En tidning från ABF

Intervju

Jag föddes inte

med silversked

– Aida Hadzialic om att lyckas

i möjligheternas land

För AIDA HADZIALIC är Sverige drömmarnas land. Hennes föräldrar flydde från krigets Bosnien och fick chansen att börja om. Hon har ställt sig själv frågan: Hur kan jag betala tillbaka? Ett av svaren är: som Sveriges yngsta minister någonsin

Aida Hadzialic
Född: 1987.
Bor: I Stockholm och i Halmstad.
Familj: Pojkvän.
Namnet: ”Jag är musikalisk. Jag spelade klassisk gitarr i tio år, men har inte fått upp min gitarr från Halmstad ännu. Mina föräldrar såg operan Aida och bestämde sig. De tyckte om namnet och de tyckte om berättelsen och så fick de en dotter samtidigt. En italienare, Guiseppe Verdi, skrev operan om en egyptisk slavinna.”
Karriär: Gick med i SSU som 16-åring hösten 2003. 2006 fick hon en plats i kommunfullmäktige i Halmstad och 2010 blev hon kommunråd i hemstaden. Den
3 oktober 2014 utsågs hon till minister med ansvar för gymnasieskolan, vuxenutbildningen och allt annat som ingår i kunskapslyftsområdet.


 

Högst upp, våningen ovanför vårdcentralen i Rissne centrum i Sundbybergs kommun, det är där i de stora men än så länge tomma lokalerna ”Rissneambassadörerna” ska hålla till. Snart ska det bli ett aktivitetetshus för ungdomar. Den här soliga vårdagen som går i studiebesökens tecken för Aida Hadzialic får ministern veta mer om projektet som är resultatet av en medborgardialog. En kille säger att de läst på, han vet att Aida kom som liten till Sverige med sina bosniska föräldrar. Han undrar, på tidstypiskt 2015-vis, hur resan till en ministerpost har varit. Aidas svar blir till en hyllning av Sverige i kombination med en kärleksförklaring till hårt arbete.

Ministern konstaterar att hon alltid har fått kämpa och att hon och många i lokalen har det gemensamt att de inte är födda med silver- eller guldskedar i munnen, utan har fått slita för att ta sig fram i livet.

– Mina föräldrar kom hit som flyktingar, det gjorde även jag när jag var liten. Men jag insåg rätt snabbt att det här landet är speciellt genom de möjligheter som ges och jag ville ta vara på dessa. När man tänker på det viset så blir Sverige verkligen drömmarnas land. Många brukar prata om att det är USA som är det, men det landet vi lever i är helt fantastiskt. Vi kan utbilda oss utan att det kostar något, vi kan få sjukvård utan att det kostar något, vi har ett samhälle som bryr sig om oss. Men när man ges såna möjligheter så måste man också tänka på: Hur kan jag ge tillbaka och hur kan jag ta vara på de chanserna?

När Aida Hadzialic skulle svara på den frågan som tonåring hemma i Halmstad 2003 engagerade hon sig i SSU, 16 år gammal, och ”på den vägen är det”. När gymnasie- och kunskapslyftsministern berättar om sitt liv, sin karriär och sina val, gör hon ofta så, avslutar med ”på den vägen är det”, för att liksom snabba på återberättandet av historien.

– I höstas fick jag ett samtal från Stefan Löfven som frågade mig om jag ville bli minister. Jag har fått frågan om jag har karriärplanerat. Men det går inte att planera för detta. Det är bara att engagera sig, göra sitt bästa och sen händer det.

Aida Hadzialics schema är tajt, plötsligt är besöket över. ”Men I’ll be back som en känd skådespelare sa”. Om tjugo minuter ska ministern vara på departementet på Drottninggatan i centrala Stockholm. ”Det hade varit kul att ta en bild med er, får jag göra det? Jag måste lägga upp den på Instagram”, säger den flitiga användaren av sociala medier och ställer upp för en ”groupie”.

Familjerna Hadzialic och Alajmovic kom samtidigt från Bosnien till Sverige. Döttrarna Aida Hadzialic och Sana Alajmovic är fortfarande bästa kompisar efter att ha peppat varandra genom skolåren. Aidas föräldrar var civilekonom respektive jurist och lämnade det bakom sig för att fly från kriget.

Jag ringer upp Sana Alajmovic som numera är vd för sitt eget bolag i sjukvårdsbranschen, Sigrid Therapeutics. Deras röster är väldigt lika varandra, med en lätt touch av västkust i allmänhet och Halmstad i synnerhet. Som hon ser det är Aida densamma, lika jordnära. Det som har hänt ”är att hon reser lite mer och att det tar lite längre tid för henne att svara på sms”.

De reser ihop, tittar på stå upp, går på restaurang, går ut och dansar och umgås med pojkvännerna. De gör ”normala grejer” och Sana fungerar nästan som ett slags talesperson för Aida Hadzialic. Sana pratar om den ödmjukhet vännen känner inför sin uppgift och att hon är väl medveten om det stora ansvaret hon har, som att vända de dåliga Pisaresultaten och få fler gymnasieelever behöriga att plugga vidare.

– Ett krig kom i vägen. Våra föräldrars diplom godkändes inte här, så de fick börja om. De fick gå i skolan fast de var jurister. Det fanns en frustration och vi kände att vi hade fått en ny möjlighet, nu måste vi plugga jättehårt, nu måste vi bevisa oss, säger Sana Alajmovic.

Men Sana och Aida hade varandra. När mer välbeställda klasskompisar åkte till Thailand eller på skidsemestrar spenderade de sina lov med att läsa böcker och plugga. De jobbade också med att dela ut tidningar och senare på en sandwichfabrik, samtidigt som de gick det krävande IBprogrammet på gymnasiet.

– Vi lyssnade på ett antal partier, Aida hittade till Socialdemokraterna och jag kommer ihåg när vi åkte buss till skolan och fick höra att Anna Lindh dött, då började hon gråta. Det påverkade henne extremt mycket.

Hon konstaterar att hon och Aida ”absolut diskuterar politik”, även om Sana inte är ”uttalat röd”. Hon menar att Aida med åren har blivit bättre på att lyssna på och att acceptera andras åsikter.

Då Aida Hadzialic, 27 år gammal, utsågs till minister den 3 oktober 2014, blev hon den yngsta ministern i Sverige genom tiderna. Jag träffar henne på hennes kontor på utbildningsdepartementet, frågar vad det är som gör henne till en duktig politiker. Återigen pratar hon om att betala tillbaka, om att socialdemokratin har gett henne det liv hon har och att hon vill bygga vidare på det som är den svenska modellen.

– Jag vill förändra världen och samhället till det bättre och så var det även när jag var 16 år. Jag ville göra skillnad på riktigt så jag engagerade mig aktivt i SSU från dag ett. Det var en regnig höstdag, mörkt var det också, när han som var SSU-ordförande då, mötte mig på partiexpeditionen den första kvällen. Jag pratade om vad Europasamarbetet betydde för mig som fredsprojekt, för mig med min krigsbakgrund. Det var viktigt att bygga vidare på det projektet. Han konstaterade att den som stod där och pratade verkligen var någon som ville något.

Aida Hadzialic talar metodiskt, målmedvetet, lite styltigt och med en imponerande förmåga att komma ihåg sina trådar och sidospår. Men det är när hon småpratar på studiebesök eller i samband med fotograferingen någon vecka senare, som personen kommer fram tydligare. Då är hon rapp, visar sin nyfikenhet och kvicktänkthet och lyckas hitta en helt självklar balans mellan humor och allvar, intresserade frågor och fnissiga kommentarer, oavsett om hon pratar med snickerilärare, frisörskoleelever, lokala politiker eller stylister. Dessutom agerar hon, framför kameran, som om hon inte gjort något annat tidigare. Inte så att hon inte är sig själv där på utbildningsdepartementet, men hon är jobb-Aida.

Åter till det ministerkontor där Aida, jag och hennes pressekreterare sitter. Hon pratar om folkbildning, om alla människors rätt till kunskap, bildning och till att därmed få växa. Hon pratar om folkhögskolorna som så många gånger räddar elever och förändrar deras framtid till det bättre.

– Jag avsåg att tillföra folkbildningen mer resurser, men det blev ju inte så för att borgarna tillsammans med Sverigedemokraterna stoppade kunskapslyftet. Men det är min och regeringens ambition att satsa på ett kunskapslyft även framledes och sen får vi se vad det landar i konkret, det kommer presenteras i vår och i höst.

Hon menar att den borgerliga regeringen ville omformatera folkbildningen till en som hon säger det, ”i princip arbetsmarknadspolitisk aktör”. Även Aida Hadzialic tror att folkbildningen är viktig för att hjälpa människor att etablera sig i samhället, men hon understryker vikten av en fristående och självständig folkbildning.

– I dessa tider när det kommer många nyanlända tror jag att studieförbunden kan få en nyckelroll i att hjälpa dem att komma in i samhället, exempelvis genom att erbjuda olika aktiviteter för det, framför allt med fokus på språk, kanske redan under asylprocessen, för språket är det viktigaste verktyget att komma in i samhället. ABF gjorde ett fantastiskt arbete under 1990-talet, jag skulle kunna tänka mig att man kan göra något liknande igen.

Flytten till Stockholm och steget till statsråd i höstas innebar, som hon säger det själv, en ”större portfölj att disponera, det handlar om hela landet”. Den största skillnaden är kanske att hon är så påpassad, med ett stort säkerhetstänk kring henne. Hon har fått inse att hon inte kan gå ut på stan och tro att hon kan leva ett helt vanligt liv. Det går inte. Hon måste alltid vara anträffbar, måste alltid ha ansvar.

– Det känner jag stor respekt inför och jag tänker ta det ansvaret. Man är sig själv, men man är samtidigt också alltid ämbetet.

Men Aida Hadzialic försöker ändå vara så ledig hon kan på helgerna. Hon träffar vänner, går på film, tränar på gym och gör allt hon kan för att hinna med det där andra, som att städa, tvätta och laga mat. I hörlurarna har hon alltid musik även när hon jobbar, just nu blir det väldigt mycket Sam Smith.

Jag låter kompisen Sana Alajmovic fundera högt kring Aida Hadzialics framtid:

– Självklart är hon fokuserad på här och nu, men om hon gör ett bra jobb, då kommer det nya möjligheter och ja, hon har med sitt ursprung – hon bryr sig mycket om Bosnien – och sitt internationella engagemang, en framtida roll i EU, menar Sana Alajmovic.

Ursprungligen publicerad i nummer 2 2015

Läs fler intervjuer från tidningen Fönstret: