En tidning från ABF

Gamla böcker

Kära dagbok...

– här är tidernas tio bästa dagböcker

Det är inte konstigt att dagböcker väcker vår nyfikenhet. Dagboken skildrar nuet – innan vi har facit. Här är tidernas bästa, enligt ULRIKA KNUTSON.

Varför har själva ordet ”dagbok” fortfarande så stark laddning? Vi associerar förstås till hemligheter och dolda passioner. Men framför allt har dagboken öppnat dörrarna till flydda tiders vardagsliv. Dagboksskribenter har i alla tider oftare noterat vad de har ätit och druckit, än vilka de har älskat med. Mer kulinariska än erotiska lustar alltså, även om engelsmannen Samuel Pepys glatt skrev om båda ämnena. Det är honom vi har att tacka för att vi vet så mycket om vardagsliv under 1600-talet. I Sverige har vi godsägarfrun Agneta Horn att tacka för samma sak.

Författare har alltid redigerat sina dagböcker för att de skulle passa eftervärlden. Det gällde Franz Kafka när han dramatiserade sina ätstörningar och salongsvärdinnnan Malla Silfverstolpe i Uppsala, när hon färglade sina romanser. Också Sovjets ambassadör i Stockholm under 1930-talet, Alexandra Kollontaj, censurerade sina intressanta dagböcker för att de skulle behaga Stalin.

Men det är just oskulden vi jagar, att varje dag beskrivs medan den levs. Dagboken skildrar nuet i flykten. Innan vi har facit.


 

Hela Listan


Samuel Pepys: DAGBOK 1660–69, 1825.
Pepys blev med åren en viktig ämbetsman vid engelska flottan. Som ung och nygift började han sin berömda dagbok, på hemligt chiffer. Tur för honom. Hade hustrun hittat boken hade hon slagit den i huvudet på honom! Den pilske Pepys är en fåfäng karl, med god aptit både på kalkonpaj och ”fräcka pigor”. Han är nästan rörande nöjd över sina erövringar, och noterar allt. Men det är svårt att inte gilla honom i all hans futtighet.


Malla Montgomery-Silfverstolpe: MEMOARER, 1822, 1911.
Den 10 november 1820 höll Malla Silfverstolpe sin första salong i Uppsala. Där möttes romantikens superhjältar – Geijer, Atterbom och Almqvist. Alla var där. I sin dagbok är Malla spetsig mot den dyrkade Geijer som måste ”fuktas” med portvin för att komma över sin torrhet. Att hon ger utrymme åt sina egna känslor har retat upp forskarna, som närmast mobbbar henne. Men alla som vill veta något om epoken måste trafikera Mallas dagbok. Det är hennes hämnd.


Henri-Frédéric Amiel: EN DRÖMMARES DAGBOK, 1884.
”Denna bok är icke för alla, kanske inte ens för många” skrev Ellen Key i förordet till den svenska utgåvan av En drömmares dagbok. ”Nyttighetsmänniskan” har inget att hämta här. Poeten och kritikern Amiel dissekerar sin själ, som vore den en blomma. Amiel var långt före sin tid.


Victoria Benedictsson: STORA BOKEN, 1880-TAL, 1978–85.
Victoria Benedictsson tog sitt liv på ett hotell i Köpenhamn, i juni 1888. Hon skar halsen av sig med en slö rakkniv. August Strindberg kom dit för att göra ”research” till Fröken Julie. Även Henrik Ibsen lånade stoff. Som sjakaler är genierna på plats och kalasar på sin döda kollega. Benedictssons mästerverk Stora boken är en ”skakande självbekännelse”. Hon sätter skalpellen i det oscarianska Sverige, och skonar ingen, allra minst sig själv.


August Strindberg: OCKULTA DAGBOKEN, 1896–1908.
Ockulta dagboken inledde Strindberg ensam på hotell Orfila i Paris. Skild för andra gången. Han mår inte bra. Han försöker göra guld, det går också dåligt. Fåglar flyger in och träckar i mortlarna. Träckar nedlåtande! Det ser han som tecken från makterna. Han ser tecken överallt. Ansikten på kära vänner – och fiender! – avtecknar sig i molnen eller i en hopknölad kudde. Samtiden tyckte han var skvatt galen. Men dagboken blev bra.


Virginia Woolf: ÖGONBLICK AV LIV, 1976.
Virginia Woolf (1882–1941) hann med romaner, essäer, kritik – och en tjock dagbok. Innan hon dränkte sig i floden, bad hon maken Leonard bränna allt. Det gjorde han inte. Hennes dagbok är en skvallerkrönika över Bloomsburygruppen i mellankrigstidens England. Den mallige TS Eliot och snuskhummern James Joyce får sina fiskar varma.


ANNE FRANKS DAGBOK, 1947.
Anne Frank var fjorton år när familjen tvingades gå under jorden 1942.
De var judar, och hölls gömda i ett gårdshus i Amsterdam i två år. Då blev de angivna till Gestapo. Anne beskriver vilken press familjen utsattes för. Dagboken är också en begåvad tonårings tankar om livet, puberteten, föräldrarna, den första förälskelsen. Miljoner läsare världen över har lärt känna Anne, och via henne lärt något för livet. Anne själv dog i tyfus i koncentrationslägret Bergen-Belsen. Nazisterna mördade både en charmig tonåring och en blivande stor författare.


ANAïS NINS DAGBOK, 1966–85.
Anaïs Nin (1903–1977) levde i Frankrike och USA, och blev berömd som feministisk erotoman. Hon hade ett förhållande med författaren Henry Miller, en annan erotisk mästare. De passar verkligen ihop, också litterärt. Miller utan Nin blir lätt för spexig, Nin utan Miller för självupptagen. Men det är hon som är den intressantare författaren av de två. Berusad av livet, ständigt skapande. Drift och skrift är samma sak, och dagboken är hennes livsverk.


Lars Norén: EN DRAMATIKERS DAGBOK, 2008.
Lars Norén skriver och regisserar, blir kär, blir förbannad. Neurotiskt shoppar han loss, snygga svarta kavajer från Armani. Lyxiga delikatesser, ostron och goda ostar. Och elakheterna haglar, om recensenter, journalister, skådespelare och hantverkare. Men ingen behöver ta åt sig, för ettret flödar lika generöst över ond och god. Uppslukande!


Mohamedou Ould Slahi: GUANTANAMO. EN DAGBOK, 2015.
Mauretaniern Slahi hade för mycket som förenade honom med de misstänkta männen bakom 11 september: han var ung, jihadist, begåvad – talade flera språk. Dessutom var han släkt med en av Usama bin Ladins rådgivare. Men några bevis fanns inte. Sin dagbok har Mohamedou Slahi plitat för hand på lösa lappar, på engelska, ett språk som han har lärt sig av sina torterare. Det engelska språket tycks ha fler svordomar än något annat känt språk, skriver Slahi i all oskuld. Det handlar mycket om tortyr, men också om tolerans – och hopp. Omtumlande läsning.

Ursprungligen publicerad i nummer 2 2015