Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Intervju

Dandyn

Han har sålt tio miljoner böcker genom åren. I dagarna lanserar han sin nya roman – en berättelse om konst, klassklyftor och vacker kärlek mellan män i det förra sekelskiftets engelska överklass. Fönstret har som första tidning intervjuat Jan Guillou om Dandy, den näst bästa romanen som han har skrivit, enligt honom själv.

År 2010 gavs Brobyggarna ut – den första delen av Jan Guillous romanserie om de tre norska brödern Lauritzens liv under 1900-talets första hälft. Huvudpersonerna är baserade på Jan Guillous egen morfar och dennes två bröder som, liksom bokens brödratrio, växte upp som fattiga fiskarpojkar vid den norska kusten. Alla tre tog ingenjörsexamen i tyska Dresden, sin tids finaste tekniska utbildning.

I Dandy får vi följa den tredje brodern Sverres behagliga liv med den stenrike pojkvännen lord Archibald Fitzgerald bland konstnärer och överklassbohemer i det förra sekelskiftets England.

Du har precis skrivit klart din nya roman. Hur många intervjuer om boken har du hunnit ge?

– Ingen, du är den första.

Aha, och – hur känns det nu?

– En lättnad över att jobbet är klart. För det har blivit svårare med åren att skriva, och det tar lite längre tid än vad jag har planerat för.

Är du nervös över hur den ska tas emot?

– Vacklan mellan hopp och förtvivlan är det normala, men inte förra gången! För då var jag bergsäker på att det här var den bästa romanen som jag någonsin har skrivit. Det tycker jag fortfarande att den var. Och nu är jag övertygad om att det här är den näst bästa som jag har skrivit.

Hur fick du idén till att skriva om kärlek mellan män?

– Det bara blev så, av praktiska skäl! Jag hade redan från början som mål att undvika att fastna i skyttegravarna, som ju så många andra redan har skrivit både ingående och utmärkt om. Å ena sidan. Å andra sidan: Man kan ju bara inte ge sig på Europas 1900-tal och sidsteppa skyttegravarna!

– Jag löste det genom att skicka den ene av bröderna, Oscar, till Östafrika där jag, praktiskt nog, kunde låta honom få sporadiska rapporter om slakten vid skyttegravarna i Somme och Marne, utan att han själv behövde vara där. Men alla tre kunde ju inte hamna i Afrika, jag ville ju placera dem i så olika miljöer som möjligt, så att man får så olika infallsvinklar på den här tidsepoken som möjligt. Jag ville skicka den tredje brorsan Sverre till England, för att kunna spegla 1900-talet från engelsk horisont. Men varför i hela världen skulle han resa dit?

– Jag löste problemet genom att göra honom stormkär i en engelsk lord och – voilà – så hade jag lagt grunden till en roman inte bara om kolonialism och världskrig ur engelsk horisont, utan dessutom en kärleksroman i manlig homomiljö i det förra sekelskiftets engelska överklassliv! Och allt detta helt naturligt, acceptansen för homosexualitet var ju klart större i England i allmänhet och bland engelsk överklass i synnerhet, än i omvärlden så Sverre skulle ha haft ett gott skäl att söka sig dit även i verkligheten.

Hur kom du fram till att just England var en bättre plats för den tidens homosexuella?

– Tro mig, eftersom så många personer i engelskt offentligt liv har haft denna läggning, så finns det ett enormt antal uppsatser i ämnet.

– Många kom i kontakt med sin homosexualitet på de enkönade internatskolorna. De förde homokulturen vidare till universiteten och sedan till särskilda herrklubbar i London som i själva verket var dolda sällskap för homosexuella män.

– Det var mycket vanligt för en engelsk adelsman att ha en manlig ”vän” i sin närhet, även om alla förstod vad det handlade om. Farmor i familjen tyckte nog att det var lite barnsligt att hålla på med de där ”lekarna” upp i vuxen ålder, även om det var helt okej, så länge personen i fråga gifte sig och skaffade rätt arvinge som kunde föra släkten vidare.

Homosexualitet var väl förbjudet i England, precis som i andra länder vid den här tiden?

– Visst, homosexuella aktiviteter var förbjudna, också i England. ”Synnerligen omoraliska beteenden”, hångel av något slag skulle jag säga, gav två års fängelse. ”Sodomi”, brottet hette så, analt samlag om vi talar klarspråk, skulle ge åtta år i straffarbete, av den typen du inte överlevde, Oscar Wilde var knäckt efter två år. De dömda stod bland annat i en trampkvarn, som bara går och går.

– Men överklassen stod ofta över lagen. ”Stoppa misshandeln, ni ser väl att det är en lord!”, som en polis i min roman plötsligt utropar, när han upptäcker att en av de två bögar som mobben på gatan ger sig på bär adligt namn.

– Det var ju också så i verklighetens rättsprocess mot Oscar Wilde, att den unge lord han sällskapade med inte dömdes, trots att Oscar Wilde själv straffades.

– Att det sedan trots allt blev tuffare för de engelska homosexuella vid den här tiden berodde på att första världskriget förde med sig en hets mot allt som ansågs vara opatriotiskt. Och homosexualitet sågs i sin ”omanlighet” per definition som en pacifistiskt ställningstagande och därmed ett landsförräderi.


Ur Dandy: ”Och enligt Guds lag skulle sådana som han själv och Albie saklöst avrättas. Straffbestämmelserna fanns i 2:a och 5:e Mosebok.”


Skrev du boken för att slå ett slag för gay rights?

– Nja, i så fall snarare ”human rights”. Skälet till att jag vill spegla homosexuella under förra sekelskiftet är att de var sin tids förföljda. Senare blir det judar. I dag är det muslimer.

– Men att välja det här spåret blev mycket lyckat för utvecklingen av berättelsen i min romansvit. I den första delen Brobyggarna blev det mycket teknik och ingenjörskonst. Nu kunde jag fortsätta att beskriva modernismens genombrott i Europa – men vrida perspektivet bort från ingenjörerna och i stället beskriva samma period genom konsten, litteraturen och musiken, som ju är Sverres stora intressen och i fokus för de bohemiska överklasskretsar han blir en del av i England.


Ur Dandy: ”Sen rekommenderade han en ung spansk konstnär som hette Pablo någonting och som just haft sin första utställning, fått växlande kritik men inga köpare.”


– Du ska veta att dåtidens brittiska konstkritiker skrattade ut det moderna. De avskydde Gauguin, van Gogh och Cézanne. Jag hade väldigt roligt när jag med facit i hand kunde låta mina romanpersoner vara insiktsfulla och bedöma allt det nya helt fördomsfritt.

Ett ämne den erfarne författaren Jan Guillou tycker är knepigt att skildra är ”den fysiska kärlekens fröjder”, skrev en tidning inför lanseringen av Brobyggarna.

Men det osar ju av sex på sina håll i den boken. Ganska roligt sex också, med afrikanska örter och häxafrodisiaka som det slog gnistor om.

– Ja (skratt) … där tar jag ju skydd bakom afrikansk mystik. På något sätt blir det ju lättare att skriva om sex i sådan form, än mer välbekant miljö hemmavid.

– Men alla sexscener, skrivna av alla, kan alltid förlöjligas. Minsta illvilja från minsta illvilliga kritiker kan ta fram en sexscen och slakta den riktigt ordentligt.

Du gav en bild av afrikaner som väldigt sexuellt frigjorda?

– Vissa afrikanska kulturer, ja. Andra nej. Min avsikt med det här, mer än som erotisk underhållning, var att visa att allt finns i Afrika. Det inte finns EN afrikansk kultur.

– Masajerna ÄR för övrigt mycket sexuellt frigjorda. Ska man sätta på sin brors hustru så ställer man sitt spjut vid ingången för att markera att man vill vara i fred.

En kanske indiskret fråga – har du själv testat den där gröna sexkrämen som Oscar Lauritzsen får nöjet att prova i boken?

– Det … finns saker som jag inte kan sitta här och diskutera med en yngre kollega som dig. (skratt)


Ur Dandy: ”När Albie försökte ta ett brottargrepp och ännu en gång påminde om att Sverres bröstkorg var som en ångmaskin i jämförelse med hans egen, fantiserade han om grekiska olympier. Det var som att se marmor leva.”


I Dandy är det inte så mycket sex, men desto mer känslor och – manlig fägring. ”Rådjurskroppar” och ”bröstkorgar som ångmaskiner”.

– Ja, men sen är jag väldigt diskret med detaljerna. Men manlig fägring, ja. De här två är ju esteter båda två, och kroppskulten var typisk för tiden. Nakenbad var oerhört populärt.

– Det finns en oro för att maskinålderns moderna bekväma människa ska bli svag, degenereras.

Vad ville du berätta för oss om första världskriget?

– Att det vi lär oss i skolan inte är okej! Andra världskriget – med sina skurkar och hjältar – skymmer sikten. Det mest utmanande man kan säga är att: ”Hade inte världen blivit mycket bättre om Tyskland hade vunnit första världskriget?” Då hade England och Belgien förlorat sina kolonier i Afrika och vi hade aldrig fått någon Hitler och något andra världskrig!

– Vi kan inte som vi har gjort i Europa, påstå att det bara är tyskar som kan begå sådana här grymheter som Nazityskland gjorde. Vi har nog alla i oss spår av att bli nazister.

– Belgarna dödade fler i Belgiska Kongo, än vad nazisterna gjorde i sina koncentrationsläger. Och de belönades, med nya afrikanska kolonier. Hade belgarna förlorat kriget hade deras folkmord varit oerhört uppmärksammat.


Ur Dandy: ”Som sorgen över att höra självaste biskopen av London tala om att döda, döda och åter döda alla tyskar, män kvinnor och barn.”


Du utmålar Storbritannien som rent galet hetsande mot Tyskland åren före kriget.

– Ja, det överraskade mig att den engelska krigshetsen var så stark. Engelsmännen började redan 1911 tala om det ”nödvändiga” stora kriget mot Tyskland. Och, fullkomligt grundlöst, om hotet av en tysk invasion av England. Tyskland hade inga som helst territoriella anspråk på England, vare sig i Europa eller i Afrika.

– Det som verkligen hade hänt var att Tyskland hade börjat ta kolonier och börjat bygga upp en flotta, precis vad andra länder redan hade gjort. Men engelsmännen blir oerhört förnärmade av det faktum att ett annat land vill ha en flotta.

– Värst av alla krigshetsare var visst Rudyard Kipling, han som skrev Djungelboken. Det var han som hittade på begreppet ”hunner” om tyskarna. Han började tala om ”the great war” redan innan det fanns en tillstymmelse till krig.

– Det var engelsmännen som absolut ville ha krig. Och de ville ha det av så futtiga orsaker.


Ur Dandy: ”Självfallet har England inga ubåtar det skulle Hans Majestäts Flotta aldrig nedlåta sig till. Ubåtar är oengelskt eftersom vi slåss på ytan som gentlemän, nu som i alla tider.”


Stämmer det här?

– Ja, och de trodde heller inte att tyskarna skulle vara så ogentlemannamässiga att de skulle använda kulsprutor mot engelsmän. Sådana vapen kunde man använda mot indier och afrikaner, men inte mot andra vita män!

– Statistiken visar också att de engelska förlusterna i människoliv under första världskriget är enorma jämfört med Frankrikes och Tysklands. Det beror naturligtvis i grunden på att de brittiska befälen från överklassen inte värderade sina egna soldaters liv särskilt högt.


Ur Dandy: ”Det hon bad om på sin perfekta engelska som till och med fick svordomen att låta vacker …”


Du uttrycker också viss beundran för det brittiska?

– Ja, man kan inte undgå att charmeras av den snobbiga engelska elegansen. Den kan vara galen, men charmerande. Det är lite som med USA, allt finns ju där. Sida vid sida lever de mest galna reaktionära, bredvid de mest storartade människor.

Och de kan till och med svära poetiskt.

– Ja, på ”Queens English” låter även ”mother fucker” som poesi: Dear Motha Focka … (skratt)

– Men engelskan är också fortfarande en stark klassmarkör. Så fort någon öppnar käften så är han/hon placerad i, låt oss säga, en av tio olika samhällsklasser.


Ur Dandy: ”Av någon anledning var tvättservicen ombord lite långsam så då och då måste Gal pinsamt nog använda samma smokingskjorta två kvällar i rad.”


Och det är ett extremt klassamhälle du berättar om i Dandy, med herrskap och tjänstefolk. Växte du själv upp med tjänstefolk i hemmet?

– Ja, fram till och med tio års ålder. Då blev min mor ensamstående och allt förändrades. Men det berörde inte mig särskilt, för på den här tiden manifesterade inte rika barn sin rikedom på samma sätt. Däremot fanns det en inplanterad egenhet att förstå att man är finare än andra, och den omfattade ju även mig själv. Det manifesteras i språket, i hur man för sig, alltid presenterar sig med tydlig röst etc.

– Det är först senare i tonåren, som jag märker av en brist på pengar. Men då började min mor plötsligt att arbeta, hon som var utbildad till att bli gift!

– Hon fick jobb som expedit i Nils Adamsons butik, det enda ställe på den tiden som sålde kondomer. Sen blev hon Nils Adamssons första kvinnliga privatchaufför.

I värsta fall något mer som jag i så fall inte har någon aning om …


Ur Dandy: ”En gentleman frågar aldrig efter hur mycket pengar han har på sitt konto, det är så medelklass!”


Leif GW Persson, som växte upp enkelt, har vittnat om hur pengamedveten han är. Hur mycket kamrer är du själv?

– Jag har koll på intäkterna, men Leif är fixerad vid pengar på ett sätt som jag med min bakgrund naturligtvis finner outsägligt vulgärt. Men begripligt. En stor del av hans bekantskapskrets är sådana, nyrika från åttiotalet, som pratar om sina pengar över matbordet.

– Jag var rik som barn, det var ingen big deal. Sen var jag fattig ett tag och då var det ingen big deal. Sen levde jag ganska knapert innan jag slog igenom och senare började miljonerna att rulla in. Ingenting av detta är någon big deal för mig.

Nämn något särskilt som du tar med dig från skrivandet av den här boken.

– En fantastisk inblick var att inse att Keynes* redan 1919 publicerade en skrift där han varnar för att straffa Tyskland för hårt, för att det kommer att leda till ett ännu större krig.

– I varje tid av dårskap finns det alltså åtminstone några som kan se klart.


*John Maynard Keynes (1883–1946), var ganska okänd 1919, men blev senare en av världens allra mest kända nationalekonomer och inspirerade till 1900-talets välfärdspolitik.

Fler intervjuer från tidningen Fönstret: