En tidning från ABF

Inblick ABF

Förbannad 

– och orolig

Det var 1987 som jag fick mitt första styrelseuppdrag. Jag hade gått med i SSU, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, och vid första årsmötet blev jag suppleant i klubbstyrelsen. Känslan av ansvar, att vara viktig och oron över om jag skulle klara det minns jag än i dag. De flesta av oss var fortfarande tonåringar och hade liten erfarenhet av styrelsearbete. Men vi lärde oss, vi gick i studiecirkel, vi skrev protokoll och skötte den lilla ekonomin. Vi växte i rollen som styrelse. Det viktigaste av allt var nog att vi faktiskt kände att vi hade förtroende, att om vi gjorde fel var det helt okej så länge vi lärde oss av våra misstag.

Sverige har ett rikt föreningsliv. Våra folkrörelser i form av idrott, ungdom och kultur är något väldigt speciellt för Sverige. Vi har tusentals styrelser där alla är valda för sitt engagemang och intresse, troligtvis är ganska många övertalade men vad gör det. Vi lär oss i praktiken hur demokrati fungerar. Ibland blir det rätt och ibland blir det fel men så är en lärande demokratisk skolning. Denna demokratiska infrastruktur är något som Sverige ska vara stolt över.

Jag blir därför bekymrad över utvecklingen av stödet till det svenska föreningslivet. För att kunna fungera som organisation krävs att det finns ett grundstöd från det offentliga tillsammans med medlemsavgifter och andra aktivitetsintäkter. Men under det senaste decenniet har vi sett en förändrad attityd från framför allt kommunerna. Det sker en förskjutning från generella stöd till projektbidrag och uppdragsersättningar. Vad är då skillnaden? Jo, med generella anslag ges medlemmarna möjlighet att avgöra vad föreningen ska göra, makten ligger hos föreningens medlemmar. Med uppdragsersättning och projektstöd är det kommunen, ofta i form av tjänstemän, som talar om vad de vill att föreningen ska göra.

När jag i höstas på en konferens ställde frågan till en ansvarig tjänsteman på Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, om hur de ser på kommunernas ansvar för att utveckla den demokratiska infrastrukturen, det vill säga folkrörelser, fick jag till svar att det hade de inte diskuterat.

Jag blir både förbannad och väldigt orolig över det som jag uppfattar som en nedmontering av det svenska föreningslivet. Det borde vara självklart att alla nivåer inom det offentliga tar ansvar för att ge fler möjlighet till demokratisk skolning likt den jag fick i SSU-klubben. Det ska vara självklart för kommuner att ge generella stöd till föreningar som gör det möjligt att utveckla arbetet inom föreningen. Det borde vara självklart att inte föra över generella stöd till projektstöd. Det borde vara självklart att lita på att föreningarna gör det som är bäst för medlemmarna. Det är så vi får aktiva medborgare. Och en levande demokrati.


Annika Nilsson är förbundssekreterare i ABF. Hon har tidigare varit riksdagsledamot (S), statssekreterare och ordförande i riksdagens kulturutskott. Annika bor i Haninge med sin man och två barn.