En tidning från ABF

Gamla böcker

Ulrika Knutson utser tidernas bästa memoarer

”Jag, jag, jag!”

Memoarer är ofta tråkiga, fega och inte ens en fin författare är en garanti för kvalitet i den här genren. Men det finns undantag. Här listar Ulrika Knutson de tio bästa som har skrivits.

Ulrika KnutsonMemoarer är ofta fruktansvärt tråkig läsning. Varför? Jo, de handlar om duktiga gubbars långa liv i offentligheten. De putsar på sitt egetmonument, och tackar alla som har hjälpt till i karriären. Det blir mycket ryggdunk. Om de har något spännande att berätta törs de inte andas om det, av risk för att trampa någon på tån.

Casanova skrev om sitt erotiska liv på 1700-talet, men också hans skryt och alla kvinnoaffärer blir tjatiga i längden.

I Sverige har vi en speciell fiktiv memoargenre, där arg ung man retar upp sina föräldrar/överheten, erövrar överklassens kvinnor och baktalar sina kolleger. Grundverket är August Strindbergs Tjänstekvinnans son, som sedan kopierats mästerligt av Ivar Lo-Johansson, Jan Myrdal och Ulf Lundell, för att ta tre av de bästa.
Många fina författare har skrivit oläsliga memoarer. Deras liv var inte roligare än vårt eget. Som Esaias Tegnér skrev en gång: ”Egentligt levde jag blott då jag kvad.”
Thrillermästaren Stephen King tog konsekvenserna av detta, och skrev en lysande författarmemoar: Att skriva. Stephen King ingår därmed i dennalista av tio moderna memoarer – mer eller mindre sanningsenliga – som alla har garanterat högt läsvärde.


Hela Listan

Gertrude Stein – Alice B Toklas självbiograf, 1933
Gertrude Stein avskydde memoarer. Men hon hade ju mycket att berätta, så i stället skrev hon sin älskade Alices självbiografi. De drev salong i Paris, även om geniet Gertrude Stein pratade med de manliga genierna, Picasso och Hemingway, medan Alice ”fick prata med fruarna”. Ja, det står så i boken, att Gertrude var geni. Hon hade höga tankar om sig själv, högre än de flesta. Detta är hennes roligaste bok, full med underbara formuleringar, som att det bästa de visste var att ”vandra upp och nedför gatorna i Assisi med en liten svart gris i ett snöre”.


Klaus Mann – Vändpunkten, 1942
Klaus förlovade sig med Pamela, som var systern Erikas älskarinna. Och Erika gifte sig med skådespelaren Gustaf Grüdgens, som hade ihop det med Klaus. När Klaus trånade efter en bildskön gosse var det pappa Thomas som blev svartsjuk. I den familjen var det bara mamma Katia som var strejt. Hitler dyker också upp. 1932 frossar han i bakelser på kafé i München. Klaus skrev: ”Jag äter själv gärna sötsaker, men anblicken av hans halvt infantila, halvt rovdjursmässiga glupskhet betog mig aptiten.”


Sven Lidman – Gossen i grottan m.fl., 1952–57
Sven Lidman var den demoniske poeten som blev frälst och ledande i pingströrelsen. Inget avhopp från Lennart Geijer till Göran Skytte har väckt större uppseende i Sverige. Kultureliten fick hicka. Men det var inget mot vad den fick när Lidman började bekänna alla sina synder – och många andras av bara farten – i fyra fantastiska böcker. Där finns allt: otrohet, passioner, bordeller, självmordsförsök, sorg och livsglädje. En klassiker.


Herbert Tingsten – Mitt liv, 1961–64
Den liberale tidningsmannen Herbert Tingsten slogs gärna på kalasen, både med vänner och fiender. I sina memoarer skonar han ingen, allra minst sig själv. Han framställer sig som en kolerisk jättebaby med whisky i nappflaskan. Alltid engagerad. Men när han ska dränka kattungar upptäcker han att det är svårt att döda. Han slutade tjata om dödshjälp.


Harry Schein – Schein, 1980
Harry Schein var ett ensamkommande judiskt flyktingbarn från Wien, men det skriver han knappt ett dugg om. Inga gratistårar här inte. Han är Self Made, varken Wiensk eller folkhemsk. Han skryter gärna, och retar folk genom att vara för rik, för smart, för elegant, för elak, och för framgångsrik som chef för Filminstitutet – för en sosse. Därtill Olof Palmes kompis. Harry Schein ljuger som en riktig författare – och talar sanning här och där. Hans bok är fruktansvärt rolig.


Stephen King – Att skriva. En hantverkares memoarer, 2000
När han skriver Carrie går Stephen King på öl, sedan blir det whisky och kokain, Valium, Xanax, hostmedicin och munvatten med mintsmak. Misery skrev han helt på fyllan, och Cujo minns han inte att han har skrivit över huvud taget. Sedan blev han nykter, och ironiskt nog påkörd av en debil –och godissugen – lastbilschaufför. När King låg i diket med ryggraden knäckt på sju ställen hörde han chauffören stamma att han bara ville in och köpa några Japp: ”Då insåg jag att jag var på vippen att ha blivit dödad av en figur ur en av mina egna romaner.”

Sigrid Kahle – Jag valde mitt liv, 2003
Den unga Sigrid hade usel självkänsla. Kärleken och studierna går på kryckor. Hon får gonorré, har depressioner och gör självmordsförsök. Men hon var tuff. Som diplomatfru 1953 sätter hon in en annons i en Karachitidning: Vem vill starta en pakistansk nationalteater? För första gången spelas Tjechov på urdu i Karachi – av familjeflickor inför en pakistansk offentlighet. En omöjlighet i dag …


Dorus Lessing – Under huden, 2007
För att vara världsberömd för sin brist på humor tycker jag ändå att hennes sträva stil är rolig i sin brutalitet. Hon spottar fram fakta, självkritik och sardoniska minnen. Hade hon stannat en dag till i Sydrhodesia hade hon blivit alkoholist. Eftermiddagsteet gled alltför omärkligt över i drinktimmen. Men den som verkligen vill veta något om hennes privatliv hänvisar hon lika burdust till romanerna.


Ingmar Bergman – Laterna Magica, 1987
Laterna magica börjar så här: ”Då jag föddes i juli 1918 hade mor spanska sjukan, jag var i dåligt skick och nöddöptes på sjukhuset”. Så var det inte. Gossen var i fint skick, döptes två veckor senare och spanska sjukan drabbade först till hösten. Laterna magica är en underbar bok om passion, film och teater. Bergman ljuger om stort och smått. Om fruar och skilsmässor, vredesutbrott och sin dåliga mage. Det mesta har han hittat på själv.


Patti Smith – Just kids, 2010
När fotografen Robert Mapplethorpe var döende i aids, lovade Patti Smith att hon skulle skriva deras kärlekshistoria. Den som anlänt till New York sommaren 1967. The summer of love. Det är en stark, saklig text om skaparglädje och lust. Alla är med: Andy Warhol, Jim Morrison, Janis Joplin och Allen Ginsberg. Innan döden slog till. Mapplethorpes bilder av Patti och honom själv väcker ömhetskänslor. Så känns det att vara ung. Just så.