En tidning från ABF

Gamla böcker

”Slakta barnen

och ät upp dem!”

Ulrika Knutson utser tidernas bästa politiska satir

Satiren är en färskvara. När den man skämtar om har glömts bort, glöms också satiren. Men det finns satir som har överlevt sin måltavla. Här är den bästa som har författats någonsin.

Ulrika KnutsonDen perfekta politiska satiren är ordlös. Ord kan man alltid värja sig mot, men inte bilden. Då har redan publikens gapskratt brutit ut. Vi ser skämttecknaren CharlesPhilipons porträtt av den tungkindade, perukprydde kung Filip I av Frankrike, som genomgår en gradvis förvandling till – päron. Så föddes den moderna tidens mest berömda karikatyr. 
Kungen försökte vara liberal och reformvänlig, men hans regim kännetecknades av korruption och maktmissbruk. Efter 1848 års revolution tvingades ”kung Päron” på flykt.
Att gissla den ekonomiska och politiska makten är en urgammal konst, en säkerhetsventil i alla samhällen, känd sedan antiken. Alla de stora grekiska och romerska poeterna behärskade politisk satir. Men det är inte säkert att alla dikter har överlevt. När föremålen för attackerna är glömda så bleknar till och med Horatius och Catullus verser.


Satiren infördes i svensk press av Olof von Dalin i Then Swänska Argus 1730, efter engelsk och fransk förebild. Hans idoler var Voltaire och den bittre domprosten Jonathan Swift på Irland. Johan Henric Kellgren var inte heller dålig, när han nöp till högfärdiga hovfjäskare och pompösa präster. Och sämre kritiker än han själv, som i den berömda dikten Mina löjen. I början av 1800talet var det H B Palmær som gisslade makten och de inskränkta småborgarna i Kråkvinkel, föregångaren till Grönköping, inspirerad av den lilla tyska hålan Krahwinkel.
August Strindberg var snabb och stenhård. Hans antagonist Sven Hedin sade elakt att Strindberg var som schakalen, gick helst på lik, men även på levande – om de icke bitas.
I dag är det etermedierna som har tagit över mycket av den politiska satiren. Men oavsett medium kan vi vara överens om en sak: ett samhälle utan satir mår inte bra.


 

Hela listan

■ Aristofanes – Kvinnoförsamlingen, 392 f Kr
Greken Aristofanes var politiker och fredsvän. Kvinnorna i hans pjäs Folkförsamlingen går rakt på sak: ”Om mannens hjärna är för liten – låt kvinnorna ta över hela skiten!” I våra öron inte orimligt, men för Aristofanes grov satir. Publiken skrattade så den spräckte byxorna. Men han spred goda citat omkring sig, som: ”Den som inte intresserar sig för politik riskerar att bli styrd av idioter.”

■ Jonathan Swift – Ett anspråkslöst förslag, 1729
Domprosten Swifts förslag om hur man skulle lösa barnfattigdomen på Irland är en satirisk klassiker. Slakta barnen, och ät upp dem! Lugnt argumenterar han för olika sätt att laga delikatesser av köttet. Deras mjuka skinn blir ypperliga handskar för Englands modemedvetna damer. Swifts förslag är en parodi på samtida ekonomiska teorier, och en hård politisk kritik av Englands förtryck av Irland.

Olof von Dalin – Sagan om hästen, 1740
Dalin var en mångsysslande murvel, folkbildare och fredsvän. Hans tidning Then Swänska Argus lade grunden till det moderna svenska språket. Sagan om hästen handlar om Sveriges öden – som häst. Ryttarna är olika kungar. Värst far Grålle under Härkuller (Karl XII) som prompt ska mucka med Pelle i Holmgård (Peter den store). Han red ”bland värsta hängfly och bottenlös gyttja, så att Grållen ofta satt i moraset under buken”. Olof von Dalin blev både adlad och hamnade i onåd hos hovet. Satir är svåra grejer.

■ Voltaire – Candide, 1759
Voltaire var ett av upplysningens stora namn, motståndare till politiskt och religiöst förtryck, fördomar och flum. Hans roman Candide är en klockren klassiker. ”Candide” betyder den oskuldsfulle, och boken är en pamflett mot Voltaires kollega Gottfried Wilhelm von Leibniz som har sagt att vi lever ”i den bästa av världar”. Voltaire radar upp allt mänskligt elände: krig, övergrepp, våltäkter och lemlästning, onda präster och kolonialismens fasor. Outhärdligt, men mycket roligt skrivet.

■ Mark Twain – En amerikansk valkampanj, 1870
Novellen fångar de sämsta sidorna av politik och press. Mark Twain ställer upp i guvernörsval. Plötsligt ser han i bladet att han har dömts för mened i Kochinkina, efter att ha lurat en fattig änka på jord! Mark Twain, som aldrig hade varit i landet, blir mållös. Kulmen nås när han i talarstolen omringas av nio skrikande barn av olika hudfärg. ”Far! Far!” ropar de, och drar i hans byxben. Valet är förlorat, oppositionen gnuggar händer.

■ August Strindberg – Det nya riket, 1882
Från jubelfesternas och attentatens tidevarv, kallar August Strindberg sin rapport om landet i kung Oscars tid. Det smällde oavbrutet, av kanoner, bomber och champagnekorkar. Här gisslar Strindberg tidens eliter – politiker, byråkrater, professorer, kvinnokämpar, Svenska Akademien och Alfred Nobel. Riket styrs av skojare som klipper band och håller varandra om ryggen. Högertidningen Figaro kallade Strindberg ”sinnesrubbad”.

■ Ann-Charlotte Edgren Leffler – Sanna kvinnor, 1883
Fru Leffler skrev 1883 års mest omdiskuterade drama i Norden. Hon utgick från en ny lag som gav mannen rätt till hustruns egendom. Om hennes pjäs är satir eller ren realism är en öppen fråga. De charmiga männen spelar bort alla pengar, och bedrar sina hustrur. Kvinnorna jobbar och sliter, men är komplett oförmögna att försvara sina intressen. Sanna kvinnor fogar sig. Det ruskiga är att kvinnor fortfarande inte har lärt sig läxan.

■ Vladimir Majakovskij – Vägglusen, 1928
Vladimir Majakovskij var en underbar poet, älskare och husse – men ingen vidare politiker. Sovjetbyråkratin bredde ut sig och terrorn tilltog. Hans pjäs Vägglusen är ett försök till drift med giriga nyrika och kommunistpartiets pampar. Dimitrij Sjostakovitj skrev musiken. Sjosta gillade inte Majakovskij, som hade skämtat om att han höll brandkårens mässingsorkester högst i musikens värld. Trött på politik sköt sig Vladimir Majakovskij 1930. Sedan ihjälkramad en gång till, av Josef Stalin.

■ George Orwell – Djurfarmen, 1945
Gårdens djur gör uppror mot bonden, och tar livet i egna händer. De smarta grisarna Snöboll och Napoleon tar ledningen över de vimsiga hönsen, korna och den lojala gamla hästen. Jämlikhet är mottot på djurfarmen, men hur kommer det sig att somliga – såsom grisar – är mer jämlika än andra? Napoleon jagar bort Snöboll som Stalin sparkade Trotskij. Och snart börjar Napoleon gå på två ben, iklädd byxor, precis som bonden på sin tid. Förtrycket är tillbaka.

■ Margareta Atwood – Tjänarinnans berättelse, 1985
Margaret Atwoods roman är en nattsvart satir över ett högteknologiskt samhälle, som förenar bigott moral med förakt för svaghet. Nativiteten sjunker, allt färre kvinnor blir gravida. Staten använder surrogatmödrar, som kontrolleras rigoröst. Vi befinner oss i en framtid där kvinnornas människovärde mäts i antal befruktade ägg. Mångbottnat och kusligt.