En tidning från ABF

Gamla böcker

Livet bakom järnridån

Det skrevs stor litteratur även i kommunismens Östeuropa. Men den kunde inte publiceras. Det kan den i dag. Fönstret bad Ulrika Knutson lista de tio bästa böckerna som skrivits – om livet bakom Järnridån.

Från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet har en järnridå sänkts tvärs över kontinenten. Winston Churchill håller tal i USA 1946. Det var inte han som hittade på begreppet järnridån, men han gjorde den berömd. Ett år tidigare hade han muttrande gjort upp med Stalin i Jalta, och tvingats låta östra Europa tillfalla Sovjets ”intressezon”.

I sin läsvärda bok Järnridån: det kommunistiska maktövertagandet i Östeuropa 1945–1956, skildrar den amerikanska historikern Anne Applebaum hela skeendet. Hur Sovjet effektivt motarbetade demokratin i östra Tyskland, Polen, Baltikum, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien. Överallt infördes sovjetisk kontroll, hemlig polis, kulturella och politiska bud. Författarna hade en sak gemensam under de följande decennierna av diktatur i alla dessa länder: en levande relation till censuren. Det skrevs mycket stor litteratur under perioden, men för skrivbordslådan, eller för förlag i väst, men fram kom den till slut. Det var Sovjetunionens siste president Gorbatjov som till slut drog upp järnridån. Han förklarar själv sin insats som ”en seger för sunt förnuft och demokrati, över en bipolär ordning som sakta stelnat”.
Allt om järnridåns inflytande på människors liv har inte kunnat berättas förrän i våra dagar – eller har inte berättats ännu.

 


 

Hela listan

Lidia Tjukovskaja: Det tomma hemmet, 1942.
Det är sent 1930-tal i Leningrad. Änkan Lipatova bor i kollektivlägenhet, och är föreståndare för maskinskriverskorna på ett förlag. Politik intresserar henne inte. När arbetskamrater börjar försvinna, utrensade som folkets fiender, oroas hon inte. Hon gör sin plikt. Men när sonen Kolja blir arresterad, måste det väl vara något fel? Obönhörligt blir Lipatova medveten om terrorn. Tjukovskajas egen man blev avrättad 1937. Hon skrev sin bok redan 1942, men den kunde inte ges ut i Sovjet förrän under glasnost på 80-talet.


Alexander Solzjenitsyn:
Cancer kliniken, 1967.
Den unge kaptenen A. I. Solzjenitsyn fick först en utmärkelse för tapperhet i fält och sedan åtta år i fångläger. Som påbröd fick han cancer. Hans roman Cancerkliniken är en stor, rolig, myllrande historia i Tolstojs anda. Runt den malätne läraren Rusanov trängs slagskämpen Kostoglotov, partipampen Sibgatov och unge Prosjka som njuter av allt, även gummiartad mannagrynspirog med gul gelésås. Allt är satirisk realism – kräftsvulsten sitter ju kvar i samhällskroppen.


Milan Kundera: Skämtet, 1970.
Som ung poet skrev tjecken Milan Kundera hyllningsdikter till Sovjetsocialismen. Efter 1968 slutade han med det. Men som så många andra visade han sig vara angivare. Romanen Skämtet är en mycket rolig, men inte mindre hemsk bok om ”stalinismens inverkan på känslolivet”.


Stefan Heym: Fem dagar i juni, 1974.
I juni 1953 skakades DDR av ett uppror. Arbetare i Östberlin protesterade mot ofriheten och bristen på fackliga rättigheter. Protesterna slogs ner av sovjetiska stridsvagnar. I sin lugna, men spännande, roman varvar den östtyske författaren Stefan Heym dokument, pressklipp och fiktion. Romanen var klar 1958, men förbjöds genast. Efter tjugo år gavs den ut i väst, och Heym fick fort yrkesförbud i öst.


Slavenka Draculic: Hur vi lyckades överleva kommunismen med ett leende på läpparna, 1987.
I sin reportagebok från 1980-talets Jugoslavien skildrar Slavenka Draculic drastiskt och realistiskt hur socialismen slog hårdast mot kvinnorna bakom Järnridån. Inte ens Lenin på sin tid var intresserad av vardagslivet. Genom att inte producera tillräckligt med tamponger, blöjor, läppstift och bättre underkläder, grävde systemet sin egen grav, enligt Draculic.


Herta Müller: Redan då var räven jägare, 1992.
Adine i Redan då var räven jägare förstår att säkerhetspolisen har varit och rotat i hennes hem. Varje gång de har varit där skär de av en tass på hennes ärvda rävskinn. Bara för att visa vem som har makten. Efter diktatorn Ceausescu fall uppdagas att Adines förföljare är bästa väninnans fästman. Herta Müller visar hur diktaturen får misstro och skräck att förgifta även de finaste privata strukturerna.


Ryszard Kapuscinski: Imperiet, 1993.
Polacken Kapuscinski kallade det han skrev ”litteratur till fots”. I Imperiet reser han runt i det sönderfallande Sovjetunionens avkrokar och bakgårdar, från Ural till Armenien till västra Ukraina. Överallt hittar han en blodig, frodig, tragisk historia som yrvaket kryper fram under det sovjetiska täcket. Alla dessa etniska och religiösa kulturer har det gemensamt att de har kuvats i grunden av ett sällsynt brutalt imperium.


Attila Bartis: Stillheten, 2001.
I Budapest har sonen Andor just begravt sin mor, den firade skådespelaren. Han gräver bland minnena, och en flodvåg av olust och sorg väller fram, både i det politiska och det privata. Modern var psykiskt sjuk, och hennes obehagliga omsorger gick ut över barnen, ömsom i hård kontroll, ömsom i sexuella övergrepp. Den grandiosa mamman och hennes offer är både en metafor över vad diktaturen gör med människor, och tragiska individer i egen rätt.


Sofi Oksanen: Utrensning, 2008.
Året är 1992. Den estniska gumman Aliide ser ett trasbylte på sin gård. Byltet är den unga flickan Zara från Vladivostok, som har rymt från sina förtryckare. Zara är sexslav i Berlin. Spännande som en thriller tvinnar Sofi Oksanen ihop gamla Aliides och unga Zaras liv, och Estlands öde under tsarrysk, nazitysk och sovjetisk förnedring. Detta är en roman utan hjältar. Systemet premierade medlöpare och angivare. Iskallt visar Oksanen även hur dagens trafficking och sexhandel har rötter i Stalins tid. Människovärdet är fortfarande för lågt.


Svetlana Aleksijevitj: Tiden second hand – slutet för den röda människan, 2013.
Aleksijevitj från Vitryssland fångar Sovjetmänniskans komplexa själ. Naivitet är ett ord som ofta dyker upp bland hennes intervjupersoner. Sovjetmänniskan är inte bara angivare, lägervakt, auktoritär, utan framför allt romantiker – ”naiva som barn satt vi i köken och sjöng sånger från det Stora Fosterländska Kriget. Vi var lyckliga då”, säger en kvinna som har berövats allt i det nya Ryssland. Hon sörjer att inte ha råd att gå på teatern. Hon längtar efter en stark man. Putin är inte nog.

Ursprungligen publicerad i nummer 3 2014