En tidning från ABF

Gamla böcker

Tusen giftiga nålstick

– tidernas 10 bästa böcker om nazismen

den 30 april har det gått 70 år sedan adolf Hitler tog sitt liv i ruinerna av sitt eget blodtörstiga livsprojekt. men nazitysklands uppgång, illdåd och fall upphör aldrig att beröra oss. Vi bad ulrika knutSon utse de tio bästa böckerna som skrivits om nazismen – någonsin.

Adolf Hitlers tusenåriga rike varade bara i tolv år, från 1933 till 1945. Men det är tolv mörka år som för alltid har präglat Europas historia. Litteraturen om nazisternas korta era är gigantisk. Ändå är epoken långt ifrån färdigstuderad. Än i dag kan ingen ge några enkla svar på varför så många människor förfördes av Hitlers förenklade lära. Varför tyskarna nästan skänkte oinskränkt makt åt Führern, fastän nazisterna faktiskt inte hade egen majoritet 1933. Som Führeraspirant var Hitler inte ensam. Som Sebastian Haffner berättar i sina mycket läsvärda memoarer, En tysk man, vimlade tiden av självutnämnda profeter. Där Hitler hade grovt våld och judehat på programmet, lovade andra att tusenårsriket kunde vinnas genom vegetarianism eller folkdans med extra höga klacksparkar. Tyvärr var det inte de som segrade.
För några år sedan valde Peter Englund sina favoriter bland böckerna om nazismen (Fönstret 5/2006). Några titlar kommer med nödvändighet igen här, när det är jag som har fått uppdraget att göra urvalet. Peter Englunds rekommendation om Joachim Fests stora Hitlerbiografi skriver jag gärna under på. Men den här gången har jag har valt flera skönlitterära titlar, som också har bidragit till en fördjupad förståelse av tiden.


 

Hela listan

Christopher Isherwood: FARVÄL TILL BERLIN, 1939.
Engelsmannen Cristopher Isherwood var bisexuell och trivdes som fisken i vattnet i det hektiska nöjeslivet i mellankrigstidens Berlin. Alla var där, Hjalmar Bergman och Karin Boye också. Hos Isherwood blandas jazz och kokainspetsade cocktails med marschmusik, nazisternas våldskult och rå antisemitism. Isherwoods melankoliska och lätt romantiska berättele ligger till grund för musikalen Cabaret, som också filmades på sjuttiotalet med Liza Minnelli i en av rollerna.

Klaus Mann: VÄNDPUNKTEN, 1942.
I romanen Mephisto skildrar Klaus Mann den store skådespelaren som säljer sin själ till nazisterna för makt och ära. I sin memoarbok Vändpunkten beskriver Mann ett möte med en bakelsefrossande Adolf Hitler på kafé, 1932. Klaus skrev: ”Jag äter själv gärna sötsaker, men anblicken av hans halvt infantila, halvt rovdjursmässiga glupskhet betog mig aptiten.” Klaus och hans syster Erika var både homosexuella, och förföljdes av Gestapo. De flydde till USA, där hela familjen Mann deltog i motståndet mot Hitler.

Eyvind Johnson: GRUPP KRILON, KRILONS RESA,KRILON SJÄLV, 1940–43.
Eyvind Johnson skrev så fort han orkade, mitt under brinnande krig. I trilogin möter vi fastighetsmäklaren Krilon och hans demokratiskt sinnade vänner, som motarbetas av G. Staph och T. Jekau. Skurkarnas namn påminner om Gestapo och tjekan, Stalins hemliga polis. I det neutrala Sverige var det förbjudet att skriva så kritiskt om Hitler som Johnson gjorde. Men han maskerade det via sin banbrytande modernistiska stil.

Sigfried Krakauer: FROM CALIGARI TO HITLER, 1947.
Sigfried Krakauers originella kulturhistoria om Weimarrepubliken visar hur tidens onda andar tidigt fångades upp av teatern, litteraturen och framför allt filmen. Långt innan Hitlers politiska intentioner framstod klart för den tyska allmänheten, skymtar man här Hitlers planer, mordet på judarna och det tyska tusenårsrikets undergång.

Vibeke Olsson: ULRIKE OCH KRIGET, 1975.
Författaren var bara sjutton år när hon skrev sin blivande klassiker om den tyska flickan Ulrike. Hon som dyrkar Führern, och försöker bli en plikttrogen och duktig Hitlermädel. Långt in i katastrofen är hon lojal. Hennes bok är en av de första på svenska som verkligen försökte förstå den lockelse som nazismen hade på tidens ungdomar.

Arne Ruth & Ingemar Karlsson: SAMHÄLLET SOM TEATER, 1983.
Att nazismen i så hög grad var en utpräglad estetisk rörelse har många svårt att förstå i dag. Men konsten, bild, film, musik och arkitektur spelade en avgörande roll under Hitlers välde. Också nazisternas rasmytologi, där blondheten och soldatkroppen hyllades, byggde på ett estetiserande av människan. Det var inte bara troende nazister som blev förförda av formen. Ruth och Karlsson visar tydligt hur skönheten kan tas i bruk av grymheten.

Victor Klemperer: DAGBOK 1933–45, 1995.
Klemperer var krigshjälte i första världskriget, patriot och kristen – och han var av judisk börd. Ironiskt nog kämpade han för rätten att vara tysk. Hitler var ”otysk”, ansåg han. Raslagarnas effekter kom försiktigt smygande. Den 30 oktober 1934 är måttet rågat för kattälskaren Victor Klemperer. Han får sin favorittidning med posten – Das deutsche Katzenwesen. Kattvännernas organ. Men denna gång med hakkors på ariska kissar. Klemperers dagböcker ger en inblick i vardagens nazism, med dess tusen små giftiga nålstick.

Gitta Sereny: ALBERT SPEER OCH SANNINGEN, 1995.
Den österrikiska journalisten Gitta Serenys boktitel är provocerande. Talar Albert Speer alls sanning i den djuplodande intervjun med Sereny? Hon menar själv att Speer definitivt slirar på sanningen när det kommer till vetskapen om Förintelsen. Arkitekten Albert Speer blev Hitlers närmaste man, och var den mest kultiverade av nazihöjdarna. Han slapp undan med 20 års fängelse. Psykologiskt är han en gåta.

Sebastian Haffner: EN TYSK MANS HISTORIA 1914–1933, 2000.
Haffner var varken medlöpare eller motståndsman, men gift med en judinna. Familjen tvingades fly 1938. Fascinerande beskriver han inifrån hur nazismen sakta växer fram. När folk börjar reagera är det redan försent. Haffner skriver: ”Nationalism, alltså nationell självbeundran och självtillbedjan, är säkert en farlig mental sjukdom överallt, i stånd att vanställa en nations drag och göra dem fula.”

Götz Aly: HITLERS FOLKSTAT, 2009.
Den tyske historikern Götz Alys bok väckte harmsna protester i Tyskland när den kom ut. Hans förklaring till Hitlers framgångar ansågs alltför krass. Ofta handlade det inte om ideologi, utan om klassisk missnöjespolitik och välfärdssatsningar – för ariska tyskar. Frikostiga barnbidrag, bostadsbidrag, lång semester och folkbilar åt alla! Det var populärt. För att finansiera detta plundrades judiska medborgare in på bara skinnet, och de besegrade ländernas medborgare fick bidra. Tyskarna stal allt: guldreserv, råvaror, och livsmedel för miljarder. Derasbesegrade fiender fick svälta.

Ursprungligen publicerad i nummer 1 2015