En tidning från ABF

Inspiration

Dags för en ny hobby?

Känner du någon som geocachar eller turfar? Funderat på att börja gejma? Och parkour – vet du vad det går ut på? De klassiska fritidsintressena har fått konkurrens. Fönstret har träffat tre som brinner för helt nya sorters hobbyer.

Itakt med att industrialismen ersatte jordbruket växte sig idrotter som fotboll, gymnastik och löpning till stora folkrörelser. Nu har det blivit dags för informationssamhället att få sina egna fritidssysselsättningar.
Överlägset störst bland den nya tidens hobbyer är dataspel. År 2009 svarade 60 procent av de 900 personer mellan 45 och 60 år som deltog i en webbenkät att de spelade dataspel regelbundet, i en undersökning gjord på uppdrag av dataspelsbranschen. För personer mellan 15 och 24 år var samma siffra 99 procent.

För ett drygt år sedan blev Svenska e-sportföreningen medlem i ABF och sedan dess har föreningen bland annat organiserat cirklar för domare i speltävlingar som blir allt vanligare. Som dataspelare, eller ”gejmare” som de riktigt hängivna utövarna själva gärna kallar sig, är man van att bli baktalad. Varför slösa bort sitt liv framför en skärm, liksom?
– Det är väl klassiskt för en ungdomsrörelse som växer fram underifrån. Den äldre generationen förstår inte vad det är fråga om och tror att det är farligt, säger Ola Stafhammar som är aktiv i föreningen.
Det har blivit vanligt att dataspelstävlingar sänds på tv, och det finns pubar som visar internationella turneringar på storbildskärm. Precis som vilken fotbollsmatch som helst.
– Det här är den nya tidens sport. E-sport är en naturlig följd av informationssamhället, vi är en folkrörelse, säger Ola Stafhammar.
Och precis som inom annan idrott finns det i dag stora pengar att tjäna för några.
– Det finns folk som försörjer sig på att spela dataspel. De som är riktigt duktiga kan ha hundratusentals människor som tittar på dem när de spelar.
Med de nya pekskärmstelefonerna har en mängd nya sorters sociala spel växt fram. Ett av de äldsta är geocachning, en modern variant av gömma nyckel. Någon gömmer en burk eller låda (en gömma, ”cache” på engelska) och lägger ut koordinaterna så andra kan hitta den med hjälp av den satellitnavigator som i dag finns i många mobiltelefoner. Att ”turfa” är en annan variant av digital orientering som bli alltmer populär.

Bland de nya fritidssysselsättningarna finns även så kallade ”street”-varianter av gammaldags hobbyer, exempelvis ”gerillastickning” (att smycka det offentliga rummet genom att klä in parkbänkar och lyktstolpar i hemstickade fodral) och ”gerillagardening” (att plantera grönsaker i allmänna rabatter).
Ett annat exempel är parkour, en ny variant av truppgymnastik. Den utövas ofta av före detta gymnaster som övergett plintar och bommar för att ge sig ut på stan och i stället hoppa mellan hustak och balansera på staket och murar. Parkour uppfanns i en förort till Paris och går ut på att ta sig från A till B utan hjälpmedel och på ett så smidigt och kreativt sätt som möjligt, gärna inklusive några volter i det fria.


 

Parkour

”Det är lite som att flyga!”

Hubert Vikström
Ålder: 12.
Familj: Mamma, pappa och tvillingssystern Lea.
Gör: Går i sexan.
Bonus med parkour: ”Man blir stark!”

”Det var för typ två år sedan, jag sprang runt vårt hus och hoppade över en massa grejer som låg där. Jag kände mig fri! Så googlade jag ”free running” och på youtube hittade jag klipp på folk som gör parkour – de springer på tak, gör volter och hoppar nedför trappor. Sen frågade jag mina kompisar om de ville vara med och de tyckte att det såg kul ut.
Vi körde lite i skolan, vi hoppade på klätterställningar och staket, man kan göra parkour i skogen också. Jag går på gymnastik två gånger i veckan och det är väldigt lika, men parkour är utomhus och det finns inga regler. Man kan hoppa över vad som helst, det är lite som att flyga! Jag gör det för att jag tycker att det är kul, roligast är att göra volter.
Men man kan göra illa sig, en gång när jag skulle hoppa och ta tag i en kant så böjde jag foten och det gjorde jätteont. I somras var jag på parkourläger. De hade hyrt ett område i en nedlagd hamn och där fick vi klättra i byggnadsställningar. Jag lärde mig att svinga mig fram i armarna.”

 


 

Dataspelaren

”Jag knepar och knåpar hellre framför datorn än ser på tv.”

Lena Lidell
Ålder: 40.
Familj: Sambo och dotter, 14 år.
Gör: Jobbar med utomhusreklam.
Bonus med att spela: ”Det är mycket avkopplande, man släpper allt annat och fokuserar bara på spelet.”

”Vi hade dator hemma tidigt och jag spelade de allra första dataspelen, som Space invaders. Sedan har jag haft perioder när jag spelar online tillsammans med andra jättemycket. Då blir det annorlunda, mer socialt och det är lättare att fastna. Man samarbetar med människor man aldrig har träffat för att lösa en uppgift, som att döda ett monster i en grotta.
Det gäller att lägga upp en strategi, att tänka taktiskt. Jag har haft perioder när jag har spelat jättemycket. Då tillhörde jag en klan och vi hade spikade speltider, kanske tre dagar i veckan. Men det har jag lagt ner, jag har inte den tiden. Nu spelar jag mest single player-spel, en till tre timmar om dagen, kanske sex dagar i veckan.
Inga spel där man går runt och skjuter människor, det intresserar mig inte. Jag gillar fantasi och spel med mordgåtor där man får gå in och spela hjälte och lösa ett mord. Det är som att vara med i en film, historien förändras utifrån vilken väg du väljer. Jag har valt bort tv, jag sitter hellre och knepar och knåpar framför datorn.”

 


 

Turfaren

”Det blir en sporre att gå ut och röra på sig.”

Björn Engström
Ålder: 31.
Familj: Sambo.
Jobb: Systemtekniker.
Bonus med att turfa: ”Många zoner ligger i natursköna områden, uppe på höjder med fin utsikt.”

”Att ’turfa’ är ett modernt sätt att orientera som bygger på att man laddar ner en app till sin smarta mobiltelefon. Jag är nyinflyttad till Stockholm och använder turf för att komma ut och upptäcka mitt nya närområde. Det blir en sporre att ge sig ut och röra på sig.
När jag slår på appen får jag upp en kartbild med markerade zoner på kanske tio gånger tio meter. När jag går in i en zon ’tar’ jag den och som belöningen får jag ett pling och ett visst antal poäng. Första gången jag turfade gick jag och min sambo till en park nära vår lägenhet och när vi stod där kom en annan kille kutande och skulle ’ta’ samma zon. Vi började prata lite, inte så att vi börjat umgås eller så, men visst, det skulle kunna hända.
Ju fler poäng man har, desto längre blockerar man zonen innan en annan ”turfare” kan ta den. I början är det kanske tio minuter, sen kan det bli en halvtimme. Det finns ett tusental turfare i Stockholm, men man kan spela i hela Sverige. Man kan själv föreslå zoner, de är koncentrerade till större städer men finns överallt där det finns användare.”

Ursprungligen publicerad i nummer 4, 2012