En tidning från ABF

Inspiration

Hjälp, vi har fått

Rampfeber

Kalla det scenskräck, rampfeber eller prestationsångest. Okärt barn har många namn. Fönstret har träffat tre personer som tvingas hantera extrem nervositet för att kunna utöva sin hobby.

Snart ska ridån gå upp. Plötsligt snurrar det i huvudet, handflatorna känns svettiga och kanske skulle du helst vilja att en fallucka öppnade sig och slukade dig. Känns det igen? Det är inte konstigt. Vad man än kallar det så är det något som många personer lider av.

Några siffror:
• En undersökning, som Utbildningsradion gjorde sommaren 2012, visar att 26 procent av sjuttonåringarna har skolkat från skolan för att slippa behöva prata inför klassen.
• Enligt en undersökning från SVTs Kulturnyheterna år 2010 hade 44 procent av orkestermusiker använt betablockerare i syfte att dämpa sin scenskräck.
• En snabb googling visar att många kända och stora skådespelarnamn har brottats med scenskräck under hela karriären.

Så vad handlar det här om egentligen? Hur kan något som man egentligen gillar att göra väcka så mycket negativa känslor? Vi ringde Christina Davidsson som arbetar med att hjälpa människor att bli av med sin scenskräck. Hon kallar det hela för en typ av ångestattack.
– Det handlar om att vara rädd att inte duga i andras ögon. Att inte vara trygg i sig själv som person.
Men hon förklarar också att det här med scenskräck kan vara svårfångat. Det är nämligen inte alldeles lätt att dra en gräns mellan att vara laddad inför en föreställning, ett uppträdande eller ett föredrag och att uppleva situationen så jobbig att man tror man ska dö.
– Det är inte rampfeber när du är lite extra taggad eller när du är fylld av adrenalin inför något du ska göra. För även om scenskräck är klassad som väldens vanligaste fobi – var fjärde person är drabbad – så kan det vara lite knepigt att veta vad som är vad.
Men är att vara laddad inför något på ett bra sätt besläktat med rampfeber?
– Absolut! Tänk dig ett glas dricka som du har lite extra starkt i. Det är den positiva kicken du får när du ska framträda. Det är en bra känsla. Scenskräck däremot är som en busgrogg som är så stark att hjärnan inte kan hålla ihop tankarna.
De goda nyheterna är dock att man inte måste gå runt i livet och vara rädd på det här sättet. Scenskräck går att bota. Men enligt Christina Davidsson gäller det att fokusera på rätt saker. Det handlar förvånansvärt lite om själva situationen där ute på scenen eller framför den stora gruppen människor. Scenskräcken ligger djupare än så.
– Egentligen är den här ångestattacken ett sorts larm där kroppen säger att ”nu är det fara och färde!”. Så det gäller att slå av det här larmet som helt enkelt har hängt upp sig.
Hur gör man det?
– Ofta är det något gammalt som ligger och skräpar som personen kanske inte alls är medveten om. Så det gäller att bena ut det. Det är en process. I snitt går man hos mig fem gånger, sedan brukar detbli bättre.


 

Skådespelaren

”Vi värmer upp och peppar varandra.”

Anna Ericsson
Ålder: 43 år.
Familj: Sambo och katt.
Jobbar som: Audionom.
Hobby: Gör just nu sin fjärde lokalrevy i Stockholmsförorten Årsta.
Bonus med att spela amatörteater: Att få klä ut sig och larva sig. Att uppträda inför publik gör att man växer lite och tänjer sina gränser.

”För mig är det här en gammal barndomsdröm som går i uppfyllelse, att få spela lokalrevy. Men alldeles innan jag ska upp på scenen är jag nervös och spänd, men samtidigt taggad. Det är en sådan speciell känsla. Jag gillar att vara lite för mig själv en stund. Det är rätt mycket liv i kulisserna så det är skönt att gå undan och andas djupt. Sedan brukar vi ställa oss tillsammans, värma upp rösterna och peppa varandra. Någon kanske säger ’i kväll kommer det gå riktigt bra!’. 

 Mest nervös är jag inför premiärerna. Då går man runt och funderar på om texterna sitter. Kommer publiken förstå vad som är roligt? Ligger alla grejer vi behöver inför klädbyten på rätt plats? När jag väl kommer ut på scenen så brukar all nervositet släppa på några minuter. Jag är så inne i det, så koncentrerad på mina uppgifter. 

Det har hänt att jag har tappat bort mig i texten och det har blivit helt svart. Det har också hänt att den man spelar mot helt plötsligt inte kommer ihåg någonting. Då hugger det till i magen, men man får improvisera. Efteråt är jag nästan lite hög på känslor, det svårt att varva ner. Då är det skönt att prata med någon annan som var med på scenen.

Det kan vara jobbigt att gå hem till någon som inte var med, man har helt olika energinivåer.”


 

Operasångaren

”Jag undviker att prata med andra.”

Henrik Karlsson
Ålder: 35 år.
Gör: Vd på ett miljöteknikföretag.
Hobby: Sjunger opera på några konserter per år.
Bästa med opera: Det är en sådan fullständig upplevelse – känslomässigt, fysiskt och intellektuellt. Det är vackra kompositioner med många bottnar i både text och musik.

”Sista timmen inför en föreställning brukar jag gå in i min egen zon. Då försöker jag att undvika att prata med andra, jag vill helst vara i fred. Det handlar om att fokusera på det jag ska göra. Men jag tycker att det hör till. Är man inte nervös är man nog inte tillräckligt engagerad i det man ska göra. Men om nervositeten står i vägen i stället för att hjälpa dig att känna dig laddad blir det ett problem. Det är inte bra om man tycker att det är jobbigt att sjunga och det både påverkar hur du presterar och hur du upplever situationen.
Ett viss mått av självkritik är bra, men det får inte stå i vägen för dig. Jag tror man måste acceptera de fel man gör och inte döma sig själv för hårt. Det är ju väldigt roligt att sjunga, och det ska inte vara en börda. För mig är det ingen skillnad på att vara laddad eller vara nervös – det är två sidor av samma mynt. Att jag tappar bort mig på scenen, det händer titt som tätt. Men det gäller att vara cool då, att inte visa att man har tappat bort sig. Jag hade en konsert nyligen där jag tappade bort mig rejält. Jag glömde både texten och en del av melodin. Men inte ens min ackompanjatör märkte det. Jag skarvade lite och kom tillbaka där jag borde vara. De där misstagen märks mycket tydligare om man börjar be om ursäkt.”


 

Dressyrryttaren

”Är jag nervös,då blir hästen likadan.”

Ella Ullsten
Ålder: 14 år.
Gör: Går i åttan.
Får rampfeber: När jag tävlar dressyr på ponnyn Dratini.
Bästa med att rida dressyr: När jag verkligen får till det, det är så sjukt härligt! Då känns det som jag kan lyckas med allt.

”Förberedelserna inför nästatävling börjar flera veckor innan. Då tränar jag på programmet jag ska rida. Jag brukar sitta på bussen och gå igenom det om och om igen. Oftast blir jag inte nervös förrän ett par dagar innan. Då kan jag bli orolig att vi ska glömma något hemma eller om vi ska missa någon praktisk sak.

Vi har tagit fel på starttid en gång, och ett par gånger har jag fått blackout. Jag har glömt programmet helt och inte vetat vad jag ska göra. Då har jag fått stanna, försökt komma på var jag ska och sedan har jag ridit på igen. Man får en liten chock när det händer. Men det beror också på hur resten av programmet går. Rider jag bra efter en sådan grej känns det helt okej, men om jag rider dåligt då blir jag inte så nöjd.
Det är inte bara viktigt för mig själv att jag håller mig lugn. Det är som om hästen tänker ’om du inte gillar det här, varför ska jag göra det?’. Är jag okoncentrerad och nervös, då blir hästen likadan. I dressyr tar domarna inte hänsyn till om du är barn eller nybörjare. Och det gäller också att ge ett bra intryck direkt, annars kanske de inte ger mig så bra poäng. Samtidigt har det lärt mig mycket.
Jag har fått mycket träning på att stänga av allt annat och fokusera på det jag ska göra just nu. Det har jag fått användning av i skolan också.”

Ursprungligen publicerad i nummer 1 2015