En tidning från ABF

Inspiration

Upp till (konst)kamp!

Vissa skriver plakat och demonstrerar, andra manar till kamp på sociala medier. Så finns det dem som stickar lustiga hattar, broderar politiska motiv eller bryter normer genom att måla – på sina naglar. Fönstret har träffat tre konstnärliga aktivister.

Det går att hävda att all konst ären form av aktivism, ett politiskt ställningstagande. Att det nästan är omöjligt att särskilja konst från aktivism.

Det säger Patrik Qvist, som själv är både konstnär och aktivist. Sedan länge har han ett starkt engagemang för miljö-, hållbarhets- och klimatfrågor – något som kommer till uttryck i de performanceverk och installationer som han skapar professionellt.

Och sedan han hösten 2015 av en händelse kom över ett lager med engångsmuggar i vit plast har han vid sidanav jobbet i ateljén även blivit en av de konstnärliga aktivister som smyckar Stockholms gator och torg på eget initiativ och utan ersättning. Genom attkila fast muggarna mellan ståltråden i staket på platser där många skulle se dem skrev han tankeväckande budskap. Som ”Kravmärkt och Thailandsresa” vid en tunnelbanestation som många välbärgade stockholmare passerar på väg till och från jobbet. I stängslet ovanför en tunnel på Essingeleden skrev han ”Du får ledigt i dag” och på ett annat ställe kort och gott ”Tack”.

– Jag vill skapa en dubbeltydighet i själva formuleringarna, de ska vara öppna för tolkning – att de som ser budskapen gör sina egna inläsningar, att samma budskap betyder olika saker för olika människor. Det känns viktigt för mig.Dessutom ville han nå en ny publik.

– Jag började jobba i gatunivå för att jag ville nå dom som inte går på konstgallerier, säger Patrik Qvist.

Konstvetaren Jacob Kimvall vid Södertörns högskola menar att aktivister som använder sig av konstnärliga uttryck – som att måla dödskallar i smutsen på väggen i en motorvägstunnel eller kedja fast vitmålade cyklar på platser där cyklister har dött i trafikolyckor – ingår i en 50 år gammal tradition.

– Som konstvetare förknippar jag den här sortens kombination av estetik och aktivism med det sena 1960-talet och den kvinnorörelse och de medborgarrättsrörelser som fanns då. Då föddes en tradition av att uttrycka sig kritiskt för att uppnå politisk förändring.

När den är som bäst kan konstnärlig aktivism vara väldigt effektiv. Som exempel tar Jacob Kimvall kvinnorna i den Stockholmsbaserade gruppen Stickkontakt som för några år sedan klädde på nakna kvinnostatyer med kläder och applikationer som de själva hade stickat.

– Många skulpturer på offentliga platser ser vi nästan inte, de bara finns där. Genom att sätta tyg på dem kan man säga att de aktiverar konstverket. De gör det tillgänglig, fler får syn på det. Det skapar ett avbrott i tillvaron, vi hoppar till närvi ser det och det kan få oss att reagera, drabba oss på ett positivt sätt.


 

Virkningsartisten

”Pussyhatten är en symbol för alla feminister, inte bara kvinnor”

Lex Björsmo
Ålder: 29 år.
Familj: Mamma och storasyster.
Gör: Kallar sig virkningsartist.
Bonus med att virka: ”Jag blir glad! När jag inte virkar på beställning kan det vara avslappnande, att göra något med händerna.”

”Jag började virka för fem år sedan, då en jätterolig tant i en garnaffär utmanade mig att inte komma tillbaka förrän jag hade virkat något. Samma kväll lärde min mamma mig grunderna. Nu virkar jag mest på fri hand, jag har en idé och försöker få det som jag vill. Jag har varit aktiv i hbtq-rörelsen i många år och har virkat mössor, flaggor och andra saker i regnbågsfärger som jag säljer på marknader. Jag brukar virka på tunnelbanan och då reagerar många på ett jag är snubbe och virkar – det är nästan som att vara performancekonstnär! Pussyhat är en rosa mössa som kommer från USA, många hade på sig den under den stora kvinnomarschen i protest mot Donald Trump. För mig är det också viktigt att den även är en symbol FÖR någonting, för alla feminister, inte bara kvinn0r. Den blivit en stor samhörighetsgrej, främlingar som hittar mig på Facebook hör av sig och beställer mössor. Och det handlar inte bara om att de vill köpa något, vi börjar ofta prata om allt möjligt.”


 

Brodösen

”Jag har sytt bilder om bade pedofili och miljöförstöring.”

Ingela Gréau
Ålder: 74 år.
Yrke: Pensionerad sjukgymnast.
Bonus med att brodera: ”Man slappnar av, går in i sin egen värld, kommer ifrån det dagliga tumultet.”

Jag började brodera i 20-årsåldern. När jag sedan jobbade som sjukgymnast sydde jag på nätterna. Då var det inte politiskt utan handlade om sådant som hände i mitt liv, jag försökte uttrycka vissa känslor på olika sätt. Jag har alltid varit politiskt intresserad, varit med i vänsterrörelsen och aktiv på alla möjliga sätt. Nu är jag ordförande i föreningen Skapande broderi Stockholm. Vi vill utveckla det fria broderandet, hitta nya motivkretsar och har samarbetat med flera museer, som har ställt ut våra verk. Jag har sytt bilder om pedofili, katolska prästers utnyttjande av barn, regnskogsskövling, miljöförstöring och andra politiska motiv. Andra medlemmar i föreningen har broderat tavlor om ’landgrabbing’ i Afrika och om avrättningar i Kina. Ett broderi går in i hjärtat på folk som ser det. Det blir mer gripande på något sätt. Men jag kan också göra sådant som bara är vackert, som en altartavla från Klara kloster som var Stockholms enda nunnekloster i 300 år, innan det revs av Gustav Vasa. Den tavlan finns nu på Medeltidsmuseet i Stockholm.” 


 

Nagelkonstnären

”Mina naglar visar att jag vågar bryta normer.”

Johanna Lundin
Ålder: 30 år.
Familj: Ja.
Gör: Kommunikatör vid Stockholms universitet.
Bonus med nagelkonst: ”Det har gjort mig mer kreativ. Jag har alltid varit en textperson, men nu kan jag även se att känslan för färg och form finns där.”

”Jag började måla naglarna när jag fick mitt första jobb. Sedan växte det och jag började matcha naglar med accessoarer och kläder. För ett år sedan gick jag en cirkel i ’nail art’ på ABF Stockholm och i höstas ledde jag själv samma cirkel. Först lär jag ut hantverket och sedan diskuterar vi normer och skönhetsideal, vi pratar om villkoren för olika personer att ha målade naglar, att det ser olika ut beroende på klass och kön. Min egen arbetsplats är en hierarkisk miljö med många äldre män och det var en period i början när jag som ung, mörkhyad kvinna var osäker på hur jag skulle klä och bete mig för att bli tagen på allvar. Jag hade inte funderat så mycket på att det kunde ses som politiskt att måla naglarna förrän jag ledde ett panelsamtal om den politiska kroppen, med en transaktivist och en kroppsaktivist. Där och då kom jag till insikt om att det visst kan vara normbrytande att måla naglarna. Även om man inte har en politisk agenda så kan du med dina målade naglar visa att du vågar bryta normer och stå för det.”

Ursprungligen publicerad i nummer 2 2017