En tidning från ABF

Intervju

Peace, Love 

& Linda Carlsson

Så blev hon Miss Li - och kändis mot sin vilja

På den allra första Peace & Love-festivalen smugglades hon in av äldre kompisar. Linda Carlsson är volontären som själv klev upp på scenen. För Fönstret berättar MISS LI om festivalen som har förändrat henne – och Borlänge – för alltid.

Linda Carlsson

Född: 21 juli 1982 i Borlänge.
Bor: I Stockholm.
Artistnamn: Tog sig namnet Miss Li 2006, när hon började skriva egna låtar som hon lade ut på Myspace. Senare samma år gav hon ut sin första skiva.
Aktuell: På turné med sin sjunde skiva Wolves, som kom i april. I sommar spelar hon bland annat på Kirunafestivalen, Östhammars musikvecka, Skulefestivalen, Majas vid havet i Varberg och givetvis på Peace & Love.


 

Borlänge i slutet av 1990-talet. Ett kriminellt ungdomsgäng som kallas ”Familjen” terroriserar stan och ger den gamla bruksorten dåligt rykte. Brottsligheten är den högsta i landet, det anmäls fler brott per tusen invånare i Borlänge än i Stockholm.

– Det var mycket skit som var relaterat till ”Familjen” och deras bihang. De var äldre än jag, men jag visste ju vilka de var. Och jag hade flera kompisar som blev knivhuggna, berättar Linda Carlsson när vi ses i fotograf Madeleine Söders studio för att plåta omslaget till det här numret av Fönstret.

Hon har lovat ta med ”en massa kläder och hattar och sånt” och anländer i fotsid ytterrock, kånkande på en resväska i storlek XXL. Snart ligger en hel trave bredbrättade hattar på bordet och en radda secondhand-klänningar i regnbågens samtliga kulörer hänger på en ställning. Några är 60-talsskrikiga, andra går i ljuva pastelltoner. Madeleine Söder nyper förtjust i en tunn prinsessrosa kreation med spetskrage.

– Den hade jag i Så mycket bättre, säger Linda Carlsson och hennes tolkningar av Magnus Ugglas 1:a gången, Pugh Rogefelts Här kommer natten och Olle Ljungströms Nåt för dom som väntar ploppar upp ur min hjärnbark.

Med Så mycket bättre klev Linda Carlsson in bland de riktigt stora och folkkära svenska artisterna. Och nu i vår är hon dubbelaktuell med ny skiva (sin sjunde) och Sverigeturné.

Men vi backar bandet. Medan sminkösen Maria Persson trollar fram Miss Li med hjälp av medhavda penslar och pennor berättar Linda Carlsson om hur det var att vara tonåring i en liten stad där gatuvåld plötsligt blev en del av vardagen. Våren 1999 var hon en fotbollstjej som gick i andra ring – och hade jämnåriga klasskompisar vars bröder hade blivit skjutna på stan.

– Ska det vara så här, tänkte man. Det vart nästan naturligt, minns hon.

Det är i det läget som tre killar bestämmer sig. Jesper Heed är en av dem som bokade en lokal och några band för att skapa en motkraft till våldet.

– Vi ville uppmärksamma det goda i staden och i människor och samtidigt göra något för att bidra till en bättre värld, säger Jesper Heed som i dag är kreativ chef för vad som har blivit Sveriges största musikfestival.

År 1994 hade samma gäng ordnat en antirasistgala och Peace & Love var aldrig bara ännu en musikfestival, utan framför allt en förening med mål att förändra samhället till det bättre.

– Jag tror på en långsam revolution, man kan förändra världen. Det finns individer och organisationer som gör det varje dag.

På de första festivalerna talade bland andra Marie-Louise och Tony Hron, föräldrar till John Hron som var 14 år när han mördades av nynazister 1995. Sedan dess har bland andra en av Martin Luther Kings närmaste män, pastor Jesse Jackson och före detta utrikesminister Jan Eliasson (S) kommit till Borlänge för att tala. För två år sedan kom Bob Geldof, den irländske sångaren som har fått en orden av den brittiska drottningen för att ha ordnat Live Aid-galan 1985.

– Det var Bob Geldof som inspirerade mig från början. Det var när jag såg Live Aid som jag tänkte att något sådant borde man göra här i stan, varje år, säger Jesper Heed.

Under några år hölls föreläsningar, debatter och poesiuppläsningar dagen innan banden började spela, i dag pågår allt på samma gång.

– Det är grymt att få ungdomar att engagera sig i viktigare saker än sprit och sånt man normalt förknippar en festival med, säger Linda Carlsson.

De som har varit där vet att jämfört med många andra musikfestivaler så kommer fler barnfamiljer och äldre till Peace & Love.

– Mina föräldrar som är i 60-års ålder älskar Peace & Love. Mamma har börjat läsa engelska för att hon inte fattade allt som Jesse Jackson sa, säger Linda Carlsson.

År 2009 säljs 41 000 biljetter och Peace & Love blir Sveriges största festival. Sedan slår man sitt eget publikrekord varje år fram till 2011, då 50 000 människor köper festivalpass. Den sommaren, 26 år efter att han som 13-åring hade sett Live Aid på tv står Jesper Heed och ser Bob Dylan spela hemma i Borlänge – tillsammans med Bob Geldof.

– Jo, det var ganska häftigt, medger han.

I dag har tiotusentals svenska ungdomar blivit kära, dansat och sjungit med i sina favoritlåtar under ljusa sommarnätter i Borlänge, en stämning som Linda Carlsson fångar på pricken i sin hit Dancing the whole way home (”... it was music and it was people everywhere, when I saw him standing there”).

– Jag skulle kunna skriva hur många låtar som helst om det jag har varit med om på Peace & Love, säger hon.

Linda Carlsson var nyss fyllda sjutton år och egentligen för ung för att få komma in när den allra första Peace & Love hölls på restaurang Bolange i augusti 1999.

– Jag umgicks med folk i musikkretsar och jag kom in på något vis, säger hon och ler lite hemlighetsfullt fast det eventuella brottet väl måste vara preskriberat för länge sedan.

Under flera somrar i början av 00-talet var Linda Carlsson en av alla de volontärer som gjorde festivalen möjlig genom att ställa upp som funktionär.

– Vi åkte till Stockholm och satte upp affischer. Men vi tömde bajamajor också! minns hon.

Som utsocknes kan man bara ana vilken kick det måste ha varit, de där första åren när ikoner som Joakim Thåström och Lars Winnerbäck kom till Borlänge för att spela för en till stora delar lokal publik.

– Den kom nästan inga utifrån då, nästan alla som var där bodde i Borlänge och vi hade alltid en fotbollsturnering efter de sista spelningarna. Vi kunde börja spela klockan tre och hålla på till sju åtta på morgonen, berättar Linda Carlsson.

– När det var lite mindre kunde man sitta på hotellets tak och titta på alla spelningar nere på gatan. Nu är det så stort, det går inte att ha organiserade efterfester på samma sätt.

Det är i den här vevan som Linda Carlsson tackar nej till ett erbjudande att bli fotbollsproffs i en allsvensk klubb för att satsa på musiken.

– Jag hade lärt mig sjunga genom att lyssna på syrrans Janis Joplin-skivor, jag stod på rummet och skrek. Och jag fick inte gå ner och ta middag innan jag hade lyckats pricka alla toner, berättar hon.

Efter gymnasiet fick hon jobb som coversångare på after ski i svenska fjällen och på after beach på spanska solkusten.

– Det var dåligt betalt, men jag hade låga utgifter och såg det som att jag fick betalt för att öva.

För att försörja sig jobbade hon också som diskplockare, som telefonförsäljare, på Postens kundtjänst och med att skicka ut räkningar till dem som hade passerat Stockholms första biltullar.

– Jag har vuxit upp i arbetarklassen. Vi var aldrig fina och mina föräldrar pushade mig aldrig att plugga vidare. De tyckte jag skulle jobba runt och känna efter. Och jag har aldrig varit sysslolös, jag har alltid haft jobb. Men då har jag också nöjt mig med vad skit som helst.

Det var först när hon flyttade till Stockholm i februari 2006 som hon började skriva egen musik.

– Jag vaknade mitt i natten och bara kände att jag måste köpa ett piano och börja skriva mina egna låtar.

Fast hon inte kunde spela så köpte hon ett elpiano (som hon fortfarande använder), lärde sig själv fyra ackord och skrev bland annat en ballad som hette Oh boy.

– Först var det en jättelångsam låt, jag var ju tvungen att titta på fingrarna för att kunna spela, minns hon.

Ju bättre hon blev på piano, desto snabbare kunde hon spela och när Oh boy blev hennes första hit några månader senare gick den i ett rasande tempo. Linda Carlsson började kalla sig Miss Li – ett namn hon tidigare använt när hon försökt sig på att sälja omsydda begagnade kläder – och den sommaren spelade hon och hennes band på Peace & Love hemma i Borlänge.

– Då hade vi bara spelat live några gånger, ibland kom det folk och ibland inte.

En kväll i juni 2006 äntrar en nervös Linda Carlsson den röda träscenen i Liljekvistska parken.

– Måtte det komma folk minns jag att jag tänkte.

Sedan hörde hon jublet.

– Jag tänkte att det nog kom från någon annan scen.

Det gjorde det inte. Och då först fattade hon. Att hela parken var full av människor. Att det var åt henne, åt Linda Carlsson, som Borlänge jublade.

– Det var så mycket folk att några fick stå bakom en kulle så att de inte kunde se något. Jag kände igen gamla kompisar och lärare i publiken. Vi spelade i en halvtimme och det var nog den lyckligaste halvtimmen i mitt liv.

Resten är ett stycke modern svensk musikhistoria. Och som det mesta som gäller Linda Carlsson från Borlänge så går detta kapitel mycket fort. I november 2006, mindre än ett år efter att hon lärt sig själv att spela piano, ger hon ut sin första skiva. År 2007 gör hon ytterligare två (!) plattor, åker på turné med Lars Winnerbäck och hamnar överst på svensktoppen med duetten Om du lämnade mig nu, som också blir årets låt på Grammisgalan. Sommaren 2008 får hon Anders Lundin att kippa efter andan när hon framför Oh boy i prinsesstårtegrön klänning med rosa tyllkjol i den racerfart som har blivit hennes signum i Allsång på Skansen. År 2009 kommer skiva nummer fyra, på tre år.

Sedan slår sjukdomen till. Linda Carlsson är 28 år gammal och på turné i Tyskland när hon får ont i hela kroppen. Under ett år är hon till och från sängligggande. När läkarna äntligen kan ställa diagnos får hon veta att hon har en ovanlig ledsjukdom som kan ha orsakats av bakterier i en rå kyckling – och att hon måste äta mediciner i resten av sitt liv.

– Sjukdomen har förändrat mig som person, och i dag är jag glad för det. Jag mognade och fick syn på det viktiga i livet, säger hon och låter ett par tre decennier klokare än sina 30 år.

Medicinerna gör att hon kan fungera igen och på nästa skiva (Beats and bruises) har hon sminkat en blåtira runt vänster öga. Men är hon förkyld kan hon inte äta medicinerna, då svullnar knäna upp och hon kan inte spela fotboll i korplaget med barndomskompisarna. Och även om det blev tydligare efter att hon blev sjuk så har den har svärtan alltid funnits där i hennes texter, jämsides det där sprudlande glada. Som låtskrivare är hon en skicklig berättare som på pricken beskriver även de helveteskval man kan lida redan morgonen efter man nykär har dansat hem i sommarnatten. Miss Li-texterna handlar ofta om den egna brottningskampen mot självföraktet och ångesten, om rädslan för att inte passa in som slog rot i henne som tonåring.

– Jag älskar att skriva musik och att resa runt i världen och spela. Men jag är så skraj för det där riktigt stora. Ju bättre det går för mig, desto mer ångest får jag, och då är det klart att syssla med saker som ska ut i det offentligen inte är någon bra grej.

Så hon försöker fortsätta att vara alternativ och ”indie” och tackar oftast nej till kändisfester.

– För många artister är det halva grejen, att bli kändis och få dricka gratis sprit. När jag träffar de få artister jag umgås med sitter vi hellre hemma och äter och dricker det vi har betalat för själva.

Ändå tackade hon till sist ja till Så mycket bättre, bland annat för att förebilderna Pugh Rogefeldt och Olle Ljungström skulle vara med. Och så satt hon då där, Linda Carlsson från Borlänge, och fick höra några av Sveriges mest populära musiker tolka sina egna låtar. Lite som den där försommarkvällen i Liljekvistska parken, kan man tänka.

Men i mellansnacket på en spelning på Kulturens hus i Luleå samma kväll som programmet gick på tv i höstas ber hon publiken om ursäkt för att hon är med i det.

– Jag mådde verkligen dåligt hela hösten när programmet gick på tv, säger hon.

För att döva ångesten lät hon tidningen Situation Stockholm, som säljs av hemlösa, auktionera ut de klänningar (utom den där rosa med spetskragen) som hon hade på sig i programmet.

– Så blev det något bra av det i alla fall, säger hon.

Tillbaka till Borlänge. Den 29 januari 2013 är Brottsförebyggande rådets lokala samordnare tvungen att dubbelkolla siffrorna i den senaste brottsstatistiken när en reporter från Dala-Demokraten ringer. Men jo då, det stämmer. Hon kan bekräfta att antalet anmälda brott per tusen Borlängebor för första gången på tio år nu ligger under riksgenomsnittet. När siffran kommenteras i lokalpressen och på stan pekar många på fred, kärlek och festival som läkande kraft. Jesper Heed kan inte annat än att hålla med:

– Stadens själ och självbild har helt klart påverkats av festivalen. När man tänker på Borlänge i dag så tänker man inte kriminalitet, nu förknippas stan med Peace & Love.

Peace, love och Miss Li skulle man kunna tillägga.

Läs fler intervjuer från tidningen Fönstret: