En tidning från ABF

Inspiration

Ingen kan göra allt

– men alla kan göra något

Plötsligt vänder det. En våg av solidaritet drar över Europa och under hösten har många börjat ägna sin fritid åt att få flyktingar att känna sig välkomna. Vi har träffat tre personer som sedan länge avsätter tid och kraft åt att göra världen bättre.

Det kommer ett mejl från en arbetskamrat som ska på semester till ”sin” lilla ö i Grekland. Den ligger bara några sjömil från Turkiet och nu finns där plötsligt någonstans mellan 500 och 3 000 flyktingar. Ingen har en aning om hur många, för det finns ingen formell organisation för att ta emot de som har riskerat livet i ofta överfulla båtar för att ta sig dit. Vill jag hjälpa?

Jag sträcker mig efter mobilen och swish, swish har jag fört över 250 kronor som hon kan köpa vatten, tvål och schampo till människor som sover på stranden i väntan på båten till Aten. En droppe i havet? Såklart. Men varför inte?

Det finns flera psykologiska mekanismer som förklarar mitt beteende. Såväl hur jag själv mår som min livssituation är avgörande för om någon är beredd att ägna flera semesterdagar åt att hjälpa medmänniskor i nöd, eller som jag bara skänka några hundralappar – eller inte gör något alls.

– Empati är inget personlighetsdrag. Det är relaterat till vad vi har fått uppleva själva och vilken kraft vi har i stunden, säger psykologen Liria Ortiz som bland annat föreläser om hur man motiverar sig att ändra sin livsstil.

Även inre faktorer spelar roll för om vi verkligen ska ta steget att göra något för utsatta människor – eller bara uttrycka vårt medlidande med ord.

– Motivation är något som kommer och går hela tiden. När man ser den där bilden på den lille döde killen på stranden då känner man starkt att jag vill göra något. Men sen när vi vill göra något konkret möter vi vårt inre motstånd.


Det är i det här läget
många av oss blir fenomenala på att hitta argument för att INTE göra något. I alla fall inte just nu.

– Det kan vara nästan vad som helst, som att jag har småbarn, jag hinner inte, orkar inte. Eller så kan jag vara rädd för att det ska bli för jobbigt, tänk om jag träffar de som har det svårare än jag och jag inte klarar av det känslomässigt.

Bakom vårt inre motstånd finns det faktum att det nästan alltid är enklare att INTE göra något.

– Det är lättare att stanna framför teven, konstaterar Liria Ortiz.

Ett sätt att överkomma sitt inre motstånd är att se till vad andra gör.

– Det kan hända att du känner att din insats inte kommer att göra någon skillnad. Då kan du sätta in ditt bidrag oavsett hur liten den än är i ett större sammanhang. Tänk jag gör vad jag kan och det är okej, vi är många som bidrar och tillsammans blir det något stort.

Det finns också en psykologisk förklaring till att bilden på en enda död pojke för några månader sedan resulterade i en våg av solidaritet i Europa, något som bilder från många olyckor med hundratals dödsoffer under flera inte förmådde göra.

– Det handlar om identifiering, vi har det lättare att relatera till ett enda barn än till massor av individer. Så länge de är anonyma individer utan namn är det svårare att relatera till dem. Han hade ett namn och han hade kunnat vara vår son, vår bror, vår systerson, vår lille granne.


 

”Här känner jag att jag gör skillnad”

Anders Björkman
Ålder: 68 år.
Familj: Fru och barn.
Gör: Infektionsläkare som på sin fritid arbetar gratis på en klinik för papperslösa och EU-migranter.
Bonus: ”Att folk runtomkring mig uppskattar det jag gör.”

”Det började för 20 år sedan, jag var verksam i organisitionen Läkare i världen och lärde känna Anita Dorazio som hade kontakt med flyktingar som hade fått avslag och gömde sig i Sverige. På den tiden hade papperslösa inte rätt till vård i Sverige, trots att vi har skrivit under konventioner och att sjukvård en mänsklig rättighet. Vi bedrev opinionsbildning, men jag ville också göra något konkret – inte bara prata. Så vi fick låna lokaler och öppnade en klinik. Här känner jag att jag gör skillnad. Många patienter har allvarliga sjukdomar och om inte vi fanns så skulle de inte ha fått vård. Vi är som en allmänläkarmottagning, behövs det mer avancerad vård så trycker vi in dem på sjukhus via kompisar, man gick till någon som var röntgenläkare och bad honom eller henne att ta några bilder på en bruten arm. Vi har aldrig gjort något olagligt, men vi var ändå en hemlig klinik. För patienternas skull, de är människor på flykt och känner sig tryggare om inga myndigheter är inblandade. Nu har ju lagen ändrats, så att papperslösa har rätt till vård som ”inte kan anstå” men nu har vi fått en ny grupp patienter. De är EU-migranterna som har rätt till vård i EU, men som inte alltid får det eftersom Rumänien vägrar att betala de räkningar som Sverige skickar.”


 

”Någonstans ser någon vad vi skriver”

Ingela Taxell
Bor: Hässelby utanför Stockholm.
Yrke: Marknadsekonom.
Nu: Senior.
Bonus med att vara med i Amnesty: ”Jag får inblick i olika länders geografi, kultur, rättsväsende med mera.”

”Jag gick med i Amnesty i slutet av 1980-talet för att jag ville arbeta mot orättvisor, våld, förtryck, tortyr och dödsstraff. Jag är med i en grupp, vi är cirka 10 stycken som ses en gång i månaden. Vi har valt att arbeta för namngivna personer som har fängslats på oklara grunder och som vi får information om från svenska Amnesty. Vi skriver till presidenter, kungar, ministrar, ibland till fängelsechefer och kräver att de fängslade ska frigivas på grund av att rättegångarna har varit politiska eller summariska, att de ska få träffa en advokat eller att de ska få träffa familjen.

Vi föredrar att skriva brev och skicka i kuvert. Ett brev måste man öppna, men ett mejl eller fax kan lätt kastas. Ett av våra första fall var en tjeckisk journalist. Han frigavs efter tre år i fängelse och efter att järnridån föll blev han utrikesminister. Då bjöds vi in till tjeckiska ambassaden i Stockholm och fick träffa honom. Det var fantastiskt, vi var så rörda! Just nu arbetar vi med tre kvinnor, två studenter och en lärare, som sitter häktade i Egypten. Visst är det lätt att tappa modet, men det är bättre att göra någonting än ingenting. Någonstans är det någon som ser vad vi skriver.”


 

”Det kan vara enkelt att förändra världen”

Isabella Andersson
Ålder: 21 år.
Familj: Två föräldrar, tre syskon.
Gör: Anställd som ordförande för Unga mot rasism.
Bonus med att vara antirasist: ”Jag har lärt känna alla mina kompisar i antirasistiska sammanhang.”

”Jag har alltid varit engageradi en massa saker och jag lärde mig tidigt i livet hur enkelt det kan vara att förändra saker om man går ihop med lite folk och gör det tillsammans. När jag var med i elevrådet klev jag in till rektorn och sa att vi behöver nya soffor, för de gamla hade blivit förstörda av elever som var äldre än oss. Och så fick vi nya soffor!

Vår skola var nedgången så vi bjöd dit kommunstyrelsen, och så ringde vi till lokaltidningen. Och sen avsatte de pengar för att renovera skolan! Men det hade nog inte gått om vi bara hade protesterat i elevrådet. När det tar stopp, när någon säger ’det går inte’ så måste man hitta andra vägar – vi hade nog inte lyckats så bra om vi inte hade fått politikerna att skämmas utåt. Jag trivs bäst i sammanhang där det är viktigt att göra något meningsfullt och jag mår själv bra när jag gör vad jag kan för att bidra till en bättre värld. Och så har jag lärt mig mycket mer av att vara aktiv som antirasist än vad jag har gjort i skolan. Dels om sakfrågan, dels om andra saker som hur man söker polistillstånd. Och när jag blev ordförande på heltid fick jag plötsligt arbetsgivaransvar för 10 personer, så då fick jag lära mig vad det innebär.”

Ursprungligen publicerad i nummer 4, 2015