En tidning från ABF

Intervju

Henrik Schyffert

– Därför har extremister
så svårt att ha kul

Henrik Schyffert avskyr rasism och korkat förenklade SD-budskap. Han bekämpar det med sin humor som han själv beskriver som en blandning av högt och lågt. En dos kruttorr statistik från SCB. Och så ett och annat väl valt könsord.

Henrik Schyffert
Född: 1968. Uppvuxen i villasamhället Rosersberg norr om Stockholm.
Familj: flickvännen Nour El Refai, också komiker. Sönerna Janne, 16, och Ove, 13.
Genombrott: med Killinggängets tv-program I manegen med Glenn Killing, som visades i SVT hösten 1992.
Aktuell: med den nya showen Var inte rädda! som har premiär i vår. Tilldelades i höstas priset årets manliga komiker vid humorgalan i lund.
Förebild som ståuppare: – Adde Malmberg han började typ -87, och är fortfarande lika bra. han är så jäkla bra på att få det att verka som att det är improviserat i stunden. han var den förste som tog det här till sverige och fattade precis vad det går ut på. före adde malmberg tog folk på sig en rolig hatt, och trodde att det räckte med det.


Klockan är 20.49 onsdagen den 15 november och Henrik Schyffert ser rejält trött ut. Lång dag, förklarar han – gick upp klockan sex, skrev manus på förmiddagen, gymmet på lunchen, möte om vårens turné på eftermiddagen och kom sen till kvällsträffen med Fönstret direkt från SVT-huset på Gärdet där han var en av hedersgästerna vid firandet av den svenska statstelevisionens 60-årsjubileum. Nu ser han ut som om han helst av allt skulle vilja gå hem, lägga huvudet på kudden och sova drömlöst i 14 timmar. Men då återstår inte bara kvällens intervju med Fönstret. Strax ska han dessutom gå upp på scen här på Norra brunn stand up comedy club och ge två hundra förväntansfulla betalande gäster valuta för biljettpengarna.

Men han är trevlig och svarar noggrant på mina frågor. Tiden är förbi då journalister inledde en intervju med Henrik Schyffert med att berätta att de är rädda för honom. För så var det, åtminstone ännu ett drygt decennium efter det att han slagit igenom som den store ironikern inom svensk humor – ett komiskt geni enligt de flesta, ”rolig, men på andras bekostnad” knorrade en del. ”Det är praktiskt också, om folk är lite rädda”, svarade han själv en gång en av intervjuarna, ”man får vara i fred, jag har sett hur folk på planet beter sig med Carola, går fram och nyper henne i kinderna ...”

Men frågan jag för stunden funderar mest på är – hur ska det gå för en djupsömnig Henrik Schyffert på scenen i kväll? Han som ju själv beskrivit ståuppkomik som något som borde recenseras på sporten och inte på kultursidorna. Som en match mellan komikern och publiken, där publiken inte bara är part i spelet utan också enväldig domare. Skrattar de inte är det aldrig deras fel, alltid komikerns. En mot alla, alla mot en.

– Nej, nu får vi ta en paus, säger han plötsligt, jag ska upp på scen om tio minuter.

Henrik Schyffert reser med viss ansträngning sin stora, synbart vältränade snart 49-åriga kroppshydda från den låga fåtöljen inne i det minimala omklädningsrummet på Norra brunn. Drar sig sedan så längt bak det går i det trånga backstageutrymmet, som utgörs av restaurangens kök med små sidoutrymmen för ölbackar och staplar av stolar. Där, i kulverten med sopoch återvinningstunnor, vankar han sedan i ökande takt fram och tillbaka under några koncentrerade minuter. Mumlande med pekfingret i luften, som om han trummar in takten i sina oneliners.

Sen – en snabb kopp svart kaffe och bestämda steg förbi kockar och servitörer mot svängdörren som utgör gräns mellan Norra brunns personal och publik. I farten passerar han kvällens ”förband”– ståuppkollegerna Martin Svensson och Eric Löwenthal. Hinner fråga dem: ”Hur var publiken?”

– Nja ... trögstartad, svarar Eric Löwenthal.

Martin Svensson instämmer.

– Försiktig. Stora gäng, men stela. Till höger om dig har du Socialtjänsten. Attendo är också där.

– Okej, tack, då vet jag.

Men Henrik Schyffert struntar i både Socialtjänsten och Attendo-gänget. I stället blir det två kvinnor med okänd yrkestillhörighet precis framför scenen som han kommer att ge nyckelroller i kvällens match mellan honom själv och hans publik.

Henrik Schyffert drömde inte om att bli komiker. Såg inte ens sig själv som rolig förrän genombrottet var ett faktum. Då såg han med egna ögon att publiken faktiskt skrattade åt saker han skrivit.

– Nej, jag skulle spela musik. Det var plan A. Humorn blev plan B.

Och musiker hade han mycket väl kunnat bli. Med rockgruppen Whale, nådde han så långt som att hitten Hobo humpin’ slobo babe (1993) fick pris för bästa rockvideo av musik-tv-kanalen MTV.

Men så slog han i princip samtidigt igenom med humorprogrammet I manegen med Glenn Killing i SVT. Ingen var förberedd på genomslaget, allra minst SVT, som mest ville fylla ett oväntat hål i tv-tablån med något billigt. Mer eller mindre av en slump hamnade Henrik Schyffert (som just då jobbade för radions Eldorado) vid samma manusbord som de andra lika outlösta humortalangerna Johan Rheborg, Jonas Inde, Robert Gustavsson, Andres Lokko och Martin Luuk. Och Henrik Schyffert blev inte rockstjärna, men väl landets kanske förste komiker med rockstjärnestatus.

Ståuppare blev han långt senare – ”för att ha ett jobb”. För Killingänget radade visserligen upp succéer under hela 1990-talet, på tv, scener och film. Men Henrik Schyffert såg samtidigt hur de andra i gänget gled i väg i solokarriärer, gjorde lika bra ifrån sig som sig själva, utan gäng. Han själv, upplevde han, kunde ”ingenting” på egen hand. Inte härma någon, inte snubbla på scenen, inte spela ”rolig gubbe”.

– Jag insåg att min försörjning var beroende av att Robert Gustafsson skulle få en lucka och slå en signal. Jag mådde inte alls bra av det.

Lösningen på yrkeskrisen hittade han till sist i form av en kvällskurs i stand up comedy i New York. Fyra lektioner. Det blev fröet till Henrik Schyfferts nya yrkesidentitet som ståupp-komiker.

Den nya yrkesbanan inleddes en måndagskväll med fem minuter på scen på klubben Stand Up NY på Manhattans Upper west side. Han fick tre skratt av sex möjliga. Fem år senare, 2006, utnämndes han (för första gången) till bäst i Sverige på ståupp. Vid det laget, räknade någon en gång ut, kunde ett Schyffert-uppträdande på 1 timme och 45 minuter generera 400 skratt från publiken.

Vad lärde du dig på den där kursen?

– Det rent grundläggande, ”så här håller du mikrofonen”. Och att det du säger måste hänga ihop. Du kan inte skämta om att du är skild i ett skämt och gift i ett annat.

Vilket är det vanligaste misstaget ståuppare gör?

– Det vanligaste är att man signalerar osäkerhet. Då börjar man hundsimma, prata för fort, haka upp sig. Publiken reagerar direkt om man inte är trygg.

Har du någon favoritpublik?

– Det är bra om det är mycket tjejer i publiken, för killarna tittar på tjejerna. Sitter med armarna i kors som grundinställning, blir avslappnade om tjejerna skrattar åt t ex ett snuskigt skämt. Många gubbar i grupp är alltså trögt.

Spelar det någon roll om folk är nyktra eller berusade?

– Den bästa publiken är ofta spiknykter. Jag har varit med om massor av konstiga grejer med folk som fyllnat till, kommit upp på scenen och tagit över mikrofonen.

Och häcklat dig?

– Nej, inte mig personligen. Sånt händer ju. En kollega till mig var med om att publiken skrek: ”Var roligare!” Det måste vara hemskt! Men fulla gäster kan sitta och gapa om sina egna grejer så att det stör showen. Då brukar jag säga ”jag bjuder på en öl om du går ut i baren i stället”...– Svenskarna har ju ofta lite svårt med alkoholen och det gör arbetsmiljön speciell för oss ståuppare. Tänk dig om publiken på Dramaten hade dragit i sig sex tequilashots före föreställningen!

Du har sagt att det är svårt att skriva skämt. Eller som du uttryckte det: ”Ge Lars Winnerbäck ett år och se om han kan komma på ett bra skämt ...”

– Ja, det är svårt. Att få ihop 30 minuters material tar ett halvår. Min nya show på 1 timme, tar ett och ett halvt år att skriva.

– Det svåra är framför allt att hitta ett oanvänt ämne. Att ge sig på Paradise hotel till exempel är ganska använt. Jämför det med Johan Glans nummer om när han beställer milkshake på McDonald’s och hans fru vill att han tar vatten istället. Och kan köra 10 minuter på det. Det är mästerligt.

Här i kväll är det allt från 18-åringar till pensionärer i publiken. Är det inte svårt att roa en så pass bred publik?

– Skillnaden mellan en 18-åring ochen pensionär är inte så stor som du tror. Känslorna folk har är lika, oavsett ålder, man är osäker, förbannad. Men grindenin till publikens hjärta är metaforerna och referenserna. Dem jobbar jag jättemycket med. Är det en för smal referens skrattar tre personer jättemycket. Är referensen för bred skrattar ingen. Men så kan man träffa helt rätt. Som: ”Ni vet det där när man är på Ikea och måste gå runt i en labyrint för att ta sig igenom hela affären, det är som en hummertina ... väl inne så kan man inte backa.” Det känner alla igen sig i.

– Annars är grundregeln att skämt som bygger på något man själv verkligen bryr sig om är de som fäster bäst. ”Argmotorn” är en stark inspiration.

Och visst har han något att säga publiken på Norra brunn. Om det just hållna USA-valet till exempel:

– Vi gick till sängs med Hillary Clinton, eller hur: ”puss-puss”. Och vaknade med ... Donald Trump – ”AAAAH!”

Och – framför allt – om rasism och fördomar. Som att det bästa sättet att avslöja om man har rasister i släkten är att skriva något om kebab eller integration på sociala medier och så avslöjar dom sig själva direkt i kommentarna ...

Stämningen på Norra brunn på Surbrunnsgatan i Vasastan i centrala Stockholm är intim med närhet mellan publik och artist. Men Henrik Schyffert använder också uppträdanden som det i kväll för att testköra nytt material inför sin kommande vårshow som kommer att köras på betydligt större arenor. Den som han döpt till Var inte rädda! Temat på showen kom han på sent, bara ett par månader före premiären i februari.

– Jag insåg att fyra av fem skämt jag kom på kunde sorteras under det temat – hur alla försöker göra oss rädda. För att alla tjänar på det. Alla utom vi själva!

Vad publiken under våren har att vänta sig får Fönstret smakprov på här på Norra brunn. I ett retoriskt skickligt nummer får Henrik Schyffert först med sig publiken på en hel rad ”enkla lösningar” på Sveriges politiska problem. Bara för att snabbt svänga 180 grader och be dem fundera över hur lätt de just lyckades fångas av ett så populistiskt budskap. ”Vi BEHÖVER eliter!”, slår han fast. ”Vi undrar alltid vad mannen på gatan tycker, men det ska vi SLUTA med! Mannen på gatan ska INTE sitta i riksdagen eftersom han är... mannen på gatan.”

Den Henrik Schyffert som slog igenom i början av 1990-talet var inte alls känd som en som bryr sig om vilka som styr vårt land. Tvärtom, som ironikern som skämtade om ”ingenting”. För tio år sedan gjorde han själv upp med den tiden i sitt liv. I showen The 90s (2007) ”outade” han att han skämdes gravt över sin tidigare brist på engagemang. Över att han skämtade om att hälla kaviar genom Ulf Lundells näsa samtidigt som människor slaktades i Bosnien.

Samtidigt kom han ut som socialdemokrat, något som överraskade en och annan som såg Schyffert men kanske inte socialdemokratin som det coolaste som kan gå i ett par skor.

Varför S – hade du med dig de idealen från uppväxten?

– Nej inte alls, jag växte upp i ett moderathem. Jag insåg bara att jag höll med om det som S står för. Jag var less på det där med att klara dig själv och vara sin egen lyckas smed. Jag tror inte på det där att bara låta de rikare bli rikare och så löser sig allting annat. Vi behöver hjälpas åt. Ensam är inte stark. Ibland är ensam bara – ensam.

I dag är Henrik Schyffert ett av de kända namn som tydligast höjt rösten mot rasism och förenklade SD-budskap. I sociala medier som Facebook och Instagram, och från scenen. Som i kväll, där han dundrar ut sin syn på den svenska invandringsdebatten:

– Dom säger att det tar sju år att få en nyanländ i jobb. Som om det är lång tid! Vid vilken snittålder tror ni att en vanlig Svenne Banan gör debut i arbetslivet? Kom igen nu, gissa!

Publiken tvekar och hummar. Henrik Schyffert får dem snabbt trygga igen. Med en kombination av torr statistik från

Statistiska centralbyrån och absurda skämt om svenskar som gör allt annat än att arbeta lyckas han få publiken att skratta lyckligt. Och kanske även förläget, åt att de själva tidigare kan ha missat att reflektera över det självklara – att vi svenskar inte på något mirakulöst sätt skulle stå redo för yrkeslivet i blöjor på BB.

Kan du förändra opinionen med humor?

 – Jag tror att det är väldigt svårt att få folk att byta åsikt. Det är så bekvämt att ha en. Hur ofta har du hört någon du käftat med på en efterfest ringa upp dig efteråt och säga: ”Tack för att du fick mig att byta åsikt!” Men man kan påverka den som står och velar, den som inte bestämt sig än.

– Det humor kan göra är att öppna upp. Få en att stänga av larmet. Den som skrattar böjer sig bakåt och har munnen helt öppen. Det är en väldigt avväpnad position.

Kan en hatare bli komiker? Eller är det så lyckligt att det inte blir roligt om man sparkar nedåt?

– Nej, det där är tyvärr en alltför grov förenkling. Svaret är i stället: Är det bara tillräckligt kul kan nedåtsparkande visst vara roligt.

– Ta mig själv som tydligt exempel – jag är en rik, medelålders, vit tv-kändis, som bor i Stockholms innerstad – allt jag skämtar om är nedåtsparkande, rent strukturellt.

– Sen är det en annan sak att det trots allt är mycket enklare att få till ett bra skämt om man sparkar uppåt. Det är inte svårt att skämta roligt om en bankdirektör. Men att göra ett riktigt roligt skämt om en EU-migrant som sitter utanför SevenEleven, det är väldigt svårt.

Så om fem år skulle alltså Sveriges roligaste ståuppare teoretiskt sett kunna vara sverigedemokrat?

– Ja ... men sannolikt inte. Tittar man historiskt sett så är det väldigt få komiker som över huvud taget har varit höger. Dennis Miller (amerikansk ståuppare) är den ende jag kommer på. Han är rolig på riktigt.

– Det är helt enkelt väldigt svårt för någon som är reaktionär att vara rolig. Det finns väldigt få diktatorer som är roliga. Auktoritärt lagda människor tittar bakåt och befäster någonting, medan humor kräver att man blir överraskad i huvudet.

– Varför skrattar man? Man tar med sig människor på något som de tycker är obehagligt, precis som en bergochdalbana, men precis när det är för läskigt tvärvänder man – och då kommer skrattet. Men för att komma dit måste man våga titta utför stupet, och det är svårt om man vill ha det som förr, om du vill stänga gränserna.

– För att du ska vara rolig måste du kunna se dina egna brister. Nästan all humor som är bra bygger på att du ser dina egna brister – ”varför gömmer jag ungarnas godis och står och trycker i mig det själv när de somnat?”.

Och det grejar inte extremister?

 – Nej, de har nästan omöjligt att se sig själva som en del av problemet. De ser det alltid som att det är någon annan som gjort något dåligt. Det här är lika svårt för kommunister, som för fascister. Jag tror att folk inom AFA-rörelsen också har det svårt med humorn.

Tillbaka på Norra brunn. Schyffert har just med framgång ”undervisat” publiken i populism. Men nu drar han ut på ett oerhört flamsigt nummer som slutar med ett skämt om en kvinna som vill ha stryk av sin man. Då blir det tvärtyst i publiken. Tills Schyffert själv påpekar att det här tyckte visst ingen var kul. Fortfarande knäpptyst. Henrik Schyfferts oväntade vändning ur knipan (som egentligen inte är någon knipa utan ett noga inövat verbalt slalomåk med publiken) blir inte att trappa ned. I stället gasar han genom att dra in två tjejkompisar vid ett bord nära scenen i en än mer hisnande historia. Den här gången med glada respektive fientligt inställda könsorgan i huvudrollerna.

Fönstrets utsända känner prydhetenlägga en sig som blixthalka över hjärnans skrattcentrum. KAN man säga så från scenen, ens om man är Sveriges bästa ståuppare? Jo, om man gör det på ett roligt sätt, enligt Henrik Schyfferts filosofi. Och efter en sekund av kollektiv tvekan släpper det. Först för de två utpekade kvinnorna. Resten av publiken följer efter i skrattvågen. Henrik Schyffert har tagit publiken ut över stupet, och sedan tillbaka in i tryggheten igen.

Kvällens framträdande är över. Henrik dricker Ramlösa bland servitörer och kockar som dukar ut och fixar disken. Eric Löwenthal och Martin Svensson sitter båda kvar och eftersnackar tillsammans med Schyffert. Jag frågar vad de tycker om den yngre generationen ståuppare. Någon nämner Johannes Finnlaugsson och alla tre stämmer in i en oreserverad hyllning till detta stjärnskott från Lund. Martin Svensson återger Finnlaugssons nummer från ett uppträdande häromkvällen om en nazistdemonstration i Skåne som enligt lokaltidningen hölls i ”extremt halt väglag”. Alla tre skrattar gott åt bilden av hur nazister går med höjda högerarmar och vrålar ”Heil Hitler”, samtidigt som de halkar omkring på gatorna.

Det gick annars trögt i kväll, tycker Henrik Schyffert. Huvudvärken har tilltagit. Han ger sina egna insatser en trea på en tiogradig skala. Men visst fick han publiken med sig, även en kväll som denna. På högt och lågt. Pusslet inför Var inte rädda-showen har börjat läggas. Om två månader ska alla enskilda delar sitta som gjutna i ett 90 minuters solitt humorblock. Hans förhoppning är naturligtvis att publiken ska ha roligt. Men också att folk ska lämna föreställningen med en känsla att de fått med sig åtminstone två nya tankar hem. Som kan leda till att vi var och en till mans är lite mindre rädda för varandra.

Är du inte rädd själv, för vart vi är på väg?

– Nej, nej! Visst händer det dåliga saker, men jag har ingen panik alls för vår värld. Tittar man bakåt har vi alltid trott att allt ska gå åt helvete – atomkrig, 500-procentig ränta, millenniebuggen ... Men vi har alltid klarat oss.

Så om tio år, hur ser Sverige och världen ut?

 – Ungefär som i dag! Jag var och käkade lunch med en kille från SMHI nyligen. Den vanligaste frågan han får är ”vad blir det för väder i morgon?”. Med 90 procents sannolikhet blir det samma väder som i dag, är hans svar. Så ser jag på vårt samhälle också. 

Ursprungligen publicerad i nummer 1 2017

Läs fler intervjuer från tidningen Fönstret: