Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Gamla böcker

Låt tårarna flöda!

Fjodor Dostojevskij gjorde det. Liksom Charles Dickens och vår egen Astrid Lindgren – skrev för att få tårarna att rinna längs kinderna på läsarna. Och som de lyckades med det! Vi bad Ulrika Knutson lista – tidernas tio bästa snyftare.

Tårar ska inte föraktas. Ofta var det just sentimentalitet och romantik som väckte den läsande publikens medkänsla på 1800-talet, och på sikt ledde till social och politisk förändring. Detta begrep både Charles Dickens och Victor Hugo, och vår egen Viktor Rydberg. För att inte tala om Astrid Lindgren. Hennes humor är världsberömd, men tårarna duggar också tätt i Salikons rosor, Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta. Astrid Lindgren tar gärna ut de sentimentala svängarna, som i gamla skillingtryck, när hon berättar om ofärd och elände i ”fattigdomens dagar”. Allt som ett sätt att påminna om utsatta barns problem i alla tider, också i det förträffliga moderna folkhemmet.
      Att vi ändå talar om ”snyftare” med visst förakt har säkert att göra med att det är en genre som förknippas med en kvinnlig publik. Men att tårar skulle vara förbehållna kvinnor är ett sent och begränsat mode. Om tårar och stark inlevelse dög åt Dickens, Dumas och Dostojevskij – skulle de inte duga åt dagens karlar? Jovisst.


 

Hela listan


Charles Dickens:
OLIVER TWIST, 1838.
Med humor, tårar, satir och vrede eldade Dickens upp sin publik i 1830-talets England. Ingen glömmer scenen när föräldralöse lille Oliver darrande ber om mer soppa på barnhemmet, och får en örfil av kocken. Dickens lånade av sin barndoms erfarenheter när han skildrade barnhem, häkten och arbetsstugor i London. Hans vrede mot tidens grymma fattiglagar var inte spelad. Dickens tårdrypande romaner ledde också till politisk förändring med tiden.


Alexandre Dumas d.y:
KAMELIADAMEN, 1848.
Armand blir kär i den lungsjuka kurtisanen Marguerite. Tillsammans lämnar de det mondäna Paris för ett stilla liv på landet. Armands far rasar över sonens omoral, som han menar sprider vanära över hela familjen. I hemlighet övertalar fadern Marguerite att bryta med Armand, trots att hon älskar honom. Historien om den ädla kurtisanen med hostattackerna har älskats av generationer, som roman, på film och inte minst som opera, i Verdis La traviata.


August Strindberg:
ETT HALVT ARK PAPPER, 1903.
Om moderna skolbarn bara ska läsa en text av Strindberg brukar det bli denna lilla novell. Den börjar så här: ”Sista flyttningsslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten, vandrade ännu en gång genom våningen för att se om han glömt något.” Vid telefonen i hallen finns papperet med alla nummer, som ger en bild av livet, med lycka, sjukdom och död. ”Allt han ville glömma stod där; ett stycke mänskoliv på ett halvt ark papper.” Den här novellen har fått många generationers läsare att själva fatta pennan och skriva.


Laura Fitinghoff:
BARNEN IFRÅN FROSTMOFJÄLLET, 1907.
I den lilla fjällstugan ligger en mor på sitt yttersta, fadern är redan död. Runt sängen står de sju barnen, anförda av gossen Ante, tretton år, och geten Gullspira. På dödsbädden tar mor löfte av Ante att barnen ska hålla ihop, och att han aldrig ska smaka sprit. Barnen och geten drar ut på tiggarvandring. Det gäller att hålla undan för länsman och fattigvården, som har rätt att auktionera ut ungarna på socknen. Men Ante har lovat mor att det icke ska ske. Allt slutar väl, och Ante får läsa till präst. Inte ett öga är torrt.


Hans Ulrich Horster
: BARN 312, 1955.
”Röda Korsets huvudkontor i Wien efterlyser föräldrarna till Barn 312. Namn: Haake eller Harke eller Hanke. Förnamn: Martina. Född: Omkring 1943.” Efter andra världskriget försvann hundratusentals barn i olika flyktingkatastrofer. Romanen Barn 312 bygger på denna realistiska grund, men det är knappt att man ser det för all romantisk bråte. Man gråter oavbrutet över lilla Martinas öde. Ett mysterium att denna kitschiga bok har behållit sin makt över själarna.


Erich Segal
: LOVE STORY, 1970.
Efter 1968 var det inte bara uppror och protest som gick hem. Publiken var svältfödd på romantik. I Love story möts miljonärens son och bagarens dotter på universitetet. Kärleken triumferar över grymma fäder och klassfördomar. Men lyckan skuggas av sjukdom, den vackra och tappra Jennifer dör i leukemi, innan den hårdhjärtade fadern har veknat. Erich Segals uppdaterade version av Kameliadamen toppade bästsäljarlistorna i flera år.


Astrid Lindgren
: BRÖDERNA LEJONHJÄRTA, 1973.
Astrid Lindgren har alltid vetat att ”sorgen och glädjen de vandra tillsammans”, som det står i psalmen. Flickorna i hennes berättelser brukar vara starka och kavata, men gossarna kan det vara synd om. I Bröderna Lejonhjärta bölar vi taktfast redan i början när både Jonatan och Skorpan dör i lungsot. Och på slutet gråter vi för säkerhets skull en vers till, när bröderna hoppar in i evigheten, från Nangijala till Nangilima.


Michelle Magorian:
GODNATT MR TOM, 1981.
Lille Will är en mobbad och hunsad pojke som evakuerats till landsbygden från London undan tyskarnas bombardemang 1939. Hos den gamle enstöringen Tom finner han en ny trygghet. Men när kriget har gått in i ett lugnare skede tvingas Will återvända till en psykiskt sjuk mamma, som bokstavligen låser in honom i en skrubb. Michelle Magorian blandar psykologisk realism och skräck till en modern klassiker.


Robert James Waller:
BROARNA I MADISON COUNTY, 1992. I fyra korta dagar varade romansen mellan frilansfotografen Robert Kincaid och lantbrukarhustrun Francesca Johnson. Fotografen dyker upp på gården när Francescas man och barn är på jordbruksmässa. Paret reser runt i grannskapet och fotograferar täckta broar. År efter år försöker Kincaid övertala Francesca att ta ut skilsmässa, men hon stannar lojalt hos sin tungsinte make. Både läsare och biobesökare har blött ner näsdukarna i Madison County, på bio tillsammans med Meryl Streep och Clint Eastwood.


Jonas Gardell:
TORKA ALDRIG TÅRAR UTAN HANDSKAR, 2013.
Jonas Gardells trilogi om 1980-talets aidsepidemi pendlar mellan stenhård satir och hjärtskärande tragedi, precis som verkligheten gjorde. Aidsoffren hade sig själva att skylla, ansåg alldeles för många som borde ha vetat bättre. Föraktet mot bögarna hjälpte inte de redan utsatta, tvärtom. Ofta fick de samhällets skuld som extra börda. ”Det var som ett krig som utspelades i fredstid”, skriver Gardell. Offren har inte hedrats efter förtjänst.