En tidning från ABF

Intervju

Mona Sahlin

– om religionspoliser, starka

invandrartjejer och varför hon

började träna på ”slagsmålsklubb”

För två år sedan fick hon jobbet som Sveriges första samordnare för att motverka våldsbevakande extremism. Den 4 maj avgick hon abrupt efter att ha anklagats för att ha förfalskat ett löneintyg för en av sina anställda. Strax före avhoppet berättade Mona Sahlin för Fönstret hur hon ser på sina insatser för att svenska ungdomar inte ska välja bort ett normalt liv mot – hat och död. – Innan jag tog det här jobbet visste jag inte att problemet var så stort, att det hade gått så långt, säger Mona Sahlin, 59.

Det här är det viktigaste jobb jag har haft.Den före detta partiledaren och ministern Mona Sahlin är på hemmaplan – den fönsterlösa salen uppkallad efter agitatorn Kata Dahlström i det blå ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Två biffiga livvakter i uniform sitter längst bak i ena hörnet.

I kväll sitter ovanligt få kulturkoftor på stolarna, förmodligen för att det är en liten muslimsk församling från en av Stockholms förorter som har bjudit in till samtal om hur vi kan stoppa svenska tonåringar och unga vuxna från att resa till Syrien och slåss för IS.

– Ingen föds till extremist, säger Mona Sahlin med kraft och tonfall som på intet sätt avslöjar hur många gånger hon de senaste två åren har uttalat just de orden.

Eller, senaste två åren – senaste trettiofem, fyrtio åren kanske är mer korrekt. Redan som en av Sveriges yngsta riksdagsledamöter i början av 1980-talet var Mona Sahlin en av de starkaste och högsta rösterna mot rasism. Så när fotograf Anna-Lena Ahlström presenterar sin idé om att hon ska posera med den svenska flaggan framför hennes kamera blixtrar det till i ögonen mellan Sveriges mest berömda kajalstreck.

– Jag minns hur det var med skinnskallarna på 80-talet. Jag gick på stan med min dotter och hon pekade och sa: ”Titta mamma! En nazist!” Det var en vanlig farbror i lodenrock som hade en liten svensk flagga på sig rockslaget.

Under intervjun framför spegeln i sminket inför omslagsfotograferingen fortsätter hon att leverera anekdoter där poängen har med hennes starka personliga engagemang mot extremism och rasism i alla dess former att göra.

Som det där med hennes passionerade intresse för kampsporten MMA – förkortning av mixed martial arts (ungefär blandad krigarkonst). Samtidigt som hon pudras och får ett lite onödigt långt strå i ett av sina ögonbryn avklippt, berättar Mona Sahlin hur hon upptäckte sporten för 14 år sedan när hon var idrottsminister i Göran Perssons regering.

– Jag gick på en kampsportsgala i Globen som var full av killar och tjejer från förorten. Då var det den snabbast växande sporten i Sverige. Men det fanns inte en enda politiker där. Politiker-Sverige tyckte att jag var konstig – kampsport det är väl bara sparkar och blod.

Hennes poäng är densamma som när hon svarar på frågan om varför omkring 300 ungdomar rest från Sverige för att bli martyrer i Syrien. Om och om igen kommer hon tillbaka hur det officiella Sverige sviker, har svikit och fortsätter att svika dem som flyttade in i miljonprogramslägenheterna när den svenska arbetarklassen flyttade därifrån.

– Det finns en sida av Sverige där myndigheterna har försvunnit. Där människor inte litar på det samhälle de lever i. Innan jag tog det här jobbet visste jag inte att problemet var så stort, att det hade gått så långt.

Varför blev det på detta viset?

– En del av svaret är att när det handlar om religion, då vänder många ryggen till. Man tycker att det är svårt att förstå, man blir rädd att göra fel.

Hon jämför med hur det var när begreppet hedersrelaterat våld blev ett begrepp kring millenniumskiftet.

– Det var en gryende insikt att hedersvåld var en kultur som många flickor satt fast i och var plågade av och att detta skedde utan att Feminist-Sverige eller det politiska Sverige lyfte ett finger. Vi var många som var rädda att låta som rasister.

Fadime Sahindal blev vändpunkten. Hon mördades 2002 av sin egen pappa.

– Efter att jag hade träffat Fadime gick det inte att blunda. Då blev min tystnad att svika tjejerna.

De senaste åren har hon gjort ”lite av samma resa” med den våldsbejakande jihadismen.

– Den består inte bara av de som reser till IS för att slåss. Den handlar om alla som uttrycker åsikter och sympatiserar med IS sätt att se på religion.

Via en av sina närmaste vänner, den före detta socialdemokratiska politikern Nalin Pekgul, har Mona Sahlin fått syn på det som många av oss andra inte ser – de självutnämnda religiösa poliser som skvallrar när någon uppför sig på ett sätt som inte stämmer överens med deras tolkning av islam.

– Via Nalin har jag förstått vad jag har sett, man behöver en guide. Och i det här jobbet har jag mött de här religiösa poliserna, många gånger.

Men den där instinkten att inte lyssna på dem som larmar, av rädsla för att bli sammankopplad med Svenska motståndsrörelsen och andra mörka krafter, den finns där fortfarande. En instinkt som absurt nog är särskilt stark hos dem som verkligen borde rycka ut till de förtryckta tjejernas och kvinnornas försvar – feministerna. Mona Sahlin berättar hur regeringen för några månader sedan sammankallade just kvinnoorganisationer till ett möte om våldsbejakande jihadism.

– Bara det att svenska feminister måste få en särskild kurs i att hur det är att vara kvinna och leva i en fundamentalistisk miljö.

Varför finns inte i stället en instinkt att skynda till undsättning när manligt förtryck utövas i en religiös miljö, av religiösa ledare?

– Det är samma sak som vilket annat våld mot kvinnor som helst. Det är ingen skillnad på en Svensson som slår sin fru för att han inte litar på henne, för att hon kommit hem för sent och en pappa som säger ”nu slår jag min dotter för hon har för kort kjol enligt prästen”.

– Ser man flickor som inte får leva sina liv de vill ska man inte göra annat än att lyssna på dem. De måste äga förklaringen till sina egna liv. Det är lite samma sak som att ta tillbaka den svenska flaggan.

Ännu en förklaring till att jihadismen har kunnat växa sig så stark – utan att någon har lyssnat på dem som larmar – är segregeringen.

– Många svenska feminister känner inte igen sig i den miljö eller de villkor som finns i svenska förorter. De lever helt andra liv än de här tjejerna som vet att de redan blivit bortlovade till någon de inte känner. Och det är tufft för många att erkänna att man inte känner igen sitt eget land.

Vad är det mest nedslående hon har sett under två år av studiebesök i de områden som IS-rekryterna kommer ifrån?

– Först måste man komma ihåg att det vi pratar om är en liten, liten del av våra förorter. Påstår man att det är så här generellt i svenska förorter då slår det fel åt andra hållet.

Med detta sagt:

– Det värsta är den dolda världen som många flickor tvingas leva i. De vet attde är bortlovade till någon de aldrig har träffat. Att växa upp i Sverige med den insikten, att leva ett liv i skolan och ett helt annat hemma. Att veta att det hela tiden står någon och bevakar, som säger till föräldrarna: ”Har ni ingen koll på er dotter? Jag såg att hon pratade med en okänd kille, nu är hon en hora.”

Det bästa?

– Jag får ett leende på läpparna när jag tänker på den där pappan som Nalin berättade om. Han älskade sina döttrar och ville att de skulle leva i det moderna Sverige, han hade flytt från den religiösa poliseni sitt hemland. Och så dyker de upp här! Han sa till sina barn: ”Kan ni inte ha tajta jeans på er på Drottninggatan, men inte här hemma i Tensta?”

Hon tycker historien säger mycket om hur det kan vara att slitas mellan det moderna och det medeltida, mellan hur man vill vara och hur det är möjligt eller omöjligt att vara.

Vad är den starkaste motkraften mot våldsbejakande jihadism?

– De starka invandrartjejerna! De som kämpar så hårt, får så bra betyg och gör karriär och tar sig av egen kraft ur det fängelse som hederskulturen är.

Hon pekar på statistik som visar hur tjejer med invandrarbakgrund är överrepresenterade vid svenska universitet och högskolor.

Men innan vi slutar måste vi tillbaka till idrottsministern på gala i Globen. Efter det där med ”bara sparkar och blod” kommer en historia som låter för bra för att vara sann.

Det började med att en man som Mona Sahlin kallar ”min bästa kompis” fick henne att börja träna kampsport för några år sedan – ”för fan, Sahlin häng på!” Sedan dess tränar hon en tre fyra gångeri veckan på Fight club, en slagsmålsklubb och hälsocenter. Och tillsammans med sin son och sin bästa kompis har Mona Sahlin flera gånger rest långt för att heja på idolen, den svenske kampsportsstjärnan Alexander ”The Mauler” Gustafsson på internationella galor.

– Det kan vara ganska många rasister i publiken och de blir provocerade av att jag är där. Det är en av anledningarna till att jag åker dit, säger hon.

Först nu är vi framme vid punchlinen. Om hur The Mauler himself på en av galorna, förmodligen i Berlin för några år sedan, uppfattar att Mona Sahlin är illa ute. Att några av dem som inte gillar att hon är där närmar sig henne på ett hotfullt sätt.

– Då kliver Alexander fram och lägger armen om mig och säger något i stil med ”hon är med mig”, säger Mona Sahlin.

Historien är så mycket Mona. Alltid en nagel i ögat, mot strömmen. Ta varje chans att ifrågasätta såväl fundamentalister av alla sorter som de i den egna rörelsen som inte fattar vad som händer i förorten sedan de själva har blivit med bostadsrätt innanför tullarna.

Omslagsplåtningen är också väldigt mycket Mona. Fotografens assistent sätter på hennes egen spellista på högsta volym för att hon ska komma i stämning och kunna slappna av framför kameran.

I en av låtarna levererar favoritartisten Markus Krunegård för övrigt själv ett bra svar på frågan hur vi ska kunna stoppa unga från att bli våldsbejakande extremister som tar sig rätten att misshandla och döda i religionen eller ideologins namn. Mona kan texten utantill och sjunger med: ”Mänsklig värme/snälla kom närmre/37 grader Celsius är allting som behövs”.

Ursprungligen publicerad i nummer 2 2016

Läs fler intervjuer från tidningen Fönstret: