En tidning från ABF

Inblick ABF

Det är inte hopplöst!

Jag minns att jag satt på golvet och räknade pengarna. Två högar. En som skulle betalas vidare och en som var min. Min första lön. Mina egna pengar. Vilken känsla!

Under åren som följde på min väg in i vuxenlivet blev sommar- och helgjobben fler. Jag stod i färgaffär och i mataffär och det sista studentjobbet var att köra och sälja hemglass. Att arbeta är naturligtvis lite motigt på de tidiga morgnarna när kompisarna får sova. Blöt blev jag när jag körde genom rusk på min moped och visst har jag inte alla gånger hållit med mina chefer och arbetskamrater. Men att arbeta var ett sätt att ta steget in i vuxenlivet. Att känna sig självständig. Att ha egna pengar. Att göra sina egna val.

För någon vecka sedan var jag på ett seminarium i Bryssel där ett projekt om unga på arbetsmarknaden presenterades. Tre länder – Danmark, Irland och Italien – hade tillsammans arbetat med att utveckla ”jobbpatruller”. De var alla unga och tillsammans med facket informerade de unga om deras rättigheter på arbetsmarknaden. Detta i sig är inget nytt. I Sverige har vi haft ”Facket i sommarland” länge och nu har även LO en jourtelefonlinje dit unga kan ringa.

Det som berörde mig mest var vad de unga italienarna berättade, Andelen unga som varken arbetar eller studerar är väldigt hög i Italien och de satte ord på den tillvaro som de delar med många unga européer, inklusive svenskar. De beskrev att de aldrig får bli vuxna, att de måste fortsätta bo hemma hos sina föräldrar trots att de har fyllt 20 år för länge sedan. Det gör många så desperata att de tar jobb med villkor och lön som ingen av oss andra runt bordet ens skulle fundera över. Deras desperation leder till att villkoren på arbetsmarknaden blir allt sämre. Sämre arbetsmiljö, sämre arbetstider och, ibland, ingen lön.

Vi i Europa på håller på att skapa en uppgiven generation. En generation som inte tror på framtiden. En generation som är övertygad om att det bästa livet aldrig kommer att omfatta dem. En generation präglad av krisens Europa.

Hos mig växer oron över att länder ställs mot länder, grupper mot grupper och människor mot människor. Där det blir lättare att säga att det är någon annans fel. Att det blir en grogrund för främlingsrädsla.

När jag gick ut från seminariet kände jag ändå glädje och hopp. För de unga i det gemensamma projektet hade bestämt sig för att det är möjligt att förändra. Att det är möjligt att stärka ungas rättigheter. De hade lärt av varandra och de ville verkligen fortsätta tillsammans. För ett annat Europa är möjligt.