiden. Litteraturprofessorn Karl Warburg kände sig stött och tyckte att det hela påminde mer om ”populärmedicin än poesi”. Förläggaren hade rått Fröding att stryka dikten, men vännerna hejade på. Särskilt Verner von Heidenstam, som dock fegade ur när det började brännas. Även om Fröding frikändes hämtade han sig aldrig riktigt efter rättegången.

Franz Kafka: Processen, 1925 
”Någon måste ha förtalat Josef K, ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.” Så inleds Kafkas mest kända bok, Processen. Redan författaren själv ville censurera romanen och förstöra manuskriptet, men hans gode vän Max Brod lät trycka det. Nazisterna skickade självklart denna expressionistiska bok i bålet, skriven av en jude. I Sovjet och östblocket var Kafka också förbjuden. Kanske innehöll Processen kritik även av partiet och den auktoritära staten? Säkrare fälla än fria.

D.H. Lawrence: Lady Chatterleys älskare, 1928 
Sex och erotik är utan all jämförelse de ämnen som mest utmanat censuren i demokratierna under 1900-talet. I England var författarna djärvast, och domstolarna prydast. Det hörde nog ihop. Tre berömda erotiskt frispråkiga verk var förbjudna fram till sextiotalet, men cirkulerade i hundratals piratupplagor. Förutom Lady Chatterley toppas sexlistan av 1700-talsklassikern Fanny Hill, och Radclyffe Halls läsvärda lesbiska roman, Ensamhetens brunn.

Boris Pasternak: Doktor Zjuvago, 1958 
Boris Pasternak var en av många ryska författare som fick publiceringsförbud av Stalin 1937. Han fick vara glad som fick behålla livet. Så lycklig var inte poetkollegan Osip Mandelstam, som dog i läger. Pasternak skrev i tysthet, mest poesi. Hans väldiga roman Doktor Zjivago var alltså förbjuden i Sovjet när den gavs ut i väst. Och när Pasternak fick Nobelpriset 1958 tvingades han av partiet att tacka nej. I Sovjet kom Doktor Zjivago ut först 1988.

Ing-Marie Eriksson: Märit, 1965 
Romanen om Märit är den enda bok som har blivit fälld i ett tryckfrihetsåtal i Sverige i modern tid. Ing-Marie Erikssons debutroman fick fin kritik, en kärleksfull berättelse om en ung utvecklingsstörd kvinna i en liten by i Jämtland. Men några bybor från Sikås kände sig utpekade, och stämde författaren. De vann både i tingsrätten och hovrätten. Hade författaren hittat på andra namn på sina romangestalter, så hade hon definitivt friats. Men av någon anledning ville hon inte fingera namnen. Efter Märit har ingen svensk bok fällts i domstol.

Salman Rushdie: Satansverserna, 1988 
Även om den brittiske författaren Salman Rushdie visste vilka krafter han utmanade genom att gyckla med profeten Muhammed och Koranen, så hade han nog inte tänkt sig att det skulle gå så illa. I romanen är profeten ”Mahound” (läs namnet högt på engelska) betydligt tolerantare än ayatollah Khomeini i Iran. Khomeini utdelade en fatwa, en dödsdom, över Rushdie. Flera av Salman Rushdies förläggare har skadats eller dödats och författaren har fortfarande livvakt. Boken är både en politisk och litterär milstolpe i vår tid.

Fler av Ulrika Knutsons klassikerlistor i tidningen Fönstret: