En tidning från ABF

Intervju

”Jag är inte halv
– Jag är Dubbel!”

Soran Ismail säger att det strider mot hans natur att ställa sig framför folk. Ändå är han en av Sveriges mest uppskattade artister. En komiker som skämtar om så gripande saker att han ständigt fått frågor om han inte vill berätta mer om sitt liv. Nu gör han det – i nya boken med titeln Absolut svensk.

Soran Ismail
Född: 1987 i iran, växte upp i Knivsta söder om Uppsala.
Karriär: Slog igenom 2007 i Parlamentet i tv4. Hyllades 2013 för ståupp-showen En skam för Sverige som han turnerade med tillsammans med komikerkollegan Magnus Betnér.
Aktuell: Med boken Absolut svensk.


Den 24 mars 2008. Succén Parlamentet i tv. En 20-åring gör debut som programmets yngste deltagare hittills. En av de mest okända dessutom.

Soran Ismail heter han.

Svensk och kurd.

Från Knivsta.

I kostymen från Dressmann som hanfick när han slutade nian tar han slätrakad och med röd slips plats. Trettio minuter senare har det av Ikeasoffor inredda folkhemmet fått en ny favorit.

Aftonbladet skriver dagen efter ...

Vänta, vi återkommer dit. Tio år senare sitter han nu på Söder i Stockholm.

Numera med stort skägg och ännu större karriär, ett bokningsbolag i ryggen, egen manager och möjlighet att skriva epitet som Årets opinionsbildare och Roligast i Sverige på visitkortet.

Hur var han att intervjua?

Det är en fråga man som journalist då och då får och beroende på hur många som frågar kan man göra någon sorts privat bedömning av hur stort intresse det är för den intervjuade. Alla undrade efter den här intervjun hur Soran var.

Så man svarade att det är en tokrolig pajas man möter. Man viker sig av skratt hela tiden. Som att vara med om en ståupp-föreställning bara för mig när han drar det ena skämtet efter det andra och byter lustiga hattar hela tiden.

Inte.

Inte alls.

Soran Ismail är i den här situationen väldigt trevlig, mycket vänlig och rätt allvarlig – men framför allt slås man av att han är genomtänkt i sina ofta ordrika svar. Som på scenen där långa berättelser till slut smart knyts ihop. Lite smårolig är han också, förstås, men ståupparen Soran Ismail sparar han till scenen.

Alla människor har olika lager och det här lagret Soran som med ojämna mellanrum liksom rufsar till det redan rufsiga håret håller på att skriva en bok och det är den vi börjar prata om.

”Är det kul att skriva en bok?” är i min värld en nästan retorisk fråga, en fråga man liksom ställer bara för att mjukstarta.

För det är såklart kul att skriva en bok.

– Nej, nej, nej. En mardröm, slår han fast, funderar några sekunder och förtydligar sedan på ett sätt som man 1,5 timme senare ska känna är väldigt mycket Soran Ismail.

I alla fall den här dagen.

– Jag hoppas, och jag är helt ärlig nu, att jag aldrig mer ska skriva en bok. Min adhd står liksom i vägen, det går inte för mig att sätta mig ner och bläddra i en massa dokument och vad ska vi flytta vart och vilket stycke skulle vi ändra och har vi inte redan skrivit det där och ...

Han suckar:

– Jag får ångest.

På riktigt eller så där man säger bara?

– På riktigt. Jag får panikångestattacker.Där på golvet utanför rummet låg jag en klämdag, 5 juni var det nog. Helt själv. Panikångestattack. Jag kunde knappt andas.

– Jag är inte som Jan Guillou som sätter sig ner, kavlar upp ärmarna och säger att det inte finns något som heter inspiration ...

Han hoppas att han och medskribenten, Jonas Steken Magnusson, till slut ska få ihop det så att det han vill förmedla blir förmedlat.

– Problemet för mig är att det finns i huvudet hur jag vill ha det, men jag har svårt att förklara det ibland. Så, nej, för mig är det inte najs att skriva bok.

Han har genom åren fått kontakt med många skolor, lärare och elever som använt hans material i utbildningen – och som ofta bett om mer utbildningsmaterial.

De önskemålen bidrog till beslutet att skriva en egen bok.

– Saker behöver sägas men sägs inte som jag upplever det. Jag ser dessutom en chans att förklara saker som missförståtts eller behöver förklaras på nya sätt och det är dessutom en möjlighet att få ner en del nya tankar som jag tror att vi som nation skulle må bra av, säger han.

Den där kuliga killen i nians kostym i Parlamentet har, kort sagt, blivit en folkbildare.

– Förhoppningsvis kommer boken att kunna användas i skolor. Men, jag vill betona, jag är ingen författare. Precis som med Zlatans bok går den säkert att kritisera litterärt, men det viktiga för mig är att fråga mig vilka som ska ta till sig den, vilka som ska läsa? Det är lätt att politik blir tråkigt och abstrakt. Orden går över huvudet på folk. Börjar man använda ord som ”intersektionalism” så, ja, då tröttnar många ganska snabbt.

Och apropå tröttnar ...

I trettio år har han fått frågan om han känner sig som mest kurd eller mest svensk?

I boken träffar han några gamla kompisar, några av de bästa människor han har känt och känner, och pratar med dem om just detta.

För de ställde också den frågan.

Utan att mena något illa. Något en del andra gjorde.

– Som liten var det riktigt smärtsamt ibland. Nu är många så försiktiga att de inte ens frågar. Och det är inte heller riktigt bra. Det är en ny situation i Sverige, inte bara med invandring utan nu med könstillhörighet och annat, och det måste trots allt vara okej att få fråga saker.

Han förstår att det kanske var lite jobbigt för kompisarna att prata om den typen av dold och ofta omedveten rasism i boken.

– De är ju inte offentliga personer och har inte den offentliga plattformen som jag har. Men de förstod att jag använder historien för att berätta något annat, något större. Jag verkligen uppskattar dem för att de ställde upp på det.

– Numera har jag dessutom svaret så just frågan svensk eller kurd är inte jobbig längre. Vad svaret är? Jo, jag är både och. Jag är inte halv. Jag är dubbel. Det finns ingen procentsats kring vad man är. Hur många procent högerhänt är du? Är du snickare men går ner på halvtid, är du då plötsligt bara 50 procent snickare?

Just den frågeställningen, svensk eller kurd, kan han i sak tycka har blivit mycket bättre. Vi vet som folk helt enkelt generellt lite mer nu än när han växte upp.

– Men annars blir samhället inte bättre i dag. Tyvärr. Det går ganska dåligt. Tonläget i debatten är högre. Att jag är offentlig och större måltavla påverkar givetvis min bild men, nej, samhället blir tyvärr inte bättre.

Soran Ismails föräldrar var aktiva i motståndsrörelsen mot Iraks diktator Saddam Hussein och tvingades som 22-åringar fly från norra Irak, eller södra Kurdistan som de säger, för att via Turkiet och Iran och Syrien ta sig vidare.

Flykten tog flera år. Pappa Sipan som hade anslutit sig till den kurdiska geril-lan peshmerga greps och torterades svårt. Mamma Nehayat blev gravid med det som skulle bli Soran. Väldigt oplanerat och, berättar han i boken, det togs en misslyckad kontakt för att göra en abort.

Den del av världen som de drömde om att komma till var Kanada – men det blev Knivsta.

Där växte en liten Soran upp på 1990-talet, hade bra kompisar, var duktig i skolan och spelade hockey och fotboll.

– Vänsterback i fotbollen, konstaterar han, ettrig och svår att komma förbi. Men också lite rädd för rampljuset. Därför blir man ytterback. Gör du ett misstag som ytterback blir du sällan hängd. Det är inte som att spela defensiv mittfältare.

Han beskriver sig själv som en medelmåttig spelare i Knivsta IK Panthers. Okej kondition, okej teknik, okej skott ochen okej vilja som räckte hela vägen från sexårslaget till det var dags för A-laget i 20-årsåldern.

Hade han varit större fotbollstalang hade han kanske fortfarande spelat och kanske stavat Soran med Z.

I stället blev det Parlamentet. Men fotbollsintresset finns kvar och har blivit ett andrum i en annan hektisk tillvaro. Inte minst weekendresorna till England för att titta på favoritlaget Liverpool FC ger energi.

På armen har han titeln på lagets officiella låt tatuerad: You’ll never walk alone.

– Relationen till Liverpool har bara stärkts genom åren, men ingenting skulle nog slå högre emotionellt för mig än om Kurdistan en dag skulle ha ett eget landslag som spelade i VM. Eller bara kvalade till VM. För några veckor sedan hade jag sagt att det var absolut omöjligt, nu säger jag lite mildare att jag inte tror att det blir möjligt. Lite har det gått framåt och man pratar om en folkomröstning om självständighet. Men steget till ett landslag i fotboll är lååångt. Men egentligen handlar ju en sådan sak inte om fotboll. Det handlar om att få vara den man är, bli sedd för den man är, säger han.

Drömmen var att bli sportjournalist. Få betalt för att kolla på fotboll.

– Jag praktiserade på Kaktus, UpsalaNya Tidnings ungdomstidning, och gjorde reportage om en cykeltaxi. Då insåg jag att journalister har deadlines hela livet. Jag hatar deadlines. Det är det jag är sämst på. Så den drömmen dog. I stället började jag fundera på att bli psykolog. Jag har alltid varit och är fortfarande intresserad av det.

Mellan fotbollsmatcher och yrkesdrömmar där i Knivsta föddes och utvecklades den komiska ådra han i dag bland annat använder för att jobba mot rasism och för ett bättre samhälle.

– Jag var liten och rätt svag och lärde mig att prata mig ur svåra situationer, minns han.

Ståuppkomikern hade kommit till Sverige och kompisarna, som han ofta fick att skratta, började säga att Soran borde testa.

Något han bara skrattade bort.

Men tanken föddes ...

– Jag anmälde mig till tävlingen BungyComedy på Mariatorget. Det var obeskrivligt ångestfyllt. Jag berättade inteför någon, men förberedde mig i någon månad genom att i smyg testa saker på kompisarna. Skrattade de smög jag in det i samtal med andra och om de också skrattade, ja, då skrev jag ner det.

Tävlingskvällen var rena skräcken.

– Det strider egentligen mot hela min natur att ställa mig framför folk, men jag gjorde det för att slippa undra när jag är 60 år. Jag var skyldig mig själv det. Och eftersom ingen visste att jag var med kunde jag, om det blev pinsamt, bara glömma det och gå vidare i livet.

– Kriteriet var att man inte fick ha uppträtt någon gång. Jag skrev som ett tre minuter långt tal med en röd tråd. Det sättet, att liksom berätta en historia i stället för att dra ett skämt och vänta in skratt, använder jag fortfarande. Då gör det mindre om någon inte skrattar åt skämtet för historien fortsätter ändå.

Hur det gick?

Han vann deltävlingen den kvällen och finalen senare och där startade den karriär som fortfarande fortsätter.

– Men att jag vann är faktiskt irrelevant för allt. Det var att jag gjorde det som var det stora för mig, oavsett hur det hade gått.

För att köra ståupp när det, som han sade, strider mot hela hans natur att ställa sig framför människor tyder på extremt mod.

Han skruvar lite på sig. Rufsar om i håret. Drar i skägget. Han tycker liksom inte att han är en modig typ alls egentligen.

– Det är modigt att göra något man tycker är läskigt, absolut. Att åka Fritt fall på Gröna Lund är modigt för en del men enbart roligt för andra. Men vissa människor är de allra modigaste som bara går utanför sin dörr ibland, det kan gälla en själv också.

Man tänker på det han sa en stund tidigare:

”Där på golvet utanför rummet låg jag en klämdag, den 5 juni var det nog. Helt själv. Riktig panik. Jag kunde knappt andas.”

Man tänker även på att han har varitöppen med att han har drabbats av depression, något som också kräver en sorts mod att berätta om.

Som ståuppare har han, precis somi starten, en väldigt egen stil. Han står ganska rakt upp och ner och berättar en historia.

– Det är läskigt och jobbigt att bara stå och prata. Ibland landar det man säger rätt, ibland fel. Men jag är bäst när jag har kniven mot strupen. Därför har jag inget val så länge jag fortsätter med det här. Jag måste utsätta mig för den situationen för att det ska bli bra. Sitter jag här och skriver ner skämt verkar de inte alltid särskilt roliga.

Men på scenen får hans tajmning, som många kollegor vittnat om som exceptionell, det att lyfta.

För det mesta.

– Jag har lärt mig att undvika vissa saker. Jag är till exempel sämst på att hantera en lokal med fulla människor. Därför lägger jag in spärrar som min manager och bokningsbolaget känner till. Fredag på någon annans hemmaplan? Nej tack. Företag som har julbord? Nej tack. Dyka upp som en överraskning? Nej, nej, nej. Jag vet att det aldrig blir bättre om jag är överraskningen. Det är bara de som fixar tillställningen som tror det. Det är inte folks fel om de är fulla, men det jag gör kräver folks uppmärksamhet. Folk rår inte för att någon, mitt under deras festande, plötsligt ställer sig upp och börjar prata och kräver uppmärksamhet.

Soran säger även nej till att uppträda efter efterrätten – och absolut inte efter ett coverband.

Gång på gång får han förklara det.

– Det blir inte bra om jag kommer in efter att alla sjungit Ooa hela natten framför scenen. Jag vet det. Jag kostar mycket pengar och vill att det ska bli bra för er. Jag har gjort det här över 1000 gånger. Ni ordnar en fest en gång per år, har en komiker vart femte år, tro mig, jag kan detta.

Ändå blir det fel ibland.

– Då äts man upp en bit.

Han utvecklar inte det. Man äts upp enbit. Punkt.

Soran Ismail brukar beskriva sig som konflikträdd, vilket är lika svårt att förstå som det där att han inte är modig.

Han förstår förstås det motsägelsefulla i att han, som ofta tar upp obekväma politiska sanningar, kallar sig konflikträdd.

– Jag tror det beror på hur man ser det. Många blandar ihop samtal med konflikt,dialog med konflikt, debatt med konflikt. Jag är inte rädd för att prata, jag har tränat hela livet på att försvara mig med ord.

– Men om det är dålig stämning säg här på kontoret, då går jag undan. Jag klarar heller inte att se en del kollegor som börjar prata med publiken. Inte för att det inte är bra eller roligt, men bara det faktum att de pratar med någon som inte bett om att bli pratad med får mig att gå undan eftersom risken finns att det blir jobbig stämning.

Nu vore förstås Soran Ismail inte Soran Ismail om han alltid valde den lätta vägen. Han har ofta samtal med oliktänkande och det har uppmärksammats att han hyfsat regelbundet träffar Sverigedemokraternas riksdagsledamot Linus Bylund, tidigare partiledaren Jimmie Åkessons pressekreterare.

Något som började efter ett Twitterbråk.

– Det är inte mod att ha samtal med oliktänkande. Jag är mer rädd för vad som händer om jag inte har det. Det började med att Linus skrev skit om mig på Twitter. Jag tyckte till slut det blev bättre att träffas. En del tycker det är bra, andra att det är dåligt. Men en politiker har en agenda, det måste man förstå och förhålla sig till. Därför vill jag inte göra mediegrej av varje samtal vi/jag har med en meningsmotståndare. Annars kan folk tro att man har gjort det inom till exempel Sorans kamp i P1 eller något annat. Jag och Linus är inte kompisar, i alla fall tycker inte jag det, men man måste kunna lyssna och vara respektfull och civiliserad.

Soran Ismail pratar om att det aldrig är svårt att vara schyst mot sina vänner, oavsett vem det är, men att det intressanta är hur vi är mot dem som inte är våra vänner.

– Är du schyst mot mig men inte mot mina kompisar kan inte vi vara vänner. Så känner jag. Är vi schyssta även mot dem som inte är våra vänner får vi ett bra samhälle. Annars får vi inte det. Där kan man ha olika världsbild, konstaterar han.

Som känt ansikte får han erbjudanden hela tiden.

– Men jag tackar nej till det mesta. Let’s dance och annat är inte för mig, men detär helt okej att andra vill vara med. Jag har gjort en annan analys av vad jag vill göra. Mitt jobb är inte att vara kändis. Om jag ändå blir smickrad? Ja, ibland kanske, men man måste se det för vad det är. Let’s dance, Fångarna på fortet och På spåret ringer ju inte och frågar för att vara snälla. De gör det ju för att de tror att jag kan ge dem något.

– Men vissa saker gör ont att tacka nejtill. Jag fick en fråga om att spela i ett kändislag i ishockey som skulle möta OS-laget 1994 med ”Foppa” och de andra i Globen. Fan, jag skulle kunna betala för det. ”Foppa” var min idol. Jag hade själv nummer 21 när jag spelade. Men problemet var att det skulle filmas och sändas i tv.

Så han sade nej.

I stället blev det Thomas Bodström, Arga Snickarn, Dregen och några andra som var med.

Intervjutiden tar slut. Han berättar att han, trots att det är mitt i sommaren, innan vi träffades tog av vinterdäcken på bilen. Det har varit lite körigt. Nu ska han vidare för att vara med i en podcast och så väntar som alltid en del föreställningar och så de sista korrigeringarna i boken förstås.

Absolut svensk ska den förresten heta.

Vad Aftonbladet skrev efter den där debuten i Parlamentet 2008?

”Soran Ismail är ny i humor-Sverige och än så länge relativt okänd. Men det lär det snart bli ändring på.”


 

Soran om…

… ABF: Jag har uppträtt på ABF på Sveavägen. Och jag vet att Lilian Thuram, den franske fotbollsspelaren som jag träffar i min bok, föreläste på ABF i Stockholm

.… skådespeleri: Jag är inte bekväm med det men skulle nog kunna vara bra. Men jag är inte skådespelare. Det är viktigt att förstå. Så det måste vara en roll som verkligen är skriven för mig och ligger nära mig.

… folkbildning: Jag gick en innebandyledarutbildning genom Sisu en gång. Det var om ledarskap och mot alkohol och sådant. Det är nog det närmaste folkbildning jag själv har varit.

... sin karriär: Jag reflekterar sällan och tittar bakåt. Men mitt Sommar-prat är jag stolt över. Liksom tv-serien Absolut svensk och föreställningen Resan fortsätter.


Järnrörsskandalen

Vad har den betytt?

– Inte så mycket som det borde ha betytt för landet. För mig personligen innebar det att jag blev mer känd eftersom jag ofrivilligt blev del i en av de största politiska nyheterna i Sverige, som inte var ett mord, på länge. Det blev mer av allt. Fler som tycker om mig och fler som ogillar mig, säger Soran Ismail. Dramaturgin var som i en film.

Detta hände: I november 2012 avslöjade Expressen att de tre SD-topparna Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling under en utekväll i juni två år tidigare hade attackerat Soran Ismail och flera andra med både rasistiska och sexistiska tillmälen. Något Soran berättat om efter att långt senare känt igen politikerna i tv. De gav dock en annan version. När Expressen kunde visa filmer från Ekeroths mobilkamera ledde det till att politikerna fick lämna flera av sina uppdrag. I mobilfilmen ser man hur det utrustar sig med järnrör från en byggnadsställning. Därav namnet järnrörsskandalen.

Ursprungligen publicerad i nummer 3 2017

Läs fler intervjuer från tidningen Fönstret: