En tidning från ABF

Intervju

Alice Bah Kuhnke

”Jag har alltid varit den andra”

Alice Bah Kuhnke är van vid att vara annorlunda. Ända sedan hon var liten har alla alltid vetat vem den lilla svarta flickan är. – Därför är jag inte rädd att sticka ut. Det finns en styrka i det, som gör mig trygg och har fått mig att våga pröva nya vägar, säger Sveriges kultur- och demokratiminister.

Alice Bah Kuhnke
Ålder: 45 år.
Bor: Villa i Nacka utanför Stockholm.
Familj: Gift med skådespelaren Johannes Bah Kuhnke, som bl a har gjort huvudrollen i Ruben Östlunds prisbelönta film Turist. De har tre döttrar mellan 5 och 12 år.
Cv: Examen i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Blev kändis som 20-åring som programledare för Disneyklubben i SVT. 2004 blev hon generalsekreterare för Rättvisemärkt. Efter fem år som hållbarhetschef på teknikkonsultföretaget ÅF utsågs hon våren 2013 till generaldirektör för Ungdomsstyrelsen.
Det visste du kanske inte: I slutet av 1980-talet var Alice Bah en av Sveriges bättre kvinnliga sprinterlöpare. Hon gick friidrottsgymnasium i Växjö samtidigt som bland andra längdhopparen Mattias Sunneborn.


 

Strax efter lunch kliver hon ur den blanksvarta statsrådsbilen och in i Ekhammarskolan i Stockholmsförorten Kungsängen. Två civilklädda livvakter med genomskinliga spiralsladdar i öronen följer hennes varje steg. Ibland pratar de i mikrofonerna som ligger dolda i kavajärmarna. ”Kan du kolla bakom svarta skynket?” hör jag en av dem säga. För en hundradels sekund känns som en iskall vindpust drar genom aulan, där mer än 400 elever just slagit sig ner i bänkarna.

För Alice Bah Kuhnke är det en ganska typisk arbetsdag. Hon har redan varit med på ett seminarium om nya arbetssätt i regeringskansliet och blivit intervjuad av TV4s Malou von Sivers i direktsändning. Strax ska hon prata på Upplands Bros årliga kommundag för niondeklassare och gymnasieelever. Alice Bah Kuhnke är taggad och närvarande. Hon kommenterar skolarkitektens val av material (gult tegel) och lägger märke till en inskription om runstenar som har stått på platsen tidigare.

– Välkommen, jag hoppas eleverna vågar ställa frågor till dig, säger kommunstyrelsens ordförande Camilla Janson (S) och tar i hand.

Med några minuter till godo smiter kulturministern in på tjejtoaletten innan hon ställer sig på scen och berättar hur hon själv blev först en föreningsmänniska, sedan miljöaktivist och så småningom minister.

– Jag växte upp i en by i Småland där det fanns fler kor än människor. Tänk Emil Lönneberga, börjar hon med en ton och ett kroppsspråk som signalerar ”jag är en av er”.

Ett slitet pingisbord fick en avgörande betydelse för hennes väg till toppjobb som generalsekreterare för Rättvisemärkt, hållbarhetschef på ÅF, generaldirektör på Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och kulturminister.

– När jag frågade varför vi inte kunde köpa nytt fick jag veta att beslutet att göra något annat för pengarna redan var ”beslutat av årsmöte” som hade ”antagit budget”.

Alice Bah var bara sju, möjligen åtta år när hon bestämde sig för att lära sig det där fikonspråket. Efter vad hon för elever beskriver som en målmedveten kampanj som började med att fatta vad en ”sammankallande” är och hur ”valberedning” funkar blev hon invald i styrelser och kunde bland annat se till att ett nytt pingisbord fanns med när nästa budget lades.

– Jag fick blodad tand. Sedan dess har jag lärt mig läsa stadgar och gått med i massa föreningar för att kunna förändra – Scouterna, Röda korset, Rädda barnen. Det kan ni också göra! Jag känner starkt att det nog sitter några blivande kommunstyrelseordföranden här i bänkarna i dag. Det är så oerhört häftigt att vi lever i ett land där det är möjligt, säger hon entusiastiskt.

Hon trivs på scen. Med inlevelse berättar hon hur satt hemma vid köksbordet och spontant ställde sig i givakt och skrek ”JA!” när tillträdande statsminister Stefan Löfven ringde i september 2014 och frågade om hon ville bli kulturminister. Hon redogör livfullt för torsdagarnas regeringssammanträden som ”alltid börjar halv tio och slutar med ärtsoppa, pannkakor och vilda diskussioner.” Och om hur hennes miljöengagemang väcktes på en fest hemma hos coola tjejen som visade sig vara aktivist och hade gjort en egen film om mördarbananer och hur de sedan stod i Stockholms tunnelbana och försökte få folk att provsmaka rättvisemärkta alternativ.

– Där och då öppnades min politiska medvetenhet. Sedan dess är många av mina bästa vänner miljöpartister.

I intervjuer återkommer hon ofta till detta – om vikten att ta vara på de möjligheter man har och inte gnälla över småsaker. Hemma i den där småländska byn – som heter Horda och ligger i Värnamo kommun – finns en pappa som ofta upprepade hur lyckligt lottade Alice och hennes syskon var. En pappa som själv växt upp under helt andra förhållanden i ett av Afrikas fattigaste länder, Gambia.

– Jag och mina syskon fick alltid höra att vi har fötts i världens bästa land. Om vi gnällde kunde pappa säga: ”Varför gråter du? Har militären dödat hela din familj? Svälter du? Nej då så. Var tyst!”

Alice är en av de ministrar som syns mest i medierna och bland de saker som hon flera gånger återkommer till i intervjuer är att hon inte rädd för att sticka ut.

– Människor har alltid tyckt och tänkt om mig, sedan jag var liten och var den lilla svarta flickan i Horda. Det har förberett mig för att vara utsatt för andras blick, andras tyckande och tänkande. I dag lägger jag inte särskilt mycket tid på att oroa mig för vad andra tycker om mig.

Präktig och målmedveten är andra omdömen som ofta används om kulturministern.

Alice Bah Kuhnke svarar med att hon gärna bär präktighetsfanan och berättar ofta om hur hon gång på gång bestämt sig för vad hon vill göra – och sedan faktiskt gjort det. Om hur hon medvetet jobbade på att förbättra sin självkänsla. Och efter tiden som generalsekreterare för den ideella organisationen Rättvisemärkt bestämde sig för att hon ville jobba som chef på ett börsnoterat företag för att lära sig om hur näringslivet kan göra skillnad – och så blev hon hållbarhetschef på teknikföretaget ÅF. Eller den där gången för några år sedan när hon bestämde sig för att skaffa sig två nya kompisar – en flykting och en som röstar på Sverigedemokraterna.

– Det slog mig att jag ägnade mycket tid och kraft åt att diskutera SDs flyktingpolitik och konsekvenserna av den samtidigt som jag varken kände någon som var på flykt eller någon som röstar på SD. Och jag ville inte vara en sån som bara pratar om ”dom”, jag vill lära känna ”dom”. Jag vill engagera mig och förstå på riktigt.

Att lära känna en flykting var enkelt – Alice Bah Kuhnke gick med i en vänförening och varannan vecka träffade nyanlända som ville lära sig svenska. Att lära känna en SDare var lite knepigare.

– Jag hade sett en kille dela ut deras flygblad och han brukade ta samma buss som jag på morgnarna. Jag kan ju vara väldigt rakt på sak, men jag ville inte skrämma bort honom så jag tog det väldigt lugnt. Jag började hälsa, sedan började vi prata och jag förde in samtalen på politik. Jag ville förstå vad som drev honom.

Vad lärde du dig?

– Att vi var mer lika än olika. Att vi tyckte om samma saker, som att fiska och tälta. Men våra verktygslådor för att hantera förändringar och rädslor var inte desamma. Jag känner ju många människor med annan nationalitet, så jag målar inte upp samma monsterbilder som han gjorde. Han kanaliserade sin oro på ett annat sätt. Det var en väldigt nyttig erfarenhet och det har påverkat min retorik.

Som minister kan hon inte längre vara med i den där vänföreningen. Men varje gång hon åker hem till sina föräldrar träffar hon en ensamkommande tonåring, som kommit till Sverige utan sin familj och som nu blivit en del av hennes.

– Han är som en lillebror, jag träffar hans kompisar också. Då märks det tydligt att Ydris som får bo i en svensk familj lär sig språket mycket fortare än de som bor på HVB-hem. Han lyssnar ju på P1 varje morgon, och diskuterar mycket med mina föräldrar. Och när han är lessen och orolig finns mina föräldrar där och kan lyssna.

Dina föräldrar är vänster?

– Ja, de är socialdemokrater, när jag var liten trodde jag att vi var arbetarklass, det var en outtalad självklarhet. Samtidigt fick jag en kulturell utbildning – mina föräldrar säkerställde att jag läste klassikerna, att jag fick med mig Vilhelm Moberg och August Strindberg och att jag lärde mig spela klarinett, fiol och piano. Det stod ett piano i finrummet, där jag förväntades öva. Och en gång på gymnasiet blev det lite tragikomiskt. Jag hamnade i en hetsig diskussion med en tjej som till slut skrek att jag fan inte var arbetarklass. Då ringde jag mamma och polletten föll ner.

Skulle du säga att du har gjort en klassresa?

– Absolut! Jag har gjort en egen resa rent finansiellt, jag har oerhört bra lön och jag har blivit rik på att bo. Jag sålde en lägenhet och det har gett oss förutsättningar att köpa hus som är få förunnat. I dag har min man och jag inte råd att köpa det hus vi bor i. Så jag kan inte längre själv använda mig själv som ett exempel på någon som är ”underdog”.

När Alice Bah Kuhnke utsågs till kulturminister var det många som blev förvånade. Dittills hade hon inte haft några partipolitiska uppdrag eller ens varit medlem i Miljöpartiet.

– Fast jag var ju sedan länge engagerad i rättvishandels-rörelsen och har varit med på flera Miljöpartikongresser, som frivillig eller föreläsare. Partiledningen har vetat att jag var miljöpartist.

Hur miljövänligt lever du själv?

– Vi har en elbil, eftersom vi har de ekonomiska förutsättningarna för det. Vi värmer vårt hus med grön el. Och vi tänker på vart vid reser och vad vi äter, jag är vegetarian. På semestern reser vi hellre till svenska fjällen än till Thailand. Det var val jag gjorde för länge sedan, för att jag vill leva så miljömedvetet som möjligt.

Alice Bah Kuhnke återkommer gärna till hur föreningslivet blev hennes egen väg till toppjobb, makt och inflytande.

– Allt jag kan har jag lärt mig i föreningslivet! Ledarskap, hur man löser konflikter, hur man tar makt, hur man hanterar makt.

Och hur viktigt det var att inte backa inför till en början krångliga beslutsvägar och obegripliga regelverk.

– Det är en enkel nyckel till makt.

Hur gick det på demokratidagen på Ekhammarskolan efter att kulturminister hoppat in i statsrådsbilen och åkt E18 tillbaka till Stockholm? Precis som vid förra årets demokratidag uppmanades eleverna att lämna in förslag på hur de vill att kommunen ska använda skattepengarna.

– Förra året fick vi in ett förslag om ett mattecentrum på Upplands-Brogymnasiet och det har nu blivit verklighet. Vi får se hur det går med årets förslag, nu tar vi med oss dem in i vår budgetprocess, säger kommunstyrelsens ordförande Camilla Andersson.

Ett demokratiskt skolboksexempel för de elever som vill följa i kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnkes fotspår. Kanske satt det även en blivande minister eller två bland publiken i den gula tegelaulan.

Ursprungligen publicerad i nummer 2 2017

Läs fler intervjuer från tidningen Fönstret: