En tidning från ABF

Intervju

Alexandra
glänser och ler

– så hämnas hon på dem som
hotar och hatar

I dagarna är det tjugo år sedan ALEXANDRA PASCALIDOU som ny programledare i SVT tvingades börja vänja sig vid anonyma hotbrev från rasister. I vintras fick hatet henne nästan att lägga av. Nu är hon tillbaka. Hon fortsätter kämpa för demokratins innersta väsen – att använda sin egen position till att ge fler chansen att göra sin röst hörd.

Vi träffas där det hände. Studio åtta i Radiohuset i Stockholm. Härifrån direktsänds Ring P1 och precis som morgonen den 25 februari är det Alexandra Pascalidou som har satt sig vid mikrofonen för att hälsa alla som ringer in välkomna att säga sin mening, rätt ut i etern.

I kontrollrummet gör producenten Kerstin Karlsson tummen upp och den här gången går det bra. Bland annat ringer kändisfotografen Elisabeth Ohlson Wallin in för att debattera ensamstående kvinnors rätt till insemination med en man från Järfälla som citerar Första Moseboken.

– Jag är så glad att du inte fimpade honom fast han började skrika, säger Alexandra Pascalidou till ljudteknikern Caroline Wikberg när programmet är slut.

Under eftersnacket med dem som har suttit i telefonslussen kommer ”den där dagen då det gick åt helvete” på tal. Här minns alla onsdagen den 25 februari.

– Plötsligt blev det ett jäkligt jobbigt tonläge. Vi släppte nog igenom några ulvar i fårakläder, sådana som säger en sak till oss och en helt annan sak när de hamnar i sändning, säger Per Juhlin som bemannade telefonslussen den gången också.

Samtidig satt Alexandra Pascalidou och läste förfärliga hot från rasister och kvinnohatare på mejl och sociala medier som kom in under programmet på dataskärmen framför sig.

– Jag är ju van, men den gången blev det för mycket. Jag kunde inte värja mig. Alexandra Pascalidou genomförde programmet och gick och gjorde yoga. Då kom tårarna, hon kunde inte sluta gråta. Hon meddelade att hon slutade som programledare och försvann utomlands på jobb, till Spanien och USA. När hon kom hem skapade hennes beslut att ändå fortsätta programleda Ring P1 rubriker i alla stora svenska medier.

– Nu har jag övermannat rädslan. Ett tag, säger hon.


Men vi backar bandet, till en sen kväll i november 2012. Utanför glasväggarna i konferenscentret vid Stockholms central rådde svinkyla och beckmörker. Inne i värmen och strålkastarljuset skulle tidningen Fönstret snart utses till 2012 års bästa svenska facktidskrift och på scenen agerade en glittrande Alexandra Pascalidou konferencier.

Alla som har läst hennes självbiografi Bortom mammas gata anar känslan, fattar revanschen. Att av helt egen kraft ha tagit sig ända hit. Med tunnelbanan från miljonprogrammet i Rinkeby till glitter och glamour, jobb på scenen och i tv, bostadsrätt i Sveriges hipstertätaste kvarter i Stockholms innerstad.

Precis som när hon medverkar i TV4s nyhetspanel och SVTs morgonsoffa, föreläser eller leder debatter pratade Alexandra Pascalidou mångfald och mänskliga rättigheter. Och vi i publiken bestående av journalister på Sveriges största redaktioner applåderade och skrattade för att visa att vi verkligen höll med. Verkligen!

Men så byter hon ton. Blir lätt ironisk. Säger något i stil med att det ju är kul att det är så många invandrare här i kväll, roligt med att så många Faridas är bjudna, häftigt att så många som heter Ahmed nu har fått fasta jobb på svenska nyhetsredaktioner.

Då skruvas det lite på sig på de stoppade stolsitsarna. Vi i den politiskt korrekta publiken skrattar artigt, men kanske lite mindre hjärtligt nu? Hoppsan!

Vid minglet efteråt snörper en kollega på munnen. Det där var väl ändå onödigt!

– Ingen vill bli påmind om sina privilegier. De vill slippa det ansvar som följer med förmånerna, säger Alexandra Pascalidou när jag påminner henne om incidenten.Ända sedan hon sprang barfota och byggde kojor i skogsdungarna hemma i Rinkeby har Alexandra Pascalidou haft svårt för journalister som tycker att de är duktiga och gör viktiga reportage om segregation när de i själva verket befäster fördomar om förorten som bebodd av loosers.

– Flera gånger kom journalister till vår skola och de ville ju inte prata med de duktiga flickorna, bara med värstingarna. Det är som att åka till en by och intervjua byfånen, låta honom representera alla andra som bor där. ”Hur ofta får du stryk hemma? Är du rädd för din pappa?” Jag var 7 år och fattade mediedramaturgin direkt.


Alexandra Pascalidous väg in i den svenska eliten gick via föreningslivet – och ABF. Hon var med i grekiska föreningen och flera organisationer mot rasism.

– ABF var som en studsmatta för mig som aktivist. De var ständigt där och underlättade våra möten, vi fick låna lokaler. Det hade stor betydelse för att jag inte lade av.

När sedan en 25 år gammal Alexandra Pascalidou fick sitt första programledarjobb för SVTs mångkulturella magasin Mosaik i augusti 1995 gick hon genom rutan. Redaktörer för andra debatt- och magasinsprogram började ringa henne när de behövde en röst från förorten, plötsligt var hon med överallt.

– De trodde nog att de anställt en gullig invandrartjej som skulle lägga huvudet på sned. Men jag blev en helt ny företeelse. Ingen på SVT hade talat om invandrare i vi-form tidigare. Ingen var förberedd på att jag skulle ta så mycket plats.

Men priset för platsen i strålkastarljuset blev högt. Kort efter att Aftonbladet publicerade bilder på nazister som poserade med vapen utanför hennes dörr 1998 avslutades uppdraget för SVT. Sedan dess är hon frilans med egen firma utan arbetsgivare med säkerhetsavdelning att luta sig mot. Hon har stått där ensam, 1,60 kort i strumplästen.

– Jag är alltid rädd, upprepar hon i intervju efter intervju.Hon berättar hur hon kan stå och prata om sin senaste bok om den grekiska ekonomin på ett bibliotek någonstans i Sverige och låta blicken svepa över publiken och undra om någon av alla dem som skriver att de vill döda henne är där. Om de just nu tänker gå från ord till handling och skada henne, på riktigt.

– Jag har lärt mig att leva med rädslan och kämpar för att den inte ska stoppa mig. Inte bara på bibliotek på landsbygden är jag rädd. Även i tunnelbanan. Även i mitt hem, säger hon.Lite bättre har det blivit.

– Jag får fortfarande ingen hjälp av polisen, men till skillnad från förr har de visat ett engagemang. De har ringt och förklarat varför de inte kan hitta ip-adressen till den dator som hoten har skickats ifrån.


Genom åren har hon skaffat sig flera strategier för att hantera skräcken. Ett är vara mentor åt yngre aktivister. Hon har ett antal unga förmågor som hon försöker peppa. De mejlar och träffas ibland, fikar eller lunchar.

– Det är en psykologisk mekanism tror jag, jag går från att vara ett offer till att vara en som hjälper. Och det stärker oss båda när känslan av utsatthet mildras när den delas av andra.

Hon får också styrka av alla som hör av sig för att berätta vad hon har betytt för dem.

– Det är min största bedrift att jag haröppnat dörrar för andra. Jag tillhör också de privilegierade i dag, de som får förmånen att bre ut sig så här i intervjuer och medier. Jag gör allt jag kan för att flera ska få chansen att göra sin röst hörd. Det är gammalt grekiskt tankegods som stod på agendan redan för tusentals år sedan, det är demokratins innersta väsen.Även stödet från vänner och familj betyder mycket. Alexandra Pascalidou är inte den första i sin familj som trakasseras för sina politiska åsikter. Hennes morfar överlevde kampen mot både tyska nazister och grekiska fascister – för att dö i cancer när familjen inte hade råd med medicin.

– Min morfar Nikolaus var en av de yngsta partisanerna och nämns vid namn i några historieböcker. Jag minns hur han låg i sin säng i den grekiska bergsby där jag växte upp. Han var svag för mig och skällde på mormor när hon skällde på mig. Han tynade bort för tidigt för att berätta sina historier för mig. Men hans minne lever och inspirerar mig att kämpa Även om jag bara blir en bisats i en historiebok är det mödan värt.
Men mest har mamma betytt.

– Hon är en obeveklig kvinna som överlevt krig, diktatur, kriser och flykt. Mormor bar henne i famnen när de tände eld på byn och de fick gå till fots över bergen till Bulgarien och sedan vidare till Rumänien, som tog emot dem.


I Sverige blev hon en ensamstående trebarnsmor som jobbade på grekiskt dagis på dagarna och städade på kvällar och helger för att ha råd med kläder och skor till de tre döttrarna. I dag är hon pensionär.

– Det enda mamma sa under hela min barndom var: Bli aldrig politiker! Morfar sköts av nazisterna och fick ett ben amputerat. De som kämpade för frihet och demokrati dog luspanka och bortglömda. Men hon har en grundmurad känsla för rättvisa och frihet. Hon är en stolt arbetarklasskämpe som precis som de flesta andra går på knäna när de når pensionsåldern. Sin egen klassresa tackar hon Sverige för.

– Jag tillhör inte de där individualisterna som tillskriver sin karriär till sin egen kompetens. Mina framgångar är inte personliga triumfer. Jag är produkten av ett välfärdssamhälle som även gav sina utbölingar en chans att dansa jazzbalett och gå på bibliotek.När hon sitter framför spegeln i fotografen Anna-Lena Ahlströms studio och låter sminkösen Jessica Wahlgren fixa till henne inför plåtningen av Fönstrets omslag funderar hon högt över hur det ska gå för hennes dotter Melina, nyss fyllda 7, som växer upp med den där silverskeden som hon själv aldrig fick.

– Som klassresenär vill jag att hon ska ha allt jag inte hade, det är som att vi har växt upp på olika planeter. Men jag hoppas att hon inte blir en slacker, en sån där bortskämd unge som fått allt serverat och nöjer sig med att vara medioker.

Sin mest originella strategi mot hatet berättade hon om redan när hon sommarpratade i P1 1998. Hon inledde programmet med att hon nu äntligen skulle hämnas på dem som hade gjort henne illa. Och avslutade med att i stället för att avslöja några namn berätta att hon att hon har kommit på ett ännu bättre sätt att ge igen på.

– Jag ska skina och gnistra och glänsa så starkt att ni som tycker illa om mig får ont i ögonen.Medan Jessica Wahlgren applicerar de sista strecken eyeliner på Alexandra Pascalidous ögonlock frågar jag om hon fortfarande tänker så. Och om det funkar.

– Oh, ja! Jag ska blända dom! Säger Alexandra Pascalidou och ställer sig framför Anna-Lena Ahlströms kamera. Hon skiner, gnistrar och glänser när hon tittar rakt in i linsen – och hämnas å det ljuvligaste på varenda en av dem som hotar och hatar henne och de demokratiska ideal hon står för.

Ursprungligen publicerad i nummer 3, 2015

Läs fler intervjuer från tidningen Fönstret: