Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Inspiration

”Alla kan dansa”

Det är bra för hälsan, ett sätt att uttrycka sig – och dessutom väldigt, väldigt roligt. Fönstret har träffat tre personer som inte kan leva utan att dansa.

Någon minns den där första tryckaren med killen de gillade. Eller långdansen på midsommar. En annan tänker direkt på buggen då allt stämde och man var som en person med partnern.
     Och en tredje blir mest obekväm och säger sig inte vilja dansa, inte kunna dansa. Fast det där sista vill dansaren och koreografen Rennie Mirro inte riktigt gå med på.– Alla kan dansa, absolut! Det är som med allting där man uttrycker sig – man ska inte vara så snabb och recensera sig själv. Till skillnad från sport är dans inte mätbart på det sättet, utan det är något som man ska känna själv.
     Själv började han dansa när han var nio år. En lärare rekommenderade det eftersom han hade så svårt att sitta still. Då visste han det inte – men dansen har följt med honom hela livet och också blivit hans yrke. Ändå är det glädjen han kommer tillbaka till när vi pratar om vad som gör dansandet så oumbärligt.
     – I grunden handlar om att ha kul. Det är a och o, annars skulle jag inte göra det. Detsamma gäller för de som är amatörer: man har kul, man träffar kompisar och man får röra på sig.
     Hur mår dansen i Sverige i dag?
     – Jag tycker att den verkar må bra. Och jag märker kanske intresset mest hos yngre. Det finns många dansskolor just nu.

Men dans handlar inte bara om glädje för stunden, den kan också ge bestående hälsoeffekter. När Fönstret ringer upp dansledaren och biologen Elisabeth Jansson i Falun som anordnar kurser och retreats radar hon upp mängder med kopplingar mellan hälsa och dans.
     – Det handlar om att det är en fysisk aktivitet och gemenskap med andra människor. Sedan är det också någon form av kroppskontakt, en frivillig beröring. Dans är bra för hjärnan också: till exempel minskar risken för senildemens om man dansar.
      Det hon för fram börjar nu också få allt mer vetenskapligt stöd. Dans har visat sig kunna lindra kronisk smärta och ett nyligen avslutat forskningsprojekt visade att flickor som får börja dansa fick mycket bättre självkänsla. Dans kan också användas som terapiform.

Enligt Elisabeth Jansson är de här positiva effekterna inte alls konstiga. Hon menar att det här med att röra sig till musik är något naturligt för alla människor.– Alla som har haft små barn vet att de så fort de kan stå upp vaggar och gungar i takt med musik. De kan inte riktigt låta bli. Dansen har alltid funnits hos människan – den är något vi mår bra av.


 

Lindyhopparen

”Det är som att hjärtat talar genom fötterna.”

Emma Törd
Ålder: 26 år.
Gör: Studerar och arbetar på förskola.
Bästa dansminne: ”Att dansa dygnet runt på dansläger, jättekul!”

”För fem år sedan började jag dansa lindyhop och nu i våras började jag med stepp. Tidigare har jag dansat lite av varje. Det som lockade mig med lindyhop är att det är en social dans. Det är som bugg, fast utan dansbandsmusiken, istället dansar man till 40-talsjazz. Det är ganska mycket stepp i lindyhoppen – speciellt när man freestylar – och det verkade roligt, så jag ville prova. Att steppa är utmanande, det är på något sätt tillbaka till rötterna. Man måste utveckla sin taktkänsla och det känns som att man går tillbaka till grunden i dansen. Men det är ingen lätt dans, man måste slappna av i fötterna samtidigt som det ska gå väldigt snabbt.
     För mig en dans en uttrycksform: det är som hjärtat talar genom fötterna. Olika dansstilar ger också olika möjligheter att uttrycka sig. Vad jag vill dansa beror mycket på humöret, men jag blir alltid väldigt glad när jag dansar. Jag är fortfarande nybörjare när det gäller stepp, men drömmen är ju att få upp hastigheten i fötterna. Och kanske att lära mig att göra några volter i lindyhop.”


 

Folkdansaren

”Jag nästan svimmade ...”

Sebastian Heredia Jara
Ålder: 17 år.
Gör: Pluggar flygteknisk linje på gymnasiet.
Bästa dansminne: ”När jag var med och tävlade med vår förening för första gången för två år sedan.”

”Jag är med i en förening somheter Antawar där vi dansar olika latinamerikanska danser, oftast blir det caporales från Bolivia. Jag har dansat i nio år och nu är jag tränare för två grupper: en barngrupp och en tjejgrupp. Dansen är min hobby, min fritid och min passion – utan dans och musik skulle inte mitt liv vara likadant som det är nu. Vi har väldigt kul här i föreningen: vi är som en stor familj som håller ihop. Det är mest folk med latinamerikansk bakgrund här, men vi är en öppen förening där alla får vara med. Det finns olika varianter av caporales, men jag gillar nog den bäst när man ska försöka visa kemin mellan killar och tjejer. Då ska vi killar visa att ’här är han ni vill ha’. De dräkter killarna använder då har insydda kuddar för att visa kroppen ännu tydligare. Dräkterna är jättetunga med alla paljetter och kuddar. Svårast är att hålla ihop koreografin utan att glömma stegen. När jag tävlade första gången var jag så nervös att jag nästan svimmade. Men när stegen sitter och allt går bra, då är man hur stolt som helst.”


 

Showdansaren

”Nu dansar jag nio gånger i veckan.”

Klara Steenberg
Ålder: 14 år.
Gör: Går i högstadiet.
Bästa dansminne: När jag var med på Världens barngalan och fick dansa med Alcazar.

”Jag var väldigt sprallig när jagvar liten och kunde inte sitta still, så mina föräldrar trodde att det skulle passa mig att börja dansa. I början var jag väldigt envis och ville göra precis rätt – jag brukade sitta och titta tills jag visste exakt hur man skulle göra rörelserna. Det jag gillar med att dansa är att det blir en paus från vardagen. Själva dansen i sig blir som en frizon. Så blir det också ett sätt att uttrycka sig. Och det brukar synas på mitt kroppsspråk hur jag känner mig just då. Oavsett om man är ledsen eller glad så tar man ut det i dansen och det är väldigt härligt. Just nu dansar jag nio gånger i veckan. Det är allt från jazz och hiphop till house och balett. Jag har också dansat lite pardans, men det är nog roligast att få fokusera på sig själv och göra sin egen grej. Jag var på Justin Biebers konsert och det var häftigt att se hur duktiga de var att dansa. Det fick mig att kämpa ännu mer själv. För även om jag dansar mycket och lär mig saker hela tiden, finns det säkert tusen saker jag skulle kunna göra bättre.”