Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Gamla böcker

Skrattfest!

Att läsa kan vara spännande, lärorikt och – jätteroligt! Här är de tio roligaste böckerna som har skrivits, någonsin, enligt Fönstrets ULRIKA KNUTSON.

Det finns ingen humor i himlen, ansåg Mark Twain, en av 1800-talets roligaste författare. Inte för att änglarna är några tråkmånsar, utan därför att glädjen aldrig är humorns källa, utan sorgen.

Han spetsar ju till det, men något ligger det i det. Vi skrattar åt misslyckandet. Vi fnissar när någon halkar på ett bananskal, inte när någon vinner högsta vinsten. Och det är roligast om den som trillar omkull är stor och mäktig. Bristen på proportioner gör att vi kiknar av skratt – för liten kavaj och för korta byxor gör alltid lycka. Chaplin visste allt om detta, och blev tidernas störste humorist i tidernas viktigaste konstnärliga massmedium, filmen.

Men redan när flocken samlades runt stenåldersbrasan skrattade vi åt mänsklig svaghet, det är jag övertygad om. Och den ännu större njutningen i att kunna skratta åt oss själva. Det är en egenskap att vårda, om man ska tro författaren Amos Oz: ”Jag har aldrig sett en människa med sinne för humor bli fanatiker.”

 


 

Hela listan

Titus Maccius Plautus: LÖGNHALSEN, 191 f Kr.
Skulle man göra sig en glad kväll i Rom för drygt 2 000 år sedan startade man gärna med en av Plautus lustspel. Han gycklade med alla mänskliga svagheter – girighet, skryt och fåfänga, hos köpmän, soldater och nackstyva patriarker. Pjäsen Lögnhalsen handlar om en storljugande slav, som specialiserat sig på att varna sina offer innan han lurar skjortan av dem. Alla inspirerades av Plautus: Shakespeare, Molière och Ludvig Holberg.


François Rabelais: DEN STORE GARGANTUA, 1532.
Fransmannen Rabelais var en spränglärd munk och humanist. Hans bok om jätten Gargantua och hans son Pantagruel blev en braksuccé. Rabelais tar ut svängarna i satirisk överdrift. Gargantua häpnar över enfalden och narraktigheten i den franska huvudstaden, grabbar tag i organet och kissar ner hela staden! Han dränkte tvåhundrasextiotusenfyrahundraaderton av dem, ”par ris”, på skoj. Så fick staden sitt namn: Paris.


William Shakespeare: TRETTONDAGSAFTON, 1623.
I snart 400 år har Shakespeare skojat vilt med heteronormen. Viola i Trettondagsafton klär ut sig till pojke och attraherar både kvinnor och män. Alla är kära i någon som älskar någon annan. Den mallige Malvolio i sina gula strumpor inbillar sig att hertiginnan är hemligt kär i honom. Hans fall blir tungt. I rollen som den lismande Andreas Bleek av Nosen fjantade sig Per Oscarsson in i svenska folkets hjärtan 1965.


Mark Twain: TOM SAWYER, 1876.
Stackars moster Polly! Systersonen Tom håller henne rask och rörlig. När han ska måla planket lyckas han få andra att göra jobbet, ja, han säljer rätten att måla planket till de andra killarna! Tom har inspirerat alla andra kreativa buspojkar: Bill den förskräcklige, Bombi Bitt och jag, Jennings & Darbyshire. Ända upp till Tornedalen har hans anda nått. Utan Tom Sawyer är det svårt att föreställa sig Mikael Niemis Populärmusik från Vittula. Sådan är litteraturens makt.


Jerome K Jerome: TRE MÄN I EN BÅT, 1889.
”När George är hängd kommer Harris att vara världens sämste packare.” Så börjar romanen Tre män i en båt. En enkel sommarhistoria om tre kompisar som ska ut och campa på en flodpråm. Den är fortfarande vansinningt rolig. Språket, den avväpnande naiviteten och den milda blicken på mänskliga tillkortakommanden. Bilden av hypokondri är klassisk. Vår hjälte har studerat läkarboken och konstaterar att han lider av alla kända sjukdomar – utom skurknä.


Dorothy L Sayers: MÖRDANDE REKLAM, 1937.
Mördande reklam är kanske inte Sayers allra bästa deckare, men skildringen av en reklambyrå i 1930-talets London är på kornet. Hennes copywriter tävlar i att kränga billigt margarin, uselt te och tveksamma semesterhotell med hjälp av klyschor i den högre skolan. De skulle sälja sin mormor för en bra slogan. Listigt gisslar hon också kontorets hierarkier från springpojken till vd, ett halvt sekel före The office.


Astrid Lindgren: EMIL I LÖNNEBERGA, 1963.
Nog kvalar Astrid Lindgren in bland 1900-talets roligaste författare. Det är bara svårt att välja bok. Varför Emil i Lönneberga? Därför att här framstår Astrid som den suveräna stilist hon är. Den fina ironin när Emils mamma beskriver sin älskade gosses hyss krockar med det burleska. Emil kör huvudet i soppskålen och hans fader sätter stortån i råttfällan. Slapstick på Chaplins vis. Alla kiknar av skratt, unga och gamla. Utom de som blir rädda för Emils pappa.


Arto Paasilinna: HARENS ÅR, 1975.
Journalisten Vatanen är dödstrött på sitt trista liv. För mycket brännvin och håglösa fruntimmersaffärer. En dag råkar han skada en liten harunge med bilen. Han grips av ömhet med den sargade palten, och med haren i sällskap ger sig Vatanen ut på en odyssé i det samtida Finland. Av misstag förirrar de sig även över gränsen till Sovjet, där de hamnar i finkan och blir förhörda av KGB. Paasilinnas humor har också överskridit nationsgränserna.


Douglas Adams: LIFTARENS GUIDE TILL GALAXEN, 1981.
Liftarens guide startade som radioserie i BBC och blev en megasuccé som bok. Det är en parodi på science fiction, som innehåller små slängar åt byråkrater och politiker i Thatchers England. Allt börjar med att den gigantiska Vogonflottan spränger jorden i bitar, för att röja väg för en interagalaktisk genomfartsled. Bitvis har man hejdlöst kul med den pratsamme madrassen Zem, den deprimerade roboten Marvin och den ofrivilligt odödlige Wowbagger som förolämpar alla i universum.


Helen Fielding: BRIDGET JONES DAGBOK, 1996.
Det är inte lätt att vara Bridget. Hon är singel i 30-årsåldern, ambitiös på jobbet, men hamnar i klistret i alla fall. Hon dricker för mycket och kämpar mot övervikten. Så dyker drömprinsen Mr Darcy upp, som en blinkning till Jane Austens Stolthet och fördom. Bridget Jones står pall. Kanske kan man rekommendera henne som motgift för vår tids alla utbrända unga kvinnor.

Fler av Ulrika Knutsons klassikerlistor i tidningen Fönstret: