En tidning från ABF

Inspiration

Hippa Hobbyer

Det börjar bli länge sedan det var inne att samla frimärken. Precis som med modet varierar våra fritidsintressen med tiden. Vi har träffat tre som har vad som i dag är ovanligt hippa hobbyer.

För några veckor sedan debuterade Ulrica Söderlind som cirkelledare i ett av Sveriges just nu allra trendigaste ämnen. Under fem träffar har deltagare i Historiebakning lärt sig göra allt från friterade nunnekakor efter ett 1600-talsrecept till en radiokaka från 1950-talet.

– Historieätarna i SVT har så klart bidragit till att skapa ett intresse för recept från gamla tider, säger Ulrica Söderlind.

Historisk bakning prickar två av de trender som i dag styr hur många väljer fritidsintresse – att söka kontakt med sitt ursprung genom att intressera sig för kunskap som håller på att gå förlorad och att markera sin identitet genom hur och vad vi äter. Ulrica Söderlind är doktor i ekonomisk historia och vet att dagens hipstrar alls inte är först i världshistorien med att befästa sin medelklassidentitet genom att välja vilka råvaror (ekologiska och närproducerade, tack!) de bakar sitt bröd och sina kakor på. Redan i det antika Rom kunde man skilja på folk och folk utifrån vilken mjölsort de valde.

– Så fort samhällsklasserna uppstår kan man se att romare som hade mer pengar bakade på det finare och dyrare vetemjölet medan andra fick baka på råg, säger hon.

Se där ursprunget till den svenskaste av seder – fikat! Länge var det bara kungafamiljen och överklassen som hade råd med vetemjöl. Det ändrades med industrialismen och framväxten av arbetarklassen.

– Det är därför vetebrödet än i dag ärdet finaste vi har. Det är det vi bjuderpå när det kommer främmande. Att äta kakor tillsammans är en finare variant av att äta mat.

Samma trend visar sig i det ökade intresset för gamla tiders hantverk. Ju mer som görs från grunden, desto bättre. För vissa räcker det med att köpa garn och själv ha stickat en tröja till barnbarnet. Men det smäller ännu högre att sticka tröjan på garn som du själv spunnit av ull som du själv har kardat.

Betydelsen av bröd och kakor som identitetsmarkörer blir särskilt tydlig när människor tvingas fly. Som dotter till en båtflykting från Estland minns jag den jättestora kringlan av just vetedeg som mormor bakade till varje födelsedag.

– Vissa bakverk kan vara starkt identitetsbärande. Det är de sista man ger upp, många förlorar ofta språket innan de gör sig av med sina matvanor. Särskilt om du har flytt så behåller du en gemenskap och en känsla med dem som blev kvar när du bakar en viss kaka eller lagar en viss rätt. Detta är vilka vi är, säger Ulrica Söderlind.


 

Historiebakaren

”Hembakt bidrar alltid till god stämning.”

LISA CARLER
Ålder:
39 år.
Familj: Sambo och dotter, ett år.
Gör: Mammaledig.
Bonus: ”Hembakt bidrar alltid till god stämning. Man får äta godsaker och sprider glädje på köpet.”

Det började med att jagärvde boken 100 bjudningar utgiven på Husmoderns förlag 1933, den har varit min mammas farmors. Det var det lustigaste jag har läst, det var en sådan märklig värld jag fick syn på. Jag blev inspirerad av bilderna och började baka enligt gamla recept. Det blir mest mördegskakor, det är en bra deg som man kan göra många olika sorters kakor på. Jag har inte budget för att skaffa mig riktiga 30-talskläder, men jag inspireras av stilen och ibland lägger jag håret i vågor, som man gjorde då. Jag samlar på gamla kokböcker, husmorsböcker och tidningen Husmodern. Det som fascinerar mig är sättet att uttrycka sig på. Och attityden, skribenten tycks alltid veta exakt hur allt ska göras på rätt sätt. Det står ofta exempel på hur man INTE ska göra för att ”det ser illa ut”. Men jag önskar inte att jag hade levt på 30-talet, med tanke på kvinnans underordnade roll och pressen som kvinnor måste ha känt att vara den lyckliga och ordningsamma kärnfamiljen. Men när jag får välja vad jag inspireras av och vad jag kan lämna därhän blir det lustfyllt och ger vardagliga aktiviteter ett särskilt skimmer. Det blir en verklighetsflykt som gör vardagen lite roligare.”


 

Modisten

”Vissa undrar om jag ska på maskerad

NATALIE DAVILA
Ålder: 36 år.
Familj: Pojkvän.
Gör: Studerar till och vikarierar som mellanstadielärare.
Bonus: ”Det är kul att gå på kurs och träffa andra likasinnade. Vi skrattar och provar varandras hattar och får idéer av varandra.”

Jag har länge samlat på äldreplagg och accessoarer, särskilt hattar från 1930- och 40-talen. Jag började på en kvällskurs hos en modist i närheten. Nu har jag gått där i åtta år. Det är ett roligt hantverk, för man kan göra en hatt av precis vad som helst. Vanliga arbetsmaterial är strå, filt och diortyll. Jag har gjort plommonstop, men helst håller jag mig till damhattar. Man kan frihandsforma hattar eller utgå från färdiga grundformar, men det vanligaste är nog att arbeta utifrån en hattstock. Själv arbetar jag helst med filtstumpar och kapliner, detär oftast ett väldigt följsamt och formbart material. Men arbetet är tungt, man får dra tyget rätt mycket, så man får hårda nypor. Hattfabriker och storskalig produktion brukar använda sig av stora ångpressar och torkskåp för att forma hattar, meni min kurslokal nöjer vi oss med ångan från kaffepettern på spisen. Vi syr ihop hattarna för hand, och det är något jag tycker är rogivande, då kan man lyssna på radio eller titta på tv samtidigt. Hattbärandet tynade bort på 1960-talet, så i dag är det få som bär hatt och det märks på folks reaktioner när de ser en med hatt på huvudet. Vissa undrar om man ska på maskerad, andra tycker att man är riktigt finklädd.”


 

Kardaren

”Kunskapen riskerar att gå förlorad

CHARLOTTE WIERTH
Ålder: 61 år.
Familj: Två vuxna barn, ett barnbarn och tre hundar.
Yrke: Egenföretagare.
Bonus: ”Kontakten med lammen! Dessa urdjur som inte är sönderavlade utan beter sig som de alltid har gjort.”

Jag har alltid hållit på attgöra saker med händerna – sytt, broderat, gjort applikationer. För några år sedan var jag sambo med en bonde som hade lammoch då lärde jag mig känna skillnaden mellan tackull och gimberull. Gimber är de unga honorna som inte fått lamm ännu och deras ull är så otroligt mjuk och fin. Tackornas ull är lite grövre, men också starkare. Så vilken sort du väljer beror på vad du ska ha den till. Det är ganska jobbigt att karda, det krävs både kraft och teknik. Det tar en stund innan man blir riktigt snitsig, man måste lära känna ullen hur den uppför sig. När man har gjort det blir det lite mediterande att sittaoch karda. Och så får man så fina händer, ullfettet gör dem mjuka och lena. Och det är en oslagbar känsla, att sticka med ett garn som du har kardat och spunnit själv. Det sorgliga är att massor av ull bränns i dag. Ull är ett fantastiskt material som skulle kunna användas på massor av sätt, exempelvis som isolering i hus. Men mycket av kunskapen om ull som tidigare gick i arv mellan generationerna riskerar att gå förlorad, den håller på att falla i glömska.”

Ursprungligen publicerad i nummer 2 2016