En tidning från ABF

Intervju

Bond-bruden

Så blev Babben roligast och
modigast i Sverige

Som liten umgicks hon stundtals mest med kor. Som vuxen flyttade hon till storstaden och blev kändis på scenen och med egen show i tv. Men BABBEN LARSSON har också varit cirkelledare i ABF.


Babben Larsson

Ålder: 55 år.
Bor: Lägenhet i Solna, sommarställe på Gotland.
Familj: Hjärtevän och vuxen dotter.
Gör: Ståuppartist, föreläser om hälsa.
Det visste du kanske inte: På Valands konstskola i Göteborg finns det flera skulpturer i lera av en ung och naken Babben Larsson, som jobbade där som modell i mitten av 1980-talet.


Babbens cv – ett urval

1980: Går ut scenskolan.
1983–1986: Gör fyra kultförklarade sommarkabaréer på Gutekällaren i Visby.
1988: Blir en av Sveriges första ståuppkomiker.
1990-tal: Föreläser om friskvård, sjunger jazz.
2005: Turné med egna showen Humoristiskt initiativ.
2007 och 2009: Leder egna programmet Babben & Co i SVT.


Finns det ett glas kranvatten? Inga bubblor, då rapar jag i micken!
Babben Larsson har just smitit in bakom vikväggen som delar av lokalen där hon snart ska äntra scenen och vara rolig. Längs med långborden på restaurang Gyllene Cirkeln i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm sitter folk på ömse sidor medelåldern, bespetsade på att snart få skratta så att magmusklerna krampar. Då gäller det att stämbanden håller.

Det har varit en ganska vanlig dag i en av Sveriges roligaste kvinnors liv. Medan hon sminkar sig med hjälp av medhavd fickspegel berättar hon att hon vaknade i Kalmar, har jobbat på en text på planet på vägen hem, svarat i telefon hela tiden men ändå hunnit både till återvinningen och till frissan, gått igenom höstens alla resor och hotellnätter med sin bokare, rastat sina bägge hundar samt ätit middag med sin nästan vuxna dotter som just har tagit studenten och fått sitt första jobb.
Förväntningarna på andra sidan den tunna väggen skulle paralysera många av oss. Jag tänker gladiatorspel och blodtörstiga lejon. I sin bok Jag vägrar dö nyfiken (Norstedts) skriver hon om den extrema nervositeten som hon upplevde som nybörjare och en av pionjärerna inom svensk ståuppkomik i slutet av 1980-talet. Men efter trefjärdedels yrkesliv i rampljuset vet hon precis vad hon ska göra om ett skämt faller till marken och dör.
– Det hände senast i helgen, i Lund. Ingen skrattade. Då drog jag ett annat skämt, säger Babben Larsson som vore det enklast i världen.
– Så gör alla, utom Peter Wahlbäck. Han är mer ”men fattar ni inte?” inflikar kollegan Tobias Persson som ska in till de medelålders rovdjuren före Babben.
– Och när det händer får man gå hem och analysera vad som har hänt. Du kan inte lägga dig ner och dö, när du är bokad nästa kväll. Och har du inte den förmågan, då gör du samma misstag igen. Det är en process som ständigt pågår, säger Babben Larsson.

På hennes blogg finns kommentarer från människor som har berättat hur de äntligen har vågat börja sjunga eller ta steget och flytta till London efter att ha läst hennes bok eller ha sett henne uppträda eller föreläsa.
– Det är nog det att jag kör mitt eget race, och inte bryr mig om konventioner. Kan hon så kan jag, så är det många som berättar att de tänker, säger hon.
I sin bok berättar hon vilken klassresa det har varit att växa upp på en bondgård på mittersta Gotland och bli först skådespelare och sedan komiker. Och om hur hon fortfarande brottas med konflikten mellan den hon en gång var och den hon har blivit. ”Det är långt mellan gödselstacken hemma på Busarve och min vardag i dag: tv-studior, konserthus, teatrar. Näringslivsträffar på Cirkus. Soaréer på Confidencen.”

Hade hon inte plötsligt blivit allergisk mot såväl hö som pälsdjur och damm i tonåren hade hon kanske blivit kvar där på gården, som har gått i arv i flera generationer. Ända tills för några år sedan hände det att släktingar då och då frågade när hon skulle ta över gården.
– Jag hade tänkt att bli bonde, men ödet ingrep, säger hon.
I dag skulle hon kunna vara en del av den där finkulturella delen av Stockholms medelklass som så många trånar efter att höra till.
– Jag bor i ett sådant område och jag tjänar sådana pengar, konstaterar hon. Men hon vill inte.
– Jag vill att de ska respektera mig och det jag gör. Men jag vill inte vara med. En stund senare kliver hon upp på scen och får publiken att skratta åt kvinnor i ”Gudrun Sjödén-tält”.
– Medelklassen är för enkelriktad och för ängslig för mig. Alla går åt samma håll, samtidigt. De köper möbler på Norrgavel och Room och tänker att nu har jag i alla fall inte gjort fel. De ska till och med ha likadana blomkrukor från Prins Eugens Waldemarsudde, när det finns så många andra krukor som är fina! Det har jag svårt att identifiera mig med, säger hon.
Krav på att vara som alla andra gör henne motvalls, då sticker hon hellre ut. Kanske spelar den där uppväxten på bondgården under tidigt 1960-tal in.
– Klart det var hölass och mjölkpallar, men samtidigt hårt jobb. Mina föräldrar såg jag inte mycket av, de jobbade jämt. 
På en bondgård kan man inte skjuta upp någonting, är det torrt och soligt måste man tröska, bär marken måste man plöja. Som barn var jag var mycket ensam i skogen och så umgicks jag med korna.

Som lite äldre blev hon ”rejält till vänster” – men aldrig arbetarklass. Ett tag försörjde hon sig som cirkelledare hos ABF Gotland. Hon sjöng Evert Taube med pensionärer och spelade teater med ungdomar.
Sedan var det faktiskt tack vare att hon själv gick en cirkel för unga talanger som den fria gruppen Gotlands Teater ordnade så att hon blev skådespelare.
– Vi hade som en egen liten teater, några stod på scen och andra skötte tekniken. 
En av mina ledare såg att jag hade något, och uppmanade mig att söka scenskolan. På ett av intagningsproven gjorde hon en rolig monolog från pjäsen som de hade spelat i cirkeln.
– Efteråt fick jag höra att det var det provet som gjorde att jag kom in. Så nog kan man säga att den där cirkeln betydde en del för mig.

Första tiden i Stockholm hände det att hon kände sig lite bortkommen.
– Jag fick byta språk förstås, och teatervärlden var ju helt främmande för mig. Jag hade inga föräldrar som var skådisar och jag hade inte gått någon förberedande utbildning som många av de andra.
Detta tilldrog sig på den sista delen av det proggiga 1970-talet och ibland blev de konstnärliga diskussionerna lite väl uppblåsta. Då utbytte Babben Larsson menande leenden med Kjell Tovle, den ende andre eleven med bondebakgrund.
– Vi visste att vi skulle stå stadigt på jorden oavsett vilka kulturella vindar som blåste i landet. Vi stod inte och föll inte med teatern.
Med den grundmurade tryggheten kunde Babben Larsson flera gånger säga upp sig från visserligen dåligt betalda men ändock fasta anställningar som skådespelare. Hon slutade på Bryggeriteatern i Visby för att prova om det gick att försörja sig som pianobarssångare (svar nej) och på Ateliertetarn i Göteborg för att hon inte tyckte att ensemblen utvecklades längre. Till sist, 1988 lämnade hon teatern helt för att testa den i Sverige då helt nya konstformen ståuppkomik. Så blev en av Sveriges modigaste kvinnor också en av våra roligaste. Eller om det var tvärtom.
– Visst kan jag känna mig ängslig och underlägsen i vissa sammanhang. Men jag går in i det ändå. Jag struntar i att jag inte får vara där, jag tänker ”vem ska bestämma det?”
En attityd som inte bara är bra att ha på scen, utan även om man med åren råkar blir alltmer intresserad av konst.
– Det finns vissa experter som vill göra kulturen till sin för att trycka ner andra, som anser att vissa konstnärer är för lätttilllgängliga. Men du behöver inte kunna något alls för att titta på konst! Det är som att gå ut i naturen, det krävs inte att man vet vad blommarna heter för att kunna njuta av en äng.

Har du något tips till dem som känner sig obekväma inne på ett tjusigt galleri?
– Gå dit ändå! Hur ska du kunna lära dig något annars?

Men var slutar då en klassresa, för den som har sagt tack men nej tack till medelklassen? Babben Larsson tänker efter och konstaterar att om hon hör hemma någonstans på den där samhällskroppen så är det i den löst sammansatta yrkesgruppen artister.
– Vi artister har ett eget skrå. Vi är ute på vägarna, vi har inga normala arbetstider, vi har det bitvis kärvt ekonomiskt.
Och precis som bönder hänger vi löst på samhällskroppen.


Publicerad i Fönstret nr 4, 2011

 

Läs fler intervjuer från tidningen Fönstret: